Identitetspolitik eller marxism: Har klass bytts ut mot identitet?

Identitetspolitiken ligger som en våt filt över hela den politiska skalan. Arbetarrörelsen behöver fokusera på klass, inte identitet.

Nyligen friades det tidigare kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, från förtal mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullah, från Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Domen mot Hermansson är helt i sin ordning. Det ska inte vara olagligt att anklaga offentliga personer för att vara extremister eller för den delen komma med fula ”guilt by association”-argument.

Men Doubakil, Abdullahi eller för den delen regissören bakom filmen Burka Songs 2.0, är knappast några islamistiska apologeter. Däremot tillhör de en identitetspolitisk rörelse besatt av identitet, etnicitet, kultur och religion.

Det finns ingen enhetlig rörelse som kännetecknar sig själv som identitetspolitisk. Snarare kan det ses som ett samlingsbegrepp för många olika rörelser och teorier kring gruppidentitet och förtryck.

Ibland hänvisas det till identitetspolitik, eller intersektionalism, som ett verktyg för att förstå hur förtryck samverkar. Det var just som ett sådant verktyg som begreppet lanserades i den amerikanska vänstern i slutet av 1970-talet. Aktivister inom vissa utomparlamentariska grupper ville uppmärksamma hur rasism, sexism – men också klass – samverkade och hur rasism och sexism existerade även inom vänsterorganisationer.

Idag har dock identitetspolitiken och intersektionalismen allt mer tagit formen av en ideologi som står i motsättning till marxismen.

Självklart måste en marxistisk arbetarrörelse ta ställning mot förtryck och diskriminering som riktas mot kvinnor, etniska minoriteter, religiösa grupper och sexuella minoriteter. Det har inte alltid varit självklart. Det finns exempel där arbetarrörelsen blundat för, eller till och med bidragit till, förtryck och diskriminering även om det finns ännu fler exempel på där man stått i främsta ledet i kampen mot rasism, sexism och homofobi.

Marxismens grundläggande mål är att befria människan från alla sorters förtryck, ett samhälle där fria individer lever som jämlikar. En arbetarrörelse måste också verka för enhet mellan arbetare, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning.

Att det finns andra förtryck än klassförtrycket och andra motsättningar än klassmotsättningar är heller inget som är främmande för marxismen. Friedrich Engels beskrev kvinnoförtrycket som äldre än klassamhället, och som sammanvävt med detsamma. Marx och Engels, och senare Lenin, beskrev kolonialismen, imperialismen och rasismen i de imperialistiska länderna. De menade att förtryckta nationer och folk måste befria sig för att arbetarklassens kamp ska bli framgångsrik.

Ändå är den marxistiska synen på samhället, förtryck och motsättningar en annan än den identitetspolitiska synen.

Den mest avgörande skillnaden är att identitetspolitiska förklaringsmodeller och strategier är idealistiska, i motsats till marxismens materialistiska synsätt.

Enligt marxismens materialistiska syn är det samhällets materiella bas (produktionssätt, ekonomiska relationer och motsättningar) som ligger till grund för överbyggnaden (idéer, kultur, beteenden och språk). Enligt idealismen är det tvärtom.

Ett exempel på en idealistisk uppfattning bland identitetspolitiska debattörer kan vara att rasistiska ord, symboler och uttryck måste stoppas eftersom de skapar rasistiska strukturer i samhället. En marxistisk invändning skulle här vara att det inte är uttrycken som skapar rasismen, utan att rasismen har sina rötter i det materiella samhället, i nutida och historiska ekonomiska relationer och motsättningar.

Detta utesluter givetvis inte att marxister vill bekämpa rasistiska uttryck (eller att identitetspolitiska debattörer kan vilja förändra samhällets materiella grund). Marxismens materialistiska syn är dialektisk – den erkänner att även idéer, kultur, beteenden och språk påverkar samhället. Men skillnaden ligger i synen på var fokus måste ligga. Ska vi fokusera på att bekämpa rasistiska uttryck eller på att bekämpa den materiella grund som ger upphov till rasism?

Den identitetspolitiska rörelsens idealistiska grundsyn genomsyrar dess världsåskådning och strategi. I den mån de överhuvudtaget talar om klass är det sällan utifrån den marxistiska definitionen av klass – som en samhällsgrupp med en viss ställning i produktionen. Istället görs klass till en fråga om identitet, åsikter och utsatthet. 

Den identitetspolitiska synen på förtryck fokuserar på fördomar och diskriminering, ofta mot en minoritet. Den marxistiska synen är att det snarare handlar om ställning i produktionen och ekonomiska relationer. Den enskilde arbetaren behöver i sig inte vara diskriminerad, eller ens känna sig förtryckt, men som samhällsklass är arbetarklassen förtryckt av borgarklassen. 

Det handlar inte om vem som är mest förtryckt eller vem det är mest synd om. Det handlar om att majoriteten, arbetarklassen, genom sitt arbete får samhället att gå runt, samtidigt som borgarklassen genom sitt ägande tar den allra största delen av vinsten.

Där identitetspolitiken tenderar att dela upp och kategorisera människor, är marxisters mål att förena människor utifrån den gemensamma nämnaren klass. Arbetare har samma grundläggande intressen och bör kämpa tillsammans oavsett kön, etnicitet, religion, sexuell läggning eller annan identitet.

Kapitalismen är en härva av motsättningar. Men klassförtrycket skiljer sig från andra förtryck på det sättet att det är helt avgörande för kapitalismens existens. 

Kvinnoförtrycket är djupt rotat i klassamhället och kapitalismen men kapitalismen står inte och faller med det. Kapitalismens historia är sammanvävd med kolonialismen och imperialismen. Borgarklassen tjänar ekonomiskt och politiskt på att samhället är segregerat efter kultur eller etnicitet. Men ett samhälle där svarta muslimska kvinnor äger storföretagen skulle inte vara mindre kapitalistiskt för det.

Den identitetspolitiska rörelsen missar att kapitalismen är ett produktionssätt och ekonomiska relationer. Istället ser de bara överbyggnaden, bestående av förtryckande strukturer, högerideologier och så vidare.

Utifrån ett identitetspolitiskt perspektiv är vänsterns uppgift därför att bekämpa de ”onda” uttrycken för kapitalism, som rasism, sexism, fascism och diskriminering. Istället för att ersätta det ekonomiska systemet är målsättningen att kapitalismens ”onda” uttryck ska ersättas med ”godhet”, en snäll kapitalism. 

Det passar såklart som handen i handsken för den härskande klassen. Så har enskilda kapitalister inget emot att finansiera rörelser som kämpar mot rasism, sexism, homofobi och diskriminering. 

Den indiska marxisten Arundhati Roy beskriver fenomenet i sin bok Kapitalismen – en spökhistoria:

”Beväpnade med sina miljarder har de här organisationerna invaderat världen, förvandlat potentiella revolutionära rörelser till avlönade aktivister, finansierat konstnärer, intellektuella och filmskapare, diskret lockat bort dem från den radikala konfrontationen och knuffat dem i riktning mot mångkulturalism, jämlikhet mellan könen, lokal utveckling – ett samtal som förs på identitetspolitikens och de mänskliga rättigheternas språk.”

För att avsluta där vi började. I filmen Burka Songs 2.0 är ambitionen att bekämpa islamofobi genom att ifrågasätta det franska förbudet mot heltäckande slöja. Men istället för att diskutera den materiella grunden till islamofobin och rasismen – som de imperialistiska krigen, segregationen, eller den materiella verkligheten för muslimer eller invandrare – fokuserar filmen på ett enskilt extremt uttryck för en religion och fördomarna mot den, människors etnicitet och vem som får säga vad.

Det är ett talande exempel på den identitetspolitiska rörelsens besatthet av uttryck och symboler, etnicitet, identitet och de enskilda individernas upplevelse kring detta.

När allt handlar om symbolpolitik blir lösningarna heller inte särskilt radikala. När Fatima Doubakil i en intervju med Antirasistiska akademin ska förklara sin vision för ett samhälle, skiljer den sig inte från de flesta liberalers beskrivning. Hon vill ha ett Sverige som följer grundlagen och följer internationella förpliktelser och ”att alla människor ska ha samma förutsättningar att lyckas”

Identitetspolitiken genomsyrar inte bara delar av vänstern, utan ligger som en våt filt över hela höger-vänsterskalan. Liberaler ser i identitetspolitiken den ultimata individualismen, där varje individ ska slå sig fri från “förtryckande” strukturer och kollektiv. Den högerextrema så kallade identitära rörelsen fokuserar på kulturell och till viss del etnisk identitet. 

Stora delar av den konservativa högern är inne på att diskutera kultur, normer, könsroller och ursprung, om än med andra slutsatser än vänstern. Till och med när högern försöker tala klass, är det mer utifrån arbetares förmodade identitet, kultur och moral, än deras sociala och ekonomiska villkor.

Hela samhället tycks genomsyras av en verklig identitetskris. För en arbetarrörelse är det därför viktigare än någonsin att tala om klass.