Svensk mat är en klassfråga

Jag är uppväxt i en familj som hade det ganska knapert ställt, när räkningarna var betalda fanns det inte så mycket pengar över till annat än mat. Min far var den som handlade i vår familj. En sak som han hade öga för var bra kött, på den tiden svenskt kött. Hade jag nu varit 30 år yngre, hade jag inte varit lika lyckligt lottad och fått äta svenskt kött. Av den enkla anledningen att vi inte hade haft råd med det.  

När jag växte upp i slutet av 80- och början av 90-talet låg sveriges självförsörjning på 75 procent när det gällde mat. Men mycket händer på 30 år och så även med vår självförsörjning av mat. 1995 gick Sverige med i EU, vilket ökade landets handel med jordbruksvaror och livsmedel kraftigt. Medlemskapet innebar även att vi övergav vår nationella jordbruks- och livsmedelspolitik till förmån för en gemensam politik med övriga EU-länder.

Den fria marknaden som romantiserats av liberaler och kapitalister är nu verklighet. Det ser man bara på matpriset, som inte har stigit något nämnvärt de senaste 30 åren. Alltså kan man säga att de svenska bönderna inte fått någon löneökning på 30 år. 

Det är inte konstigt, för våra handlare fyller sina kyldiskar och grönsakshyllor med dansk fläskfilé, irländsk blandfärs, gurkor från Holland och lök från Italien. Den svenska bonden konkurrerar på samma marknad men på helt olika villkor. De nya konkurrenterna använder mer antibiotika, har inte lika hårda djurskyddslagar och dessutom behöver de inte ha uppvärmda stallar vintertid i vissa delar av Europa.

Vilka är det som får välja bort den svenska maten i butikshyllorna? Det är pensionärerna, barnfamiljerna, de lågavlönade, arbetslösa och sjuka.

2002 gick jag ut skolan och började på Sveriges enda sockerbruk, tillsammans med min far, och jobbade där i fem år. Min far berättade om hotet från andra EU-länder och framförallt hotet från länder utanför EU. 

Ett av de hoten var Brasilien och dess enorma produktion av rörsocker. Ett jordbruk i Brasilien hade lika stora arealer som hela Sveriges totala sockerbetsproduktion. 

Arbetsvillkoren vid de brasilianska sockerplantagerna var allt annat än humana, med plantageägare som såg till att deras arbetare hamnade i beroendeställning till sin arbetsgivare. Arbetarna fick låga löner och erbjöds samtidigt lån för att klara sin vardag. 

Denna ekvationen, förstod min far, skulle leda till lägre pris på socker från Brasilien.

Det min far inte visste var att när de svenska handlarna kom till sockerbruket för att få oss att tillverka socker i sitt eget märke, så valde alla svenskt socker från bruket i Örtofta, utom Sveriges största matvaruhandlare. De tyckte att de kunde hitta billigare socker i andra EU-länder. 

Detta betydde att vårt svenska socker helt plötsligt skulle konkurrera med billigare socker från andra EU-länder på affärshyllorna. Detta på grund av att den stora svenska handlaren hellre maximerade sin egen vinst än lät det vara upp till konsumenterna att välja mellan svenskt eller EU-producerat socker.

Om vi går tillbaka till det brasilianska rörsockret så kan vi konstatera att EU nu gör det ännu svårare för de svenska men även de europeiska bönderna, när man 2019 lägger fram ett förslag om tullfri handel mellan EU och Mercosur-gruppen, bestående av Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay. När detta blir verklighet ska de svenska bönderna även få en tredje part att konkurrera med.

Hade min far levt idag, skulle han blivit häpen över hur välfyllda alla hyllorna är i affärerna. Framme vid kyldisken skulle han nog blivit ännu mer häpen över att han nu inte bara skulle behöva välja mellan kvalitén på köttet utan nu skulle han även, utifrån sin inkomst, behöva välja mellan svenskt eller utländskt kött. Känner jag min far rätt hade han undersökt om det var en likadan trend i resten av affären och likt ett schablonslakan som lagts över alla hyllorna i butiken, så hade han insett att det ser exakt likadant ut överallt.

Man kan snabbt räkna upp grupperna som får välja bort den svenska maten i butikshyllorna, det är pensionärerna, barnfamiljerna, de lågavlönade, arbetslösa och sjuka. Men så hade det inte behövt vara om Sveriges största livsmedelshandlare hade brytt sig lite mer om de svenska bönderna och konsumenterna. Om handlaren i fråga inte satt sin vinst förre svensk mat och landets självförsörjning. Om handlaren i fråga inte hade gjort svensk mat till en klassfråga.

Tillslut tror jag att min far liksom jag vid detta laget hade sett att den enda vägen ut, är att sluta handla hos Sveriges största livsmedelskedja samt hitta nödutgångsdörren från EU.