Ledare: Budget för framtida nedskärningar

Januaripartiernas första gemensamma budget får den krasslige George von Döbeln att kliva fram ur historiens glömska, ni vet han som enligt fänrik Ståls sägner gav sin livmedikus följande uppmaning: ”Tänk ut en sats min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.”

Budgeten är expansiv, vilket vi inte har något emot; i kristider bör staten satsa på att stimulera såväl offentlig som privat konsumtion. ”Utan konsumtion, ingen produktion”, som John Maynard Keynes uttryckte det på sin tid. Men denna budget innehåller en över tid giftig mix, där lånefinansierade utgiftsökningar på sammanlagt 75 miljarder kronor blandas med lånefinansierade skattesänkningar på 35 miljarder, lån som ska betalas tillbaka i sinom tid.

Det är detta som ger den dödliga mixen, då utgiftsökningar på 25 miljarder kronor till välfärden är tidsbegränsade, de upphör 2023. Men sånär som på 5 miljarder är skattesänkningarna permanenta. När pandemistormen lagt sig väntar därför nya underskott i de offentliga finanserna och därmed än värre nedskärningar i välfärden.

Det är inte så att vi är emot skattesänkningar för pensionärer. Tvärtom. Sedan den djupt orättvisa pensionärsskatten infördes – detta med att pensionärer betalar en större andel av sin magra inkomst i skatt än löntagare – har vi krävt att denna orättvisa ska rättas till. Vi är heller inte emot skattesänkningar för låginkomsttagare. Men vi är emot att skattesänkningar finansieras med lånade pengar, vilket sannerligen är en historisk nyhet i denna historiska budget.

Skattepolitik handlar om omfördelning. Om skattesänkningar för låginkomsttagare ska få en omfördelande effekt måste de finansieras via skattehöjningar för höginkomsttagare och besuttna. Om de som nu finansieras via kommande nedskärningar i välfärden blir de rent kontraproduktiva, då låginkomsttagare är mest beroende av en fungerande välfärd. Nedskärningar i välfärden ökar ojämlikheten.

Januaripartierna jublar ikapp över budgeten, var och en på sin kant och över sina respektive segrar. Vi andra bör vara mer reserverade.

Detta är vår ståndpunkt: Hade regeringen och dess stödpartier finansierat sina skattesänkningar genom återinförd värnskatt, återinförd arvsskatt, återinförd förmögenhetsskatt och höjd skatt på kapitalinkomster och bolagsvinster hade vi ropat bravo!

Men ett sådant åtgärdspaket finns inte ens på kartan, vilket inte enbart beror på att Liberalerna och Centerpartiet utgör trojanska hästar i en regeringskonstellation som enligt Magdalena Andersson för traditionell sossepolitik. Glöm för all del inte att det var regeringen Persson (S) som avskaffade förmögenhetsskatten och arvsskatten och som sänkte bolagsskatten.  

Vi har tjatat om det länge, men gör det igen. På grund av en åldrande befolkning kräver en fungerande välfärd ökade skatteintäkter. Men i Sverige har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. Sedan 1990 har skattekvoten, som anger skatteintäkternas andel av BNP, sänkts med 6,7 procentenheter. I reda pengar betyder det att stat, regioner och kommuner i fjol gick miste om 323,8 miljarder kronor i intäkter – på årsbasis. Så mycket mer hade det offentliga haft att röra sig med om skattekvoten hade varit densamma som 1990.

I sin slutrapport sätter Jämlikhetskommissionen istället brytpunkten till år 2000. Då stannar förlusten vid 290 miljarder kronor. Men 2021 ska alltså ytterligare 35 miljarder föras upp på förlustkontot. Man behöver inte vara mattesnille för att räkna ut att denna ekvation inte går ihop.

Magdalena Anderssons expansiva sossebudget är i verkligheten en budget för framtida nedskärningar. I morgon blir det sjufalt värre.

Det finns många märkligheter i dessa pandemitider. Regeringen och Riksbanken har vräkt pengar över företagen, men också kommunsektorn har fått generösa stöd. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, handlar det om närmare 50 miljarder kronor hittills i år. Kommunerna har dock inte lyckats sätta sprätt på alla dessa pengar, så för 2020 prognostiserar SKR med ett överskott om 38 miljarder kronor i kommunsektorn.

Gott så, kan tyckas. Då kan pengarna användas nästa år. Men icke. De rigida budgetreglerna säger att kommunerna inte får överföra överskott i löpande budget till nästa år, de får bara användas till investeringar. Därför räknar SKR med att de flesta kommuner trots överskotten måste göra nedskärningar i skola, vård och omsorg redan nästa år, då de statliga bidragen minskar. Visst är det befängt.

Det är som sagt bra att budgeten är expansiv, det krävs för att få fart på ekonomin. Men bättre hade varit om en större del av expansionen hade gått till offentliga investeringar i välfärd, bostadsbyggande och infrastruktur. De offentliga investeringarna ligger fortsatt på rekordlåga nivåer.

Och givetvis är det bra att den tillfälliga höjningen av a-kassan blir kvar i ytterligare två år. Men bättre hade varit om den permanentats. För trots att Magdalena Andersson talar om jobb, jobb, jobb finns inga tecken på att arbetslösheten kommer att minska nämnvärt över tid.

Men i övrigt utgör budgeten ett mishmash av disparata åtgärder, där de deltagande partierna tycks ha fått allt de pekat på, som bortskämda småungar. Centern har fått tillbaka sin omhuldade ungdomsrabatt  (sänkta arbetsgivaravgifter för unga) till en kostnad om 9 miljarder kronor om året, trots att rabatten avskaffades 2016 för att den var både dyr och ineffektiv.

Liberalerna har fått ett utvidgat rut-avdrag, trots att avdraget inte bara är djupt klassorättvist, utan dessutom dyrt och ineffektivt. Enligt Myndigheten för tillväxtanalys kostar varje jobb i rut-sektorn 1,5-2 miljoner kronor, att betalas över skattsedeln. Ja, inte ens det njuggt hållna Miljöpartiet går lottlöst från kattrakandet utan har fått 9,7 miljarder till så kallad grön återhämtning.

Januaripartierna jublar ikapp över budgeten, var och en på sin kant och över sina respektive segrar. Vi andra bör vara mer reserverade. Av denna budget kommer surt efter.