Krönika: Ludvikas kommunala kor offras på det nyliberala altaret

De tidigare kommunalt ägda korna i Ludvika lever fortfarande, men själva projektet har sålts ut till en privat aktör. Det tog inte ens ett år med den nya rödblå pakten i kommunhuset innan det folkligt uppskattade initiativet gick i graven. Men vi tar det från början.

Det hela började för ett par år sedan med insikten att det inte fanns några köttbönder med nötdjur kvar i kommunen. Ekonomin gick inte ihop för bönderna. Inte en mjölkbonde, köttproducent eller för den delen spannmålsodlare fanns kvar i kommunen. Inte ens den omfattande hästpopulationen kunde hålla markerna öppna i kommunen längre. På folkligt initiativ med hjälp av framför allt MP skaffade kommunen egna kor för att beta cirka 90 hektar kommunal betesmark.

Nästan som en biprodukt av det öppna landskapet blev projektet en matproducerande verksamhet. Ludvika kommun skulle bli självförsörjande med nötkött till skolor och äldrevård. ”Grytbitar till skolorna och finbitarna till de gamla”, som den nyanställda unga agronomen uttryckte det. 

Stolta över projektet åkte ansvarig tjänstekvinna runt och visade bilder på en ko med tolv ben, närmast liknande något från asatron. Varje ben representerade en positiv aspekt av verksamheten: Öppna landskap, närodlad och riktigt bra mat, arbetstillfällen, arbetsträning, integration, pedagogisk verksamhet och så vidare. 

Den unga tjejen som styrde över projektet, agronomen, hade visningar bland korna i hagen och berättade att man på några års sikt kunde försörja hela den offentliga verksamheten med kött från cirka 100 djur. Det lokala slakteriet, där kommunisten Karl Gustav Nilsson dessutom är slaktare, skulle få ökad verksamhet och säkra sina jobb.

Men vart tog den här solskenshistorien sin tråkiga vändning? undrar ni säkert nu.

Redan under uppbyggnaden av verksamheten, innan förra valet, när S delade kafferast med V och MP, muttrade borgerligheten i opposition. Det här var minsann inte kommunal kärnverksamhet. Men vad som var än värre var att det öppnade en dörr på glänt, en dörr som banne mig ska hållas strikt stängd och låst. Den leder nämligen till idén att vi kan göra saker gemensamt. Vi skulle i kommunen kunna ta ansvar för att skolor och äldrevård har lokalproducerat kött i sina kök. Det ger både beredskap, bra käk och tillfälle att lära ungdomar om var maten kommer ifrån.

Det här var nästan som Pandoras ask. Folk kan ju bli socialister om vi har kommunala kor!

Men kan vi ha kommunala kor kanske vi skulle kunna ha kommunala grönsaksproducenter också? Mjölkbönder? Vad mer? Var ska det sluta?! Det här var nästan som Pandoras ask. Folk kan ju bli socialister om vi har kommunala kor!

Borgerligheten la genast förslag, som gick igenom, att agronomen minsann måste ägna tid åt att beräkna hur mycket det skulle kosta om projektet måste avvecklas. Så hon inte skulle ha tid att utveckla verksamheten. Hennes frustration var påtaglig.

Så kom valet 2018. Även om vi fick in nämnde slaktare i fullmäktige var det inte mycket vi kunde göra för att motverka den nya majoriteten, S, M, L och KD, och deras iver att göra sig av med denna ideologiskt förkastliga aktivitet. Sagt och gjort, S höjde inte ens ett finger, förslaget lades och röstades igenom. Korna ska bort.

En annan ung kvinna har gett sig fasen på att det ska gå att hålla kor i Ludvika kommun. De som försökt tidigare misslyckades uppenbarligen. Konkurrensen om betesmarkerna och åkrarna med vall är dock mindre nu för tiden, och vi önskar givetvis henne all lycka med djurhållandet. 

Men med en privat aktör måste ett ben vara viktigare än alla de andra. Det måste gå runt ekonomiskt, många av de andra elva benen kommer troligen kapas vid knäskålarna.

Om kommunen kommer att köpa köttet återstår att se. Det ska antagligen ut på anbud, och med den styrande kvartetten och 30 miljoner i sparkrav per år är det svårt att se hur något annat än priset ska få avgöra köttkvaliteten i de offentliga köken. 

Så har de kommunala korna slutligen offrats på det nyliberala altaret. Moderaterna skötte bultpistolen och Socialdemokraterna avblodningen. Frågan som återstår är om det kanske trots allt har hunnit sås ett litet frö i folks medvetande om att det går att göra saker gemensamt. Ett litet frö av socialism. Man kan hoppas.