OS-SPECIAL DEL 2: Den röde brottaren

I dessa inställda OS-tider berättar Proletärens Janne Bengtsson historien om en modig och principfast idrottsman, kommunist och motståndskämpe.

Under mitten och slutet av 1930-talet var Werner Seelenbinder en av världens bästa brottare i den grekisk-romerska stilen. Han radade upp medaljer i internationella tävlingar, och han vann sex tyska mästerskap. Meningen var också att Seelenbinder skulle vinna en medalj åt Tyskland i de Olympiska spelen i Berlin 1936. Annars hade han aldrig fått ställa upp.

Seelenbinder var också kommunist, medlem i det av Ernst Thälmann ledda Kommunistische Partei Deutschlands (KPD), och han hade redan tidigare visat att han inte tvekade att trotsa de nazistiska påbuden. Efter att Seelenbinder vunnit det tyska mästerskapet i augusti 1933, bara några månader efter det nazistiska maktövertagandet, vägrade han att göra nazisthälsningen inför de församlade koryféerna i bruna uniformer.

Seelenbinder häktades en vecka senare och satt några månader i koncentrationslägret Columbia-Haus i Berlin. Här satt också bland andra Ernst Thälmann och Erich Honecker, senare premiärminister i DDR. Seelenbinder straffades också med ett års tävlingsförbud. 1935 var han tillbaka och vann ett nytt tyskt mästerskap, och efter en intern strid i det av nazisterna behärskade tyska riksidrottsförbundet, Die Reichssportleitung, tilläts han kvala in till OS i Berlin 1936.

Han skulle vinna en medalj åt Tyskland och visa den ariska rasens överlägsenhet. Seelenbinder ville också vinna en OS-medalj. Men inte för att gynna nazisterna. Utan för att håna dem. Tillsammans med partikamraterna i det då illegala och underjordiska KPD planerade han att utnyttja medaljceremonin till en protest mot Hitler.

Det blev inte så. Seelenbinder tävlade under en enorm press – bara några dagar innan OS-brottningen drog igång den 1 augusti 1936, hade flera av hans vänner gripits av Gestapo. Seelenbinder kunde inte göra sig själv rättvisa. Han blev olympisk fyra efter förlust mot blivande svenske guldmedaljören Axel Cadier.

Werner Seelenbinder föddes i Stettin (nuvarande Szczecin i Polen) den 2 augusti 1904. Han växte upp i arbetarklassområdet Friedrichshain i Berlin, och redan från unga år deltog han i den politiska kampen – och i arbetarnas idrottsrörelse. Seelenbinder gick med i KPD och 1928 tävlade han i och vann Spartakiaden i Moskva. När han kom hem till Berlin uteslöts han och alla kommunister och -sympatisörer ur det av socialdemokrater styrda Deutschen Arbeiter-Athleten-Bund. Seelenbinder gick istället med i det nybildade Kampfgemeinschaft für Rote Sporteinheit, förkortat Rotsport med starka avdelningar i alla tyska industristäder, särskilt i Berlin och i Ruhrområdet. I februari 1933 hade Rotsport nära 270 000 medlemmar.

På bara några år blev Werner Seelenbinder en av världens bästa brottare. Han vann guld i flera arbetarmästerskap och också flera tyska titlar. Men i mars 1933, sedan nazisterna tagit makten och förbjudit arbetarrörelsens alla organisationer, upplöstes arbetaridrottsklubbarna och de aktiva tvingades in i det rikstyska förbundet.

Min kamp för freden och för socialismen får jag nu betala med mitt liv.

Partiet uppmanade Seelenbinder att fortsätta tävla. Han gick med i Sportvereinigung Berlin-Ost. Han vann sju tyska mästerskap, det första 1933. Tre år senare nådde han fjärde platsen i OS i Berlin. Han tog brons i EM-tävlingarna i Paris 1937 och i Tallinn 1938. Seelenbinder kunde utnyttja sina många utlandsresor med brottningslandslaget – han tävlade bland annat i Stockholm, Oslo och Helsingfors – till att skapa kontakter med utländska kommunister som i sin tur kunde informera sina respektive länders befolkningar om förhållandena i Tyskland.

1941 vann Werner Seelenbinder sitt sjunde tyska mästarskap. Då var han redan djupt involverad i den illegala kommunistiska motståndsrörelsen. KPD hade förbjudits samma vecka som Hitler tog makten. I mars 1933 greps 11 000 ledande kommunister runt om i Tyskland och när sommaren kom satt hälften av partiets funktionärer och ledande kader i fängelse eller i läger.

I mars 1933, bara en dryg månad efter att Hitler tagit makten, fyllde verktygsmakaren Robert Uhrig 30 år. Uhrig var en av dem som partiet utsett till att bygga upp den illegala motståndskampen. 1934 greps Uhrig och satt två år i tukthuset i Luckau. 

När han släpptes 1936 gav han sig på nytt in i kampen som en av KPD:s ledare i Berlin. Partiet hade verksamma celler på ett 20-tal stora industrier runt om i Berlin, och i slutet av 1930-talet ledde Uhrig den största antinazistiska motståndsrörelsen i Tyskland. Gruppen gav ut ett informationsblad, Informationsdienst, som spriddes på tåg och spårvagnar, på restauranger och kaféer och på platser där människor samlades. Uhrigs grupp hade bland annat kontakt med den legendariska antinazistiska motståndsgruppen Rote Kapelle, Röda Kapellet.

En av Uhrigs närmaste medarbetare var Werner Seelenbinder.

I februari 1942 förråddes organisationen, och Uhrig, Seelenbinder och över 200 medlemmar greps. Uhrig dömdes till döden och skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen, norr om Berlin. Han halshöggs med bödelsyxa i fängelset Brandenburg-Görden den 21 augusti 1944.

Werner Seelenbinder torterades svårt under åtta dagar. Han vägrade tala. Han skickades till ett arbetsläger i Wuhlheide i Berlin för att avvakta domen. Tillsammans med andra kommunister bildade Seelenbinder en motståndsorganisation i lägret; bland annat hade organisationen långtgående planer på att fly. Istället för flykt skickades Seelenbinder till fängelset i Brandenburg-Gören där hans kampkamrat Robert Uhrig just avrättats. Den 24 oktober halshöggs också Werner Seelenbinder.

Seelenbinders sista brev från fängelset, till sin far, kampkamraterna och fästmön Friedel, finns bevarat: ”Partikamrater, vänner. Snart finns jag inte längre bland de levande. Min kamp för freden och för socialismen får jag nu betala med mitt liv. Jag är inte rädd för fascisternas yxa, men jag sörjer att jag inte får vara vittne till hur fascismen faller samman och hur socialismen segrar i Tyskland. Min önskan att få bära den röda fanan genom Berlin förblir ouppfylld, men de kamrater som tar min plats kommer att vara lika stolta att bära frihetens röda banér. Kamrater, låt mig leva vidare i era hjärtan.”

Seelenbinder var trotsig in i det sista. Fängelsekamrater berättade att Seelenbinder, som då vägde bara knappt 60 kilo mot de drygt 80 han vägt på toppen av sin karriär, talade till sina medfångar. Den dagen skulle 57 antifascister avrättas.

– Kamrater. Här talar Seelenbinder. Idag ska vi dö. Men vi är starka, vi har inte givit efter. Hitler kommer att bli besegrad. Den Röda Armén är på väg. Vi välkomnar den.

Efter kriget var uppfattningen om Werner Seelenbinder i Tyskland lika delad som landet. I Förbundsrepubliken blev han snabbt en icke-person, dömd av det rättsväsende och det statliga etablissemang som till stora delar utgjordes av samma människor som tjänstgjort under nazi-tiden. I DDR blev Werner Seelenbinder en hjälte och en förebild, särskilt för den idrottande ungdomen. Många organisationer, gator, distrikt, byggnader och idrottshallar, bland annat den stora huvudarenan för inomhussporter i Berlin, döptes efter honom.

1992, efter den tyska återföreningen, revs den anrika hallen och den nya regeringen gjorde sitt bästa för att sudda ut minnet av Werner Seelenbinder. På senare år har Seelenbinder dock återupprättats lite: 2004, till 60-årsminnet av Seelenbinders död, döptes den idrottsanläggning i arbetarstadsdelen Neukölln i västra Berlin där han tränade inför OS, om till Werner-Seelenbinder-Sportpark. 2008 valdes han in i Hall of Fame des deutschen Sports.

Idag påminner några plaketter på byggnader runt om i Berlin om Werner Seelenbinders liv. På Manderellaplatz i stadsdelen Köpenick i östra Berlin finns en minnestavla. Texten lyder ”Werner Seelenbinder, Dem mutigen Kämpfer gegen Faschismus, Imperialismus und Krieg… Den modige kämpen mot fascismen, imperialismen och kriget”.

På Thomas-Strasse 39 i Neukölln lyder texten på plaketten ”Här tränade Werner Seelenbinder. 2.8 1904-24.10 1944. Arbetaridrottsman med internationell ryktbarhet, OS-deltagare 1936, medlem i den kommunistiska motståndsgruppen Uhrig. Gripen 1942 och avrättad i tukthuset i Brandenburg 1944”.