Myterna om den "nya" arbetsmarknaden: "De rutinmässiga jobben minskar inte – tvärtom"

”Det nya arbetslivet: management by stress”. Så lyder titeln på frilansjournalisten och författaren Mikael Nybergs bidrag till den fackliga tankesmedjan Katalys rapportserie Klass i Sverige. 

Management by stress, ledning genom stress, är en viktig del av lean production, eller Toyotamodellen som den kallas eftersom den hämtats från biltillverkarens fabriker i Japan. Lean bygger på två principer: Just-in-time och planerad underbemanning. 

Leveranserna ska ske just-in-time, just när de behövs i nästa led i produktionskedjan. Det minskar lagerhållningen och ökar kapitalavkastningen. Samtidigt får personalen ett tryck på sig att arbeta felfritt i den takt hela kedjan håller. Detta tryck förstärks av den planerade underbemanningen. Arbetarna tvingas jobba snabbare och ta initiativ till effektivisering av arbetet. 

Lean innebär alltså att det löpande bandet har växt från att bara löpa inne i fabriken, till att löpa genom alla led i produktionen. 

– Från underleverantörer till återförsäljare, det är idealet, säger Mikael Nyberg när Proletären slår sig ner med honom över varsin tallrik köttfärslimpa med potatis, dagens lunch på Lysestrandsveckan där han nyss hållit ett föredrag på ämnet. 

– Men just-in-time-produktionen innebär också att hela kedjan blir oerhört känslig för minsta störning, vilket gör att en enda strejk på kort tid kan få stora konsekvenser. Och det är i det ljuset man ska se förslagen på begränsningar av strejkrätten. Motståndarna är mer medvetna om vad arbetarna kan åstadkomma än vad vi själva är. 

I rapporten utgår Mikael Nyberg ifrån fyra vanliga myter om arbetsmarknaden och ekonomin, varav den ena är just att de löpande banden inte längre löper. De övriga är att det enahanda rutinarbetet är på väg bort, att en växande tjänstesektor tränger undan den industriella kapitalismen, och att storföretaget löses upp i nätverk av små, självständiga producenter. 

Påståenden som borgerliga ekonomer och liberala visionärer upprepar som mantran på ledarsidor och andra åsiktsarenor. 

Med omfattande researcharbete och med den arbetande människans verklighet i centrum, motbevisar Mikael Nyberg dem allihop. 

”Den enstaka fabrik där Adidas har högt automatiserad skotillverkning är helt marginell i deras produktionssystem. Det är mer lönsamt att låta arbetarna sitta med gammaldags symaskiner.” 

Den som läst Kapitalet.se känner igen både tillvägagångssätt och frågeställningar. I boken från 2001 sablade Mikael Nyberg hänsynslöst ner föreställningen om att västvärlden gått in i ett postindustriellt samhälle där motsättningen mellan klasserna är ett överspelat kapitel. 

Att de enahanda rutinarbetena är på väg att försvinna och ersättas av robotar, medan det sker en tillväxt av ”kunskapsarbeten”, stämmer inte heller med verkligheten. I själva verket leder datoriseringen till att hundratusentals nätarbetare via Amazon MTurk sitter timme efter timme och matar in data på ackord – ett allt annat än kreativt och omväxlande arbete.  

Samtidigt läggs mer och mer rutinmässigt inmatande av uppgifter över på andra yrkesgrupper, något inte minst anställda inom vård och omsorg kan vittna om. 

– När man frågar folk vad de faktiskt gör på sina jobb så finns det ingen minskning av de rutinmässiga sysslorna utan tvärtom, vare sig yrkena är klassade som rutinmässiga eller inte. 

Att självkörande bilar skulle ersätta yrkeschaufförer ser Mikael Nyberg som ganska osannolikt. 

– Du har säkert hört talas om de här artificiella intelligenserna som besegrar schackmästare och som vann i det asiatiska spelet Go. Men det är en avsevärd skillnad på regelstyrda spel och på en bil som är ute i trafiken där det finns närmast oändligt antal parametrar att ta hänsyn till, så som väderlek och att andra förare kanske inte följer trafikreglerna. Då måste man alltså ändå ha någon som sitter och övervakar körningen och kan gripa in om något händer. 

Hur är det då med att den industriella kapitalismen alltmer trängs undan av en tjänstesektor? Stämmer det med verkligheten?

– Dels är det ett statistiskt fenomen, säger Mikael Nyberg. Industriföretagen outsourcar alltfler uppgifter som de tidigare skötte själva. Tidigare var städarna anställda av till exempel ABB, och räknades då till industrisektorn. Nu är städningen en tjänst som företaget köper av ett annat företag, och då tillhör städarna plötsligt tjänstesektorn. 

• Men samtidigt försvinner ju en hel del produktionsjobb utomlands. 

– Ja det stämmer. Det där med utflyttningen är också jätteviktigt. Och i världsmåttstock har det förmodligen aldrig funnits så många industriarbetare, alltså i tillverkningsindustrin, som idag.

– Men min viktigaste kritik handlar om att det sker en massiv industrialisering också av tjänstesektorn där man inför samma typ av industriell arbetsprocess som i tillverkningsindustrin. 

Mikael Nyberg menar att stressade anställda i hemtjänsten och lagerarbetare med automatrösten i hörsnäckan som säger åt dem vart de ska gå, båda är utsatta för samma strävan att sönderdela, standardisera och kontrollera deras arbete, som industriarbetare utsatts för sedan förra sekelskiftet. Så är vi tillbaka vid myten om att rutinarbetet är på väg bort. 

Den sista myten är kanske den som är lättast att gå på, att storföretaget löses upp i nätverk av små, självständiga producenter. Mikael Nyberg menar att nätverksmetaforen är förledande. 

– Den betyder ju inte mycket mer än att allt hänger ihop, och det är ju svårt att invända emot. Frågan är ju vad det är för ett nätverk. Är det ett spindelnät med en spindel i mitten som rakar åt sig vinsterna, eller är det en pyramid där någon sitter i toppen och tar dem? 

”Underleverantörerna blir en sorts vasaller till världsmarknadens furstar.”

Även om storföretagen lägger ut delar av sin verksamhet på externa aktörer, så lämnar man inte ifrån sig makten, menar Mikael Nyberg.

– Underleverantörerna blir en sorts vasaller till världsmarknadens furstar, beskriver han det, och exemplifierar med taxibranschen.

– Taxichaffisarna som kör för Cabonline, koncernen som ägs av ett riskkapitalbolag i USA, är formellt inte anställda av Cabonline. Cabonline äger varumärket och växeln, alltså beställningssystemet, precis som Uber. Antingen är chaufförerna egenåkare eller så är de anställda av en åkare. En del av de här företagen har kollektivavtal och anställningsrättigheter och så vidare, men i praktiken är anställningsskyddet upphävt. Cabonline kan närsomhelst stänga av en förare från växeln, och då uppstår ju arbetsbrist hos åkaren med följden att chauffören får sparken med arbetsrättens goda minne. I praktiken är de ju slavar under den här jättekoncernen med bolag över hela Europa. 

Mikael Nyberg jämför dagens arbetsmarknad med hur hans morfar skogsarbetaren på 1920-talet anlitades av bönder med häst och vagn, som i sin tur lagt bud hos skogsbolagen om jobbet att avverka skog, precis som dagens upphandlingar.

– När skogsarbetarna sedan bestämde att ”vi tar inga jobb under den här lönen” då blev det en strid på kniven. Morfar satt tre månader i fängelse i Östersunds kronohäkte för slagsmål med strejkbrytare. Men när de sen lyckades att organisera sig och fick ordning på det här, då fungerade ju inte lönedumpningen längre. 

Detta ledde i sin tur till att skogsbolagen tog direkt kontroll över arbetsprocessen och så småningom började mekanisera den med motorsågar och lastbilar. 

– Nu är skogsindustrin på sätt och vis tillbaka där min morfar och hans kamrater var. Nu får du låna två-tre miljoner av banken för att köpa dig en avverkningsmaskin och köra på kontrakt för skogsbolaget. Du är formellt egenföretagare men i praktiken så slavar du för bankerna och skogsbolagen. Likadant är det på lastbilssidan. Jag pratade med en lastbilschaffis som var egenåkare med egen lastbil som måste gå dygnet runt. Han och grabben delade på det. Men så fort räntorna gick ner och banklånen blev lite lättare, då sänkte bolagen priserna på frakten.

Hand i hand med hela den utveckling som Mikael Nyberg beskriver, går förslumningen av arbetsmarknaden via bemanningsföretag, visstidsanställningar och en passiviserad fackföreningsrörelse.  

När jobben outsourcas försvinner också fackliga avtal och rättigheter som arbetarna haft på företaget, även om de fortfarande utför samma jobb på samma arbetsplats. Och ju större klyftan blir mellan de arbetare som har fast jobb och de som hankar sig fram på osäkra anställningar, desto lönsammare blir det att outsourca. 

Längst ner i hierarkin finns arbetskraftsinvandrare, asylinvandrare med tillfälliga uppehållstillstånd och papperslösa, som arbetar under de mest otrygga förhållanden. 

– De invandrare som kom på 1960-talet, de kom till ett Sverige med en arbetsförmedling som var navet i förmedlingen av arbetskraften, en bostadsförmedling och ett bostadsbyggande som fungerade. Nu kommer de till ett land där den sociala infrastrukturen är i upplösning, och alla ska bara tjäna pengar på dem för att stoppa i egen ficka. 

– Migranterna vet att i Sverige är det brist på arbetskraft och det går att få jobb. Det får de veta genom olika kontakter: ”Kommer du hit får du jobb på den här restaurangen” och så vidare. Och migrationen drivs av utarmingen av periferin i världen och efterfrågan på billig arbetskraft i kapitalismens kärnländer.

Samma liberala åsiktsproducenter som argumenterar för de myter som Mikael Nyberg motbevisar, påstår också att det är den nya tekniken som driver utvecklingen framåt. Men Mikael Nyberg invänder även mot detta. 

– Toyotamodellen växte fram innan det fanns datorer på verkstadsgolvet, och den enstaka fabrik där Adidas har högt automatiserad skotillverkning är helt marginell i deras produktionssystem. Det finns inga ambitioner att utveckla den i Asien, inte för att möjligheterna inte finns utan för att det är mer lönsamt att låta arbetarna sitta med gammaldags symaskiner. 

Det är alltså kampen mellan klasserna – till exempel strider på arbetsplatserna – som driver utvecklingen framåt. Liksom skogsbolagen i Jämtland införde maskiner först efter att Mikael Nybergs morfar och hans arbetskamrater tillkämpat sig bättre och tryggare arbetsvillkor, så var det när bemanningsanställda som jobbade för Icas lager i Helsingborg tog kamp mot usel arbetsmiljö på tomgodsterminalen. 

– De började jobba efter regelboken vilket tvingade företaget att ge dem maskiner, truckar och fläktar och allt sådant. Sen lades terminalen ner och ersattes av maskiner. Det är ett exempel på hur arbetarkampen driver den tekniska utvecklingen framåt.   

Men är inte det ett argument mot att ta kamp på sin arbetsplats? Att man riskerar sina jobb?

– Jo men den här erfarenheten av kollektiv kamp har de ju med sig till nästa ställe. Och det är ju ett framsteg för mänskligheten att vi blir av med dåliga arbetsförhållanden. Så på det hela taget får man se det som ett framsteg. 

Och även på de ”nya” jobben med otrygga anställningar finns det möjligheter att höja sina röster och ta kamp tillsammans med sina arbetskamrater. Mikael Nyberg tar upp exemplet med matbuden på Uber Eats i London, ett företag som liksom Foodora använder sig av lågbetald arbetskraft som jobbar på provision. 

– De kände inte varandra och träffades aldrig, så hur skulle de kunna organisera en facklig aktion? Jo, de löste det så att de beställde pizzor genom Uber Eats, och då kom ju pizzabudet och de kunde snacka ihop sig!