Ledare: Huvudfronten behöver omedelbar förstärkning

När undantagstillstånd införs i land efter land och när politiska ledare av alla kulörer håller ödesmättade tal till nationen, kan krigsmetaforer vara på sin plats också i Proletären. För visst är kampen mot coronapandemin ett slags krig, där det gäller att samla alla tillgängliga krafter under en ledning och att fördela tillgängliga resurser till de frontavsnitt där de gör mest nytta.

I det perspektivet kan man fråga sig hur det är ställt med mobiliseringen i Sverige. Vi klagar inte på Folkhälsomyndigheten, som skött sitt frontavsnitt på ett till synes anständigt sätt. Men vad ska man säga om Riksbanken, som i dessa pandemitider sätter bankerna, inte människorna, i centrum.

Till särintresset bankerna erbjuder Stefan Ingves & Co ofattbara 500 miljarder kronor i räntefria lån, att användas till att tjäna grova pengar på saltade lån till krisdrabbade företag. I ett första skede. Om 500 miljarder inte räcker sägs resurserna vara obegränsade.

Det finns ett aber i denna till synes kraftfulla räddningsinsats. De stora affärsbankerna vill nämligen inte veta av Ingves pengar. 

Officiellt säger Nordea, Swedbank med flera att pengarna inte behövs. De kan låna upp alla pengar de behöver på de internationella kreditmarknaderna. Till lika låg eller ännu lägre ränta.

I verkligheten är det något annat som skaver. Affärsbankerna betraktar de statliga lånen som giftiga, inte för att mesen Stefan Ingves villkorat dem på minsta sätt, utan för att den allmänna opinionen kan få för sig att statliga pengar ska användas för samhällets bästa. Ett sådant opinionstryck vill herrar och damer bankdirektörer inte veta av. 

De tänker använda coronakrisen till att öka sina räntemarginaler och sina redan skyhöga vinster och då ska inte en förvriden opinion lägga näsan i blöt. Samhällsnytta är ingen bra affär.

Den allmänna opinionen kan få för sig att statliga pengar ska användas för samhällets bästa. Ett sådant opinionstryck vill herrar och damer bankdirektörer inte veta av.

Hur det går med Ingves räntefria miljardlån låter vi vara osagt. Men ett vet vi. När det gällde bankerna kunde Riksbanken i ett huj plocka fram 500 miljarder kronor och om nu inte bankerna vill ha dessa pengar, så finns de kvar, att använda till andra och mer effektiva ändamål.

Naturligtvis kan Riksbanken låna ut pengar på egen hand, utan affärsbankerna som mellanhand, som den numera något luggslitne nyliberalen Lars Calmfors föreslår. Många livskraftiga företag lär ha behov av billiga krediter. 

Men vårt förslag är att huvuddelen av paketet slussas över till huvudfronten, till vårdsektorn, där alltför få vårdarbetare med alltför få vårdplatser till sitt förfogande nu kämpar för att hålla stånd mot en pandemi som riskerar att bryta igenom försvarsverket.

Här behövs omedelbar och kraftfull förstärkning. Öka statsbidragen till kommuner och regioner, inte med några ynka fem miljarder, som i vårbudgeten, utan med åtminstone 100 miljarder kronor. Och öronmärk hälften till höjda vårdlöner. 

Personalbristen är vårdens akilleshäl, men det är inte brist på utbildad vårdpersonal som är det stora problemet. Utan att alltför många valt bort usla vårdlöner och bedrövliga arbetsförhållanden för att arbeta med annat, alternativt tvingats sjukskriva sig eller gå i tidig pension, för att vare sig kropp eller själ klarar av den underbemannade stressen. 

Rejäla lönelyft med möjlighet till rejäla nyanställningar har potential att bryta denna onda spiral.

Men huvudfronten behöver inte bara förstärkas, den behöver också organiseras, så att alla tillgängliga krafter planmässigt mobiliseras för att bekämpa pandemin. 

Planmässigheten kan bara staten stå för, vilket en del yrvakna privatiseringsivrare insett vad gäller anskaffning av skyddsmaterial. Men samordningen måste gå betydligt längre än så. 

Det räcker inte med att den offentliga vården avbokar icke akuta operationer för att frigöra intensivvårdsplatser. Samma fokus måste åläggas hela vårdsektorn, inklusive den privata. Det kommer inte att ske på frivillighetens väg. 

Den privata vårdsektorn lever på att erbjuda gräddfiler till människor som har råd att betala sig förbi vårdköerna. Inte heller för privata vårdföretag är samhällsnytta en bra affär.

Här finns en lösning. Gör som i Spanien! Sätt de privata vårdföretagen under statlig tvångsförvaltning så att ett maximalt antal vårdplatser frigörs för coronapatienter. Den som vill förstora brösten eller fettsuga magen får vänta.

För övrigt anser vi att alla privata vårdförsäkringar ska annulleras. Ingen ska tillåtas köpa sig förtur till en respirator.

Det offentliga Vårdsverige mobiliserar för att öka antalet intensivvårdsplatser inför en förväntad pandemitopp i maj. Det är bra. Försvarsmakten rycker ut för att bygga fältsjukhus på Älvsjömässan och i Göteborg och Uppsala. Det är ännu bättre. Äntligen gör Försvarsmakten något vettigt.

Om insatserna är tillräckliga återstår att se. Men å andra sidan finns det fler och snabbare möjligheter att öka antalet vårdplatser, om än osynliga för dem som inte förmår tänka utanför boxen. 

Varför inte ge staten och/eller regionerna rätt att tvångsrekvirera några våningar med tomma hotellrum och bemanna dem som fältsjukhus. Lite tvång måste också en hotellägare tåla.

Coronapandemin har avslöjat en skriande brist på inhemsk produktion av livsnödvändigt sjukvårdsmaterial, inte minst sedan Tyskland infört exportförbud på bland annat skyddsutrustning. I kristider är frihandeln inte längre fri. Nu har Scania omlokaliserat permitterad personal till medicinteknikföretaget Getinge AB, som tillverkar respiratorer. Det är bra, men förmodligen otillräckligt.

Här vill vi påminna om 1942, då president Franklin D Roosevelt i USA helt sonika förbjöd försäljning av bilar till privatpersoner. Denna drakoniska lag gav att tusentals bilfabriker på bara några månader ställdes om till annan, för stunden mer angelägen produktion.

Så ska en slipsten dras! Självförsörjning av det livsnödvändiga kan inte lämnas till marknadens vinstjagande godtycke. I krig och kriser krävs istället statliga kommandometoder.