Ledare: Fördöm sjöröveriet, Margot Wallström!

På söndagseftermiddagen bordades det norska Ship to Gaza-fartyget Al Awda (återkomsten) av israeliska marinen. Attacken skedde på internationellt vatten och den kan därför inte betecknas som annat än sjöröveri. Israel har olagligen kapat och beslagtagit ett norskflaggat fartyg. De 22 ombord, däribland två svenskar, har lika olagligen tagits i israeliskt förvar. 

När detta skrivs vet vi ännu inte hur det gått för den svenskflaggade segeljakten Freedom, som vid kapningstillfället befann sig cirka 300 sjömil akter om Al Awda, men erfarenheten från tidigare Ship to Gaza-konvojer pekar på att också Freedom kommer att kapas när hon närmar sig Gaza under onsdag/torsdag.

En luttrad reaktion säger att kapningen var förutsedd och därför inte så mycket att uppröras över; trots att fartygen inte nådde sin destination har Ship to Gaza ändå uppnått det opinionsmässiga syftet med aktionen. En sådan reaktion är otillbörlig och rentav farlig. Ett brott blir inte mindre allvarligt för att det upprepas och ett ständigt pågående brott – själva blockaden – får aldrig någonsin tonas ner på grund av dess långvarighet.

Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014, inkluderande Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. 136 av FN:s 193 medlemsstater, representerande 80 procent av världens befolkning, har gjort detsamma. Gaza är därmed en del av en internationellt erkänd statsbildning. Man kan tycka vad man vill om denna statsbildnings karaktär och framtidsutsikter, men i förhållande till blockaden av Gaza är den diskussionen av underordnad betydelse.

Ett initiativ till internationella sanktioner mot Israel vore på sin plats.

En blockad av ett annat land, eller av en del av ett annat land, är definitionsmässigt en krigshandling. Blockaden inleddes 2007. I över tio år har Israel därmed fört ett illegitimt utnötningskrig mot Gaza, som förvandlats till världens största utomhusfängelse. FN talar om en humanitär kris.

Sedan 2010 har Ship to Gaza och liknande organisationer i andra länder kämpat för att häva denna blockad, det första året med blodiga konsekvenser – nio deltagare dödades av israelisk militär och många fler skadades. Initiativet var från början politiskt och humanitärt; fartygen som satt kurs mot Gaza har varit lastade med humanitärt och civilt bistånd. Så också denna gång. Al Awda och Freedom bar med sig sjukvårdsutrustning och var därtill själva tänkta som gåvortill Gazas fiskare, Al Awda som fiskebåt och Freedom som skolskepp. Heder åt Ship to Gaza och alla som bidragit med arbetsinsatser och pengar!

Men Israel accepterar ingen form av bistånd till Gaza, som skall pinas till döds eller åtminstone till fullständig och uppgiven underkastelse. Det är ett krig mot en hel civilbefolkning.

Lika upprörande är den flathet som västvärlden, inklusive Sverige, uppvisar gentemot detta folkrättsbrott. Inga åtgärder vidtas mot krigets Israel, som tvärtom omhuldas av EU som särskilt gynnad handelspartner. En av världens värsta krigsförbrytarstater behandlas med silkesvantar.

Lika lågmäld är tonen när Israel nu åter gör sig skyldigt till sjöröveri. Från UD meddelas att man avser att ta sig an de svenskar som hamnat i israelisk fångenskap som konsulära ärenden. Men ännu har den annars så talföra Margot Wallström inte ens viskat fram en protest mot att ett norskt fartyg med två svenskar ombord kapats på internationellt vatten – och det trots att Wallström så sent som i början av juli uttalade sig för friheten på havet och mot blockaden av Gaza.

Efter kapningen duger inte principdeklarationer! Skall Wallström behålla minsta trovärdighet som utrikesminister måste hon kraftfullt fördöma såväl sjöröveriet som blockaden av Gaza, inte bara i ord utan också i handling. Ett initiativ till internationella sanktioner mot Israel vore på sin plats.