Krönika: Black Lives Matter och en förutsägbar svensk debatt

Dödsmisshandeln av George Floyd i Minneapolis, USA, väcker vrede även här i Sverige. I tisdags samlades uppemot 8000 stockholmare för att manifestera sin solidaritet med demonstranterna i USA och med Black Lives Matter-rörelsen.

Demonstrationen hade tillstånd men snabbt samlades betydligt fler människor än vad arrangörerna räknat med. Efter att arrangörerna misslyckats med att förmå deltagare att lämna platsen, bestämde sig polisen för att upplösa demonstrationen.

På filmklipp som delas på sociala medier ses poliser gå hårt fram med både batonger och pepparspray mot unga demonstranter. Som vanligt gäller att för varje provokativ eller våldsam demonstrant finns minst lika många batongglada poliser.

Man kan diskutera hur ansvarigt det är att samlas tusentals personer mitt under coronapandemin. Arrangörerna borde om inte annat gjort mer för att se till att den anordnades på ett så säkert och riskfritt sätt som möjligt, genom tydligare direktiv om att stå glest, stå i separata grupper eller att genom dela ut munskydd.

Ändå är polisens ingripande provocerande. Demonstrationsrätten sätts på undantag, samtidigt som hundratals trängs på uteserveringar, i gallerior och i kollektivtrafiken. Rätten att konsumera är tydligen viktigare än rätten att demonstrera. Och var är de kraftfulla åtgärderna för att stoppa smittspridningen på till exempel äldreboenden?

Den efterföljande debatten i traditionella och sociala medier är både förutsägbar och genomsyrad av USA-producerad identitetspolitik, både från höger och vänster. Samtidigt ofta onödigt polemisk. Är det verkligen så svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt?

Frågan i sig borde vara glasklar. Rasismen inom poliskåren i USA är högst verklig. Det finns det tillräckligt många exempel på för att det inte ska kunna viftas bort med att fattiga vita minsann också dödas av polisen.

Black Lives Matter är en rättfärdig reaktion mot denna rasism och den brokiga proteströrelse som nu sveper över USA är värd allt stöd. Att ungdomar i Sverige vill visa solidaritet och protestera mot den rasism som finns i Sverige är positivt.

Men om vi okritiskt kopierar en identitetspolitisk rörelse från USA riskerar antirasismen att bara bli ett ofarligt alibi för det liberala etablissemanget. Allt fokus hamnar på symbolfrågor, representation, hudfärg och kultur. Inget på den sociala verkligheten i förorterna eller på det ekonomiska system som skapar splittring och delar upp arbetarklassen i a- och b-lag.

På Black Lives Matters webbsida finns en lång lista på hur rörelsen bekämpar alla möjliga förtryck och inkluderar alla möjliga frågor, de flesta både vettiga och självklara. Men väldigt lite handlar om fattigdom, klass och ekonomiska orättvisor.

Det är därför företag som Burger King och Apple inte har några problem att ställa sig bakom rörelsen. Där skiljer sig Black Lives Matter från till exempel Svarta Pantrarna på 60-talet som krävde arbete, bostad och frihet från kapitalistiskt förtryck.

Rasism har sin grund i en kapitalism som byggdes på slaveri och kolonialism och idag vilar på imperialism och kapitalistisk konkurrens. Med rasismen som verktyg kan överheten härska genom att söndra. En antirasism som utmanar makteliten måste därför vara antikapitalistisk och antiimperialistisk.