Ledarkrönika: De klasslösa klimatuppmaningarna är meningslösa

Finns det en tipping point för klimatrörelsen, på samma sätt som för klimatförändringen? En punkt där rörelsen inte längre kan hejdas?

Den frågan ställde en kvinna när hon plötsligt kunde ta till sig Fridays for futures uppmaning, riv upp systemet med rötterna! Tanken slog henne när hon läste Göran Greiders dikt ”Vi måste gå med lättare steg”, där kapitalismen pekas ut som orsak och hinder.

Visst är det fantastiskt hur ord kan förändra tänkandet!

Äntligen har klimatrörelsen insett att dagens ekonomiska system ger ägarna till de globala företagen och deras stater så stor makt att de kan diktera villkoren i världen och vägra genomföra de åtgärder som krävs för att rädda klimatet. Eftersom de inte tvekar att upprätthålla denna makt med militära medel, bör klimatrörelsen gå samman med freds- och antikärnvapenrörelsen och kräva nedrustning och förbud mot kärnvapen.

En förutsättning för att klimatrörelsen ska kunna växa och nå den tipping point där ingen längre kan vägra att genomföra de åtgärder som rörelsen kräver är att arbetarklassen engagerar sig i klimatfrågan och börja formulera krav som folkflertalet kan se som sina.

Klasslösa, allmänna uppmaningar är meningslösa. Hur ska den som aldrig flyger kunna avstå från att flyga? I Sverige har var tredje arbetare inte råd med en semesterresa.

Medelklassen tar med familjen på både på sol- och skidsemester varje år, och övre medelklassen och de rika tar flyget för att shoppa loss i London, Rom eller Paris över helgen. Svenska språket har nu begåvats med ordet hemester för att dessa ”miljöhjältar” har tvingats semestra i Sverige, naturligtvis i bensinslukande husbilar och båtar i mångmiljonklassen.

Den fattigare hälften av Sveriges befolkning, det vill säga arbetarklassen, har minskat sina utsläpp med 16 procent sedan 1990. Samtidigt har den rikaste procenten ökat sina med elva!  

Med en kraftigt höjd skatt på kapitalinkomster och höga löner skulle utsläppen, som orsakas av de rikas överkonsumtion, minska. Det skulle dessutom ge mer resurser till vår gemensamma välfärd, till vård, skola och kultur och till kortare arbetstid. Det finns alltså gott om utrymme för att förbättra våra liv med en klimatpolitik som har rättvisa och hållbarhet som grund.

Vilka ska känna klimatskam när lågavlönade barnfamiljer måste ha två gamla, bensinslukande bilar för att köra barnen till skola, barnomsorg eller fritidsaktiviteter? När orsaken är att skolan i närområdet är usel och de allmänna kommunikationerna inte funkar.

Lösningen är enkel. Skrota friskolesystemet och det fria skolvalet och se till att alla skolor får de resurser de behöver. Då behöver inte barnfamiljer ha två bilar. Med nolltaxa och täta turer i kollektivtrafiken skulle många som bor i en tätort klara sig helt utan egen bil.

För att även minska långväga transporter uppmanas vi att handla närproducerat. Frågan är hur det ska gå till när hälften av livsmedlen är importerade och företag tillåts flytta produktionen till andra sidan jordklotet, enbart för att löner, arbetsvillkor och miljökrav är sämre där än här. 

Svaret är: Individen kan inte lösa klimatkrisen – riv upp systemet med rötterna!