Ledare: EU-anpassad arbetslöshet

Arbetslöshet är förödande, både för samhället och för den enskilde. Trots det talas det mycket lite och sällan om detta enorma resursslöseri. Men en mening fick i alla fall de arbetslösa under Almedalsveckan. ”Vill inte regeringen bekämpa arbetslösheten då kommer vi att göra det åt dem”, sa Nooshi Dadgostar i sitt tal.

Men varför skulle regeringen inte vilja bekämpa arbetslösheten? Svaret är helt enkelt att det får de inte göra. Det får inte Vänsterpartiet heller. Det sätter budgetreglerna stopp för. 

Nu vid halvårsskiftet gick 407.999 heltidsarbetslösa i vårt land. Det är motsvarar 7,8 procent av arbetskraften. Av dem är 54.819 ungdomar under 25 år, vilket är hela 10,6 procent av åldersgruppen.

Vi har massarbetslöshet i Sverige och vi har haft det länge. Massarbetslösheten kan inte skyllas på coronapandemin. Hösten 2019, alltså före pandemin, låg vi på sjätte plats med högst arbetslöshet i EU med 6,8 procent, en bra bit över EU-snittet.

Massarbetslösheten finns för att någon tjänar på den. Stor tillgång på arbetskraft gör att löner och villkor kan pressas ned. Blir arbetslösheten för låg finns det sätt att öka den, som att förändra räntan eller genom arbetskraftsimport.

Enligt borgerliga och nyliberala hypoteser finns det en ”jämviktsarbetslöshet”. Denna obevisade teori hävdar att det i Sverige behövs en arbetslöshet på runt 7 procent för att inte försämra penningvärdet eller företagens konkurrenskraft. Jämviktsarbetslösheten heter på nyliberalt fackspråk NAIRU och hypotesen utvecklades under 1970-talet.

I kölvattnet efter att Sverige EU-anpassades runt 1990 slog NAIRU-tankarna igenom bland ekonomer och politiker i vårt land. Under de tre decennierna före dess låg arbetslösheten på runt två procent men efter 1991 har den legat på runt åtta procent. När arbetslösheten varit som lägst de senaste 30 åren har den ändå varit två procent högre än när den var som högst under de föregående 30 åren.

Fram till 1990 var det officiella målet med den svenska ekonomiska politiken full sysselsättning. Detta för att förhindra lönedumpning, för att minska kostnaderna för inkomstförsäkringarna, för att hålla uppe efterfrågan på marknaden då fler personer skulle ha råd att konsumera och givetvis för att det helt enkelt inte är rimligt att ha folk utan arbete.

Men målsättningen övergavs av Socialdemokraterna i och med det nyliberala skiftet och när EU-anpassningen började.

Inom EU är arbetslöshet ett viktigt inslag. Hela EU-projektet bygger på att vi ska konkurrera om jobben, på så sätt ska lönerna hållas nere. Politiken gjordes till norm via Maastrichtfördraget som grundlagsfäste massarbetslösheten. Samtidigt tvingade EU på oss det så kallade finanspolitiska ramverket. Ett ramverk som förhindrar medlemsländer inklusive svenska staten att satsa på välfärden.

Vi känner det som ”budgetreglerna” där överskottsmål i de offentliga utgifterna ska finnas. Det finanspolitiska ramverket och massarbetslösheten ska hålla inflationen nere. EU tvingar oss att bekämpa inflation före vi bekämpar arbetslöshet.

Om man accepterar det finanspolitiska ramverket kan satsningar i den offentliga sektorn inte göras och staten kan inte bedriva en offensiv politik för jobben. I den nu fallna januariöverenskommelsen märktes det tydligt. De få punkter i Jöken som talade om jobben tog inte upp åtgärder mot arbetslösheten utan de handlade enbart om att underlätta för företagande via lägre och färre skatter och om försämrad arbetsrätt och urholkad Las.

Januaripartiernas parter varken ville eller kunde bekämpa arbetslösheten.

Vänsterpartiet är i en liknande situation. De säger sig vilja bekämpa arbetslösheten men i praktiken varken kan eller får de göra det. I partiets budgetmotion i våras skriver de att de vill se att ”särskilda sysselsättningsplaner fogas till det finanspolitiska ramverket”. Vänsterpartiet bygger således sin ekonomiska politik på detta ramverk. Kvar blir en önskelista med viktiga och vällovliga reformer, men de blir just en önskelista som inte är genomförbar inom regelverket.

Riksdagens samtliga åtta partier bekänner sig till det finanspolitiska ramverket. Det är viktigt att komma ihåg när vi hör deras utfästelser och löften om hur bra det ska bli med just deras politik.

Men en politik för att bekämpa arbetslöshet och sätta full sysselsättning som mål måste innehålla kraftfulla offentliga satsningar. Satsningar som inte ryms inom de nyliberala budgetreglerna. Den offentliga sektorn måste gå i bräschen. Det handlar om fler händer i vården och omsorgen, om ökad personaltäthet i skolan och förskolan och att bygga bort bostadsbristen. Pensionsåldern kan inte höjas utan bör snarare sänkas, arbetskraftsimporten måste stoppas och vi behöver dela på jobben och införa sex timmars arbetsdag.

Förkortad arbetsdag är i dagsläget den enskilt viktigaste åtgärden för att hantera arbetslösheten. Förra veckan kom ännu ett bevis för hur viktig en arbetstidsförkortning är. På Island genomfördes 2015-2019 försök med 35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön i den offentliga sektorn. Resultat blev så bra att hela 86 procent av den isländska arbetskraften idag har förkortad arbetstid eller arbetsavtal som möjliggör det.

Visst kostar det pengar att bekämpa arbetslösheten, men pengar finns i samhället. De är bara fördelade på fel ställe. Men man måste vända på frågan. Har vi råd att inte bekämpa arbetslösheten? Har vi verkligen råd att vara med i EU dit vi hittills skickat ned 718 miljarder i medlemsavgift och som vi varje år ska göda med ytterligare 50 miljarder kronor?

Menar man allvar med att bekämpa arbetslösheten måste vi överge det finanspolitiska ramverket och lämna EU.