Kommentar: Kina + Iran = sant?

Samtidigt som USA har resten av FN:s säkerhetsråd emot sig om fortsatt vapenembargo mot Iran, har ett strategiskt potentiellt jätteavtal mellan Kina och Iran fått uppmärksamhet de senaste veckorna.

USA:s resolution för att förlänga embargot röstades ner den 14 augusti, och i tisdags förra veckan stoppades behandlingen av USA:s förslag att förlänga FN:s sanktioner mot Iran, efter att 13 av 15 medlemmar i säkerhetsrådet skrivit till ordförandelandet Indonesien och bestridit dess giltighet.

Anledningen är att USA påstår att Iran skulle ha brutit mot kärnenergiavtalet JCPOA – som Donald Trump och USA själva drog sig ur 2018 – men det enda land i säkerhetsrådet som stöder USA:s linje är den lilla grannen Dominikanska republiken.

Effekterna av sanktionerna mot Iran har varit extra svåra under coronapandemin, som drabbat Iran och dess redan prövade sjukvård mycket hårt. Och nu har Trumpadministrationens aggressiva politik mot Iran – med avhoppet från JCPOA, sanktioner, terrorstämpling av revolutionsgardet, mordet på general Qassem Soleimani i Irak och ständiga hot mot europeiska banker och företag för att isolera landet ekonomiskt – drivit Teheran i händerna på ett ekonomiskt expanderande Kina med väldiga stormaktsdrömmar, på god väg att återta sin plats som mittens rike.

På andra kanten finns de som istället gläder sig åt en nära förestående stenhård ”antiimperialistisk” axel från Peking till Moskva, som slutligen kommer att krossa USA:s redan försvagade ställning som världens självklara dominerande ekonomiska och militära supermakt – ansvarig för otaliga krig, terroraktioner och statskupper i länder över hela världen. 

Men oavsett ståndpunkt får nog både olyckskorparna och de som redan segerdansar över USA-imperialismens fall ge sig till tåls ett bra tag. Trots att det cirkulerat uppgifter om kinesiska investeringar på 400 miljarder dollar och militära koncessioner på 5.000 trupper i Iran, är det fortfarande oklart vad avtalet egentligen innehåller. Och utökat samarbete innebär i sig ingen omsvängning av Kinas relationer med Iran. 

Kina gör redan affärer med alla som vill – precis som Iran skulle vilja göra (förutom med Israel som allt samarbete med är förbjudet). Iran har bara väldigt många färre alternativ. Som ordföranden i iransk-kinesiska handelskammaren, Majid Reza Hariri, säger till statligt ägda PressTV:

– Det är andra som vägrar samarbeta med oss. Om vi inte har några ekonomiska band med USA efter gisslantagandet på ambassaden 1979 är det för att USA klippte banden med oss. De som påstår att Iran håller på att bli koloniserat av Kina kan komma hit, så kommer vi att erbjuda dem liknande avtal.

Uppgifterna om investeringar på 400 miljarder dollar kommer från vad New York Times påstår är ett läckt utkast till avtalet, som tidningen publicerade i mitten av juli. Äktheten är dock inte bekräftad från iranskt håll, och från Peking har det inte kommit några kommentarer alls. Därefter har fler påstådda utkast publicerats på både farsi och engelska.

Det är uppenbart högst medvetna läckor, oavsett om något av dokumenten är äkta eller inte. Det finns en splittring i den iranska eliten, där Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei förespråkar ett närmare samarbete med Kina, medan bland andra den före detta presidenten Mahmud Ahmadinejad fördömt pågående förhandlingar med en ej namngiven ”utländsk regering” och varnat för den typ av kolonisering som Majid Reza Hariri refererade till. 

En aning ironiskt, då Ahmadinejads regering själv vände sig österut och gjorde en hemlig deal med Kina 2008, i vilken Kina fick köpa iransk olja och behålla intäkterna som krediter mot kinesiska produkter, och där Iran förband sig att ta hela kostnaden för fluktuerande växelkurser. Affären avslöjades 2011, då Iran skeppat olja för 25 miljarder dollar till Kina.

Det är svårt att veta vilka uppgifter om det kommande avtalet som stämmer. Vad vi säkert vet är att Kinas president Xi Jinping i januari 2016, ett halvår efter undertecknandet av kärnenergiavtalet, som första kinesiska statsöverhuvud på 14 år besökte Teheran och skrev under en deklaration av ett så kallat Comprehensive Strategic Partnership (CSP). 

Partnerskapet ska leda till ett bilateralt avtal över 25 år med ekonomiskt, industriellt och teknologiskt samarbete. Men Kina har tecknat liknande CSP-avtal med många länder. I Mellanöstern bland annat med både Irans ärkefiende Saudiarabien och med Förenade Arabemiraten, som nyligen normaliserat relationerna med Israel. 

Kina har också ett bilateralt avtal med Israel, där Shanghai International Port Company bygger en ny containerhamn i Haifa – trots att USA:s utrikesminister Mike Pompeo hytte med pekfingret när han besökte Israel i maj.

USA vill inte att Kina ska ha tillgång till israelisk infrastruktur, var budskapet från ministern vars regering har Kina och Iran högt på listan över USA:s fiender. Men USA:s viktigaste allierade i regionen gör fortsatt gärna affärer med kinesiska företag.

Den geopolitiska betydelsen av avtalet mellan Kina och Iran ska därför inte överdrivas. Tankesmedjan Jerusalem Institute for Strategy and Security, som arbetar för att stärka Israels position i regionen, landar också i sin analys av avtalet i att ”den praktiska påverkan av de sino-iranska relationerna på den regionala maktbalansen är minimal”, åtminstone i det kortare perspektivet.

Den långsiktiga utvecklingen, där Kina utökar sina ekonomiska intressen utanför det egna landet har länge varit tydlig. Men till skillnad från USA:s har Kinas investeringar, åtminstone hittills, kommit utan att lägga sig i politiken i länderna där de verkar.

Givet är att Kina – världens största importör av olja, som importerade mer än 10 miljoner fat om dagen förra året – kommer att öka sin oljeimport från Iran genom avtalet. 

Helt säkert är också att avtalet kommer att underlätta för Kinas jätteprojekt Belt and Road Initiative, BRI, den så kallade nya sidenvägen, med transportprojekt som räcker över ett 60-tal länder från Europa och Egypten i väst till Kina, Filippinerna och Indonesien i öst.  

En av de mer kontroversiella uppgifterna i de läckta dokumenten är att Kina ska få kontrollen över en av Irans öar i persiska viken. Mer troligt, skriver Asia Times, är att Kina kommer att ta över driften av hamnen Chahbahar i Omanbukten, som har ett undantag från oljesanktionerna mot Iran – för att USA:s allierade Indien skulle kunna utnyttja oljan, men Indien har inte skött underhållet av hamnen.

Vad som händer återstår att se. Under tiden är det svårt att se att avtalet inte kommer att innebära en välkommen lindring för den plågade iranska ekonomin, och en potentiellt mycket god affär för båda parter. Medan Donald Trump och krigshökarna i Washington gnäller över en utveckling där de själva för sina fiender i armarna på varandra.