Kommentar: Gangsterrapens dialektik

Grattis Sverige! Ännu ett stort socialt steg närmare idollandet USA är taget. Vi har haft en etniskt präglad bostadssegregation, en förslummad arbetsmarknad och skenande klassklyftor ett tag – men nu har vi även en gängkriminalitet värd namnet. Och en populär rappare har precis blivit skjuten till döds. Väldigt amerikanskt.

Einár sköts kallblodigt ihjäl förra veckan. Han blev bara 19 år gammal. Ett barn, mer eller mindre. Och troligtvis mördad av andra barn. Exakt hur och exakt varför vet vi riktigt än – men både GW och flashback-kriminologerna verkar överens om att det är gängrelaterat. 

Einár är inte den första rapparen som skjutits ihjäl i Sverige. Men mig veterligen den första grammisbelönade. Och därtill i Hammarby Sjöstad, mitt i övre medelklass-idyllen, vilket naturligtvis bidrar till medieuppbådet. 

”Så pratar du med dina barn om Einárs död”, lyder en rubrik.

”Hur pratar jag med barnen om syskon och granngrabbar som skjuts ihjäl hela jävla tiden?” undrar nog en och annan förortsförälder. Men det får de klura ut själva. 

Okej, Einár var känd. Och därtill många ungas favorit. Men kom igen…

Hur ”gangster” Einár var kan säkert diskuteras. Men många av hans låtar kan sällas till genren gangsterrap. Hans död har därför pushat på debatten om gangsterrapens roll i den eskalerande gängkriminaliteten.

Frågan är komplicerad. Inte minst eftersom så många lyssnar på gangsterrap. 

Gangsterismen är spännande. Det visste Hollywood och kiosknovellförfattarna redan på trettiotalet.

Och där har nästan ingenting förändrats. Det lockar fortfarande. 

Och nej, det är inte bara söderkids och P3-journalister som lyssnar på det. Det är hundratusentals vanliga unga människor överallt i landet – i arbetarområden, trasproletära getton, bruksorter, you name it.

Kolla Spotifystatistiken. Att tre av de topp fem mest streamade artisterna i Sverige 2020 hör till genren är nog inte enbart kulturknuttarnas förtjänst. 

Jag säger inte att gangsterrapen är folklig. Men den är sjukt populär. Precis som Hollywoodgangsterrullarna.

Men… det går ju inte att komma runt att en del av rapparna faktiskt är kriminellt belastade på riktigt. 

Det är alltså ingen fjärran livsstil de romantiserar. De romantiserar sin livsstil. En livsstil som är höjden av antisocial individualistisk macho-bullshit. 

Och även om gangsterrapen inte är grundorsaken till kriminaliteten så fyller den en viktig funktion i den undre (och allt mer synliga) världen – som inkomstkälla, inspiration eller bara propaganda – antingen för den kriminella livsstilen i stort eller för enskilda gänggrupperingar.

Man kan kanske säga så här: utanförskap och kriminalitet gav upphov till gangsterrapen, som i sin tur påverkade kriminaliteten, som i sin tur påverkade gangsterrapen, som i sin tur… ja, ni förstår. De samverkar och förstärker varandra. Ett dialektiskt förhållande, om man så vill. 

Just nu söker högern med ljus och lykta efter alla tänkbara lösningar på den ökande gängkriminaliteten – förutom de sociala. För på den fronten har de inget att att erbjuda. Sätt in kavalleriet i förorterna och säg åt radio att sluta spela gangsterrap, är väl vad de landat i. 

Samtidigt känns den traditionella mjukvänster-approachen, fler fritidsgårdar och skolkuratorer, också torftig. Denna politiska falang har även en tendens att förbehållslöst försvara gangsterrapen. 

Proletärens kulturuppslag är kanske inte rätt plats för debatt om ordning och reda… men lek med tanken på att samhället både skulle kunna ta i med hårdhandskarna mot gängen (polisiära insatser, skärpta straff et cetera) och dra igång en intensiv social upprustning. Det ena utesluter faktiskt inte det andra.

Och jag törs nästan garantera att det är bättre att utrota gängkriminaliteten för att bli av med gangsterrapen än vice versa.