Ledare: Låt Las-sveket ta död på märket!

I fredags kunde Svenskt Näringsliv visa upp ännu en jakttrofé. I en gemensam presskonferens med PTK, IF Metall och Kommunal presenterade de ett nytt huvudavtal för svensk arbetsmarknad.

De två LO-förbundens agerande är skamligt. För en månad sedan kallade Kommunals ordförande Tobias Baudin förslaget som ska realisera regeringens planer på försämrat anställningsskydd för ”en sminkad gris”. Förslaget kunde då motas tillbaka av ett enigt LO och undertecknades endast av Svenskt Näringsliv och organisationen för privatanställda tjänstemän, PTK.

Enigheten varade bara några dagar. Sedan deklarerade IF Metall att de var beredda att ansluta sig till det nya huvudavtalet utan resten av LO-förbunden.

Det agerandet går helt i linje med den roll som IF Metall tilldelats av övriga LO. Genom industriavtalet, det så kallade ”märket”, har IF Metall fått en särställning i LO-familjen. I mer än 20 år har förbundet axlat rollen som lönepolis mot resten av arbetarklassen och blivit en betrodd allierad till det svenska kapitalet.

De korporativa inslaget i industriavtalet är omfattande och det slås redan i den inledande mening fast att avtalets syfte är ”att förena industrins parter i en strävan att stärka industrins konkurrenskraft”. Industriavtalet kräver också av sina undertecknare att de gemensamt ska arbeta för en mer flexibel arbetsmarknad. 

Att även Kommunal skulle bryta sig loss från LO:s gemensamma beslut är mer förvånande. Kommunal lämnade tillsammans med fyra andra LO-förbund de gemensamma förhandlingarna om anställningsskyddet i våras. Tillsammans med Seko, Fastighets, Byggnads och Elektrikerna krävde Kommunal i en motion på LO-kongressen bland annat att begreppet ”saklig grund” i Las inte ska vara förhandlingsbart. Motionen bifölls av kongressen och var ett huvudskäl till att LO inte kunde skriva på det nya huvudavtalet under höstens förhandlingar.

Kommunals kovändning i frågan, bakom ryggen på både övriga LO-förbund och sina egna medlemmar, behövdes för att ge legitimitet åt förslaget. Tillsammans med IF Metall organiserar de två förbunden över 800.000 medlemmar, mer än hälften av LO:s medlemmar. Med de båda förbundens underskrifter har regeringen nu stora möjligheter att gå vidare med förslaget om försämrat anställningsskydd.

Vad fick då Kommunal att byta sida och sälja ut Sveriges löntagare? På fredagens presskonferens lyfte de själva regleringen av den så kallade hyvlingen och avskaffandet av den allmänna visstidsanställningen som de avgörande eftergifterna.

I det nya huvudavtalet byter allmän visstid namn till särskild visstid. Den ska övergå till en tillsvidareanställning efter 12 månader istället för som nu, 24 månader. Det ser kanske bra ut på pappret men avfärdas helt av Handels ordförande, Linda Palmetzhofer: ”Vi vet att konsekvensen av att korta tiden för hur länge en allmän visstidsanställning får pågå tyvärr ofta leder till att man helt enkelt blir av med jobbet tidigare. Inte att fler får fast jobb snabbare.”

Hyvlingen ska numera genomföras enligt turordningslistan och ske med upp till tre månaders varsel. Lösningen på frågan om hyvling är central för hela arbetarklassen. Sedan en dom i arbetsdomstolen ändrade rättspraxis har företag över en natt kunnat växla en heltidstjänst till en deltidstjänst. 

Även de ändrade hyvlingsreglerna, också det en central fråga för Handels, är otillräcklig. ”Förändringarna i överenskommelsen om hyvling och allmän visstid innebär inte några förbättringar för våra medlemmar. Vi har redan fått till bättre lösningar för dessa frågor i våra kollektivavtal”, säger Linda Palmetzhofer.

Att två enskilda LO-förbund bryter med övriga förbund och tecknar ett avtal som man gemensamt beslutat tacka nej till är ett unikt agerande som kan få konsekvenser på sikt.

LO:s ordförande Susanna Gideonsson försöker gjuta olja på vågorna genom att dra parallellen till Saltsjöbadsavtalet. Även då var det förbund, bland annat Transport, Byggnads och Målarna, som valde att ställa sig utanför avtalet. Men liknelsen haltar. Saltsjöbadsavtalet förhandlades och undertecknades av LO. Nu är situationen den motsatta, enskilda förbund tecknar huvudavtal med Svenskt Näringsliv mot LO:s vilja. 

Det är kanske ingen slump att de som varit mest högljudda mot försämringarna i Las är samma förbund som under en längre tid uttryckt kritik mot ”märket” och IF Metalls lönenormering.

Låt oss återvända till Industriavtalet. Det politiska trycket för att behålla lönenormeringen är massivt. Märkets försvarare missar aldrig att poängtera hur industriavtalet varit en garant för reallöneökningar. Det är förvisso sant men säger inget om fördelning och förhållandet till övrig arbetsmarknad eller till företagens vinster. 

Läser man LO:s årliga lönerapport från svensk arbetsmarknad växer en mer komplicerad bild fram. Löneskillnaden mellan arbetarmän och arbetarkvinnor har inte minskat nämnvärt, den har legat stabilt runt 12 procent sedan 1990. I LO-rapporten ”hundra år av ojämlikhet” från 2014 är prognosen att löneskillnaderna kommer bestå i minst hundra år till om inte trenden bryts.

Också lönegapet mellan arbetare och tjänstemän har ökat kraftigt sedan industriavtalets tillkomst 1997. Då tjänade den genomsnittliga tjänstemannen 35 procent mer än den genomsnittliga arbetaren. Efter de senaste årens låga avtal har avståndet ökat allt snabbare och redan förra året spräcktes 50-procentsgränsen i lönegapet.

Reallöneökning har blivit ett mantra för att försvara en lönebildning på kapitalets villkor. LO-förbunden har i över 20 år misslyckats med att ta den andel av löneutrymmet som de borde. 

IF Metalls och Kommunals svek mot Las måste få konsekvenser. Dels personliga konsekvenser för de fackliga företrädare som släppt fram detta svek. För medlemmar i de enskilda förbunden måste avgångskraven riktas mot den egna förbundsledningen.  

Konsekvenserna måste också bli organisatoriska. De fackliga organisationer och arbetarkollektiv som fortfarande vill försvara anställningsskyddet måste skruva upp temperaturen på det fackligt-politiska arbetet. Politisk strejk är en legitim och grundlagsskyddad kampmetod som bör användas. Särskilt i en tid där demonstrationsrätten i praktiken är upphävd.

Likaså måste lojaliteten med ”märket” brytas. En fackföreningsrörelse som menar allvar med krav på jämställdhet, minskade klassklyftor och ett värdigt arbetsliv måste inse att samförståndets tid är förbi.