I LO-borgen sitter det inga arbetare

Det drar ihop sig till en ny avtalsrörelse. I vår ska LO-förbunden sluta nya kollektivavtal.

Sedan 1990-talet har kapitalisterna lyckats binda upp facken till det så kallade Industriavtalet. Det skedde efter att staten med laghot tvingade facken att inordna sig i den nyliberala fållan. Men LO-facken var inte svåra att övertala. Och det är i denna usla tradition som Stefan Löfven är skolad.

I sak bygger Industriavtalet på att exportindustrin ska sätta ett för kapitalet acceptabelt märke – eller snarare ett tak – för löneökningen i Sverige. Detta accepteras av facken inom industrin. De övriga förbunden inom LO är mer eller mindre tvingade att följa detta märke. Därmed växer kapitalets vinster, och löneandelen sjunker. Så usel är LO-fackens lönekamp.

Men finns det då inga fördelar med denna ordning? Från fackens sida och i synnerhet från IF Metall upprepas ständigt mantrat om ökade reallöner som ett kvitto på Industriavtalets förträfflighet.

Det finns en viss sanning i påståendet men ”reallöneökningen” har flera bottnar.

En är jobbskatteavdragen. Onekligen får de flesta mer i lön efter skatt idag än förut. Särskilt de med högre löner. Men det kostade inte arbetsköparen något och de offentliga finanserna försvagades. Det är också stor skillnad på tjänstemäns och arbetares reallöneökning. Dessutom har produktivitet och arbetstakt ökat ännu mer. På ren svenska har facktopparna accepterat ökad utsugning.

Hur ser då förutsättningarna ut inför vårens avtalsrörelse? Trots att uppslutningen bakom märket tidigare varit unison inom LO har det funnits kritiska röster. Framförallt har 6F-förbunden inom byggbranschen, men även Transport och Pappers, blivit alltmer skeptiska.

Den svenska fackföreningsrörelsen är en tam tiger. Om den någon gång visar klorna är det mot radikala röster inom rörelsen.

Industrifacken har nu enats om att verka för ett ettårsavtal på tre procent.

Procentsatsen ska tas med en nypa salt. När de ansvarstagande parterna sitter i förhandlingsrummet sjunker gärna procenten. Glädjande nog har Pappers och Kommunal brutit LO-samordningen och ska ställa egna krav. Troligen ett resultat av press underifrån.

För Kommunal finns ytterligare en aspekt att ta hänsyn till. Det kvinnodominerade förbundet tappar hela tiden mark när facken böjer sig för märket. Samtidigt måste förbundets ledarskikt ställas till svar.

I Kommunals avtal är individuella löner inskrivet. Det kan skapa stora löneskillnader mellan arbetskamrater. Hur ska enhet skapas när lönesystemet splittrar? Därför är det vanskligt att sätta sin tilltro till förbundstopparna. Inför förra lönerörelsen var tongångarna också hårda från 6F men likväl föll de in i fållan.

Det är detta som kännetecknar avtalsrörelserna. En splittrad och undfallen facklig sida mot en enig och militant arbetsköparfront som vägrar bryta märket. I själva verket är det knappast förvånande.

Den svenska fackföreningsrörelse som Wanja Lundby-Wedin betecknade som den starkaste i världen är en tam tiger. Om den någon gång visar klorna är det mot radikala röster inom rörelsen. Så var det när den nya strejklagen skulle klubbas. Trots att den var en uppenbar attack mot fackliga rättigheter arbetade LO aktivt för att tysta alla oppositionella röster.

Detta är ett tecken på hur arbetarklassen saknas i politiken. Efter perioden av vilda strejker har arbetsköparna i Svenskt näringsliv knäckt arbetarinitiativet.

Inte ens Dagens arbete, industrifackens tidning, kan förneka detta faktum. I en nostalgisk artikel beskrev tidningen hur industriarbetarna på 1980-talet drev på löneökningarna lokalt trots usla centrala avtal. Idag är den typen av lokal lönebildning omöjlig. Fråga vilken facklig företrädare som helst så får du det svaret. Men innan massarbetslösheten på 1990-talet var det möjligt. Nyckeln i de lokala förhandlingarna var det enkla ordet strejk. Då visste arbetsköparna att det var allvar och därmed fanns ett lokalt löneutrymme.

Är då läget nattsvart? Nej, men kanske får man närma sig frågan från ett annat håll.

Tidigare denna månad var LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson inbjuden att tala hos Vänsterpartiet. Vissa tyckare menar att hans närvaro hos V är ett tecken på att S har tappat sin roll inom LO. 

Snarare är det så att Jonas Sjöstedts parti har blivit en rumsren del av den sfär av samförstånd som omfattar kapital, stat, fack och politik. Thorwaldssons närvaro hos V ska nog ses som en tacksam gest för att partiet släppte fram den nyliberala Januariöverenskommelsen.

I dessa tider finns ingen politisk kraft som tar tillvara klassens intressen. SD kan tillmötesgå opinionen i migrationsfrågor men inte i de konkreta klassfrågorna. Kvar står en arbetarklass utan den politiska överrock som S tidigare utgjorde, och i detta vakuum kan nya initiativ spira.

Som bekant var strejkvågen på 1970-talet en följd av sosseriets ointresse för konkreta frågor på arbetsplatserna. Men strejkvågen bar också fram radikala tankar i samtiden.

I skrivande stund är det svårt att sia om procent hit och dit inför vårens avtalsrörelse. Det är kanske inte ens det som är mest intressant.

Avtalsrörelser där arbetarna förutsätts vara åskådare utan makt och inflytande över resultatet borde ha dödförklarats för länge sedan. Framtiden finns i att arbetare själv enas om sina krav. För i LO-borgen sitter inga arbetare.