Ledarkrönika: Charlatanen Ranstorp

Magnus Ranstorp är ett märkligt fenomen i svensk samtidsdebatt. Han kallar sig ”terrorexpert” utan att besitta några expertkunskaper och han titulerar sig ”terrorforskare” utan att ha presterat några forskningsresultat värda namnet.

Ändå har Ranstorp fritt tillträde i media och hans grumliga idéer omsätts regelmässigt till politik av villiga kolportörer i Jimmie Åkessons konservativa block.

Man kan tycka att Ranstorp borde vara bränd efter Anders Behring Breiviks terrorturné i Oslo 2011. Ranstorp var som alltid tvärsäker. ”Allt tyder på att al-Qaida ligger bakom”, deklarerade han i NRK. När Breivik var finkad tvingades Ranstorp korrigera sig. Men han pudlade inte. Istället betecknade han dådet som ”extremt mystiskt”.

I Ranstorps trångsynta värld är högerextrem terror mystisk, på gränsen till osannolik, trots att det finns en uppsjö av exempel på just sådan terror. Minns bombdådet i Oklahoma City 1995, som tog livet av 168 människor, eller för den delen inhemska terrorister som John Ausonius och Peter Mangs.

Nej, Ranstorp blev inte bränd och han behövde inte pudla. Han självpåsatta forskargloria hamnade inte ens på sned. All skit rinner av den som förser högern med användbar ideologiproduktion.

Magnus Ranstorp är inte den som tassar försiktigt. Den senaste bravaden består av en frontalattack mot folkbildningen och studieförbunden, levererad tillsammans med två likasinnade kombattanter på DN-debatt (20/2). Måltavlan utgörs av det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, som Ranstorp stämplar som islamistiskt, men av brukbar anledning åker hela folkbildningen med i sleven.

Enligt Ranstorp & Co bygger 60-70 procent av studieförbundens verksamhet på fusk. Inte för att jag utesluter fusk i studieförbunden, men källan till denna svepande och förment vetenskapliga slutsats utgörs av två anonyma sagesmän inom två av Sveriges tio erkända studieförbund.        

Detta handlar inte om forskning, utan om ryktesspridning. Men Ranstorp darrar inte på manschetten. Ryktet blir fakta och rekommendationen att minst hälften av anslagen till studieförbunden bör skäras bort.

Detta är inte forskning, utan charlataneri, vetenskapligt fusk.  

Vad gäller Ibn Rushd är jag inte man att avgöra detta förbunds vandel. Men det bör påpekas att verksamheten utretts av professor emeritus Erik Amnås i rapporten ”När tilliten prövas”, publicerad 2019. Amnås kommer fram till att statsbidragen inte använts felaktigt och det inte finns några organisatoriska kopplingar mellan Ibn Rushd och Muslimska brödraskapet, vilket Ranstorp påstår.

Ranstorp bryr sig inte. Den som har högerns öra kan fuska bäst han gitter.

Frontalangreppet mot folkbildningen väckte jubel bland högerns publicistiska aktivister. Här bjöd Ranstorp på två guldklimpar på samma fat, både Ibn Rushd och det som finns kvar av Folkrörelsesveriges bildningsverksamhet. ”Nu måste politikerna agera på forskarnas larm”, skrev Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet och i Bulletin ropade Caroline Dahlman ”skäms”.

Ryktesspridning blir forskarsanning när budskapet når sin adress. Islamofobi och förakt för arbetarbildning smälter samman. Se där frukten av Ranstorps gärning. Han är ingen forskare, han är en högeraktivist.