Krönika: Lugnet före stormen

Det sägs att förre finansministern Anders Borg gillade att uttrycka sig i vädermetaforer. Det är måhända lite löjligt, men samtidigt ganska illustrativt. Min tillvaro på infektionskliniken på NÄL i Trollhättan den senaste tiden kan nämligen beskrivas med hjälp av olika vindhastigheter.

En första bris kom med rapporterna från Wuhan i Hubeiprovinsen: Ett nytt coronavirus? Vad vet vi om dess spridningstakt? Är det lika dödligt som mers på arabiska halvön?

Ju längre tid som har gått desto fler frågetecken har börjat rätas ut. Antalet forskningsrapporter ökar i nästan samma exponentiella takt som viruset sprids.

När det verkligen började blåsa, var när Italien- och Österrikeresenärerna återvände hem efter sportlov. Tack för det, jobbskatteavdrag och slopad värnskatt! Då vidtog en intensiv period fylld av provtagning och försök till smittspårning. Det påverkade inte den övriga sjukhusstrukturen i så hög utsträckning, men infektionsklinikernas och 1177:s telefonlinjer blev fullständigt nedringda.

Först i nästa fas förstod det övriga sjukhuset att denna nyetablerade pandemi även inbegriper dem. Detta var när Folkhälsomyndigheten den 11-13 mars successivt konstaterade att allmän smittspridning sker och gick över till en ny provtagningsstrategi. Plötsligt minskade inkommande samtal om resenärer – för dessa kunde 1177 hantera själva – och istället började alla sjukhusets enheter ringa oss om potentiella covid-19-fall.

Den styva kuling som detta innebar har precis börjat mattas av, och just nu känns som att vi befinner oss lite i lugnet före stormen. Sjukhusentréerna är låsta och mycket av de planerade läkar- och sjuksköterskebesöken är uppskjutna. Sjukhusets strukturer för epidemi- och karantänsavdelning börjar ta form men allt är ännu inte färdigt. Läget här är inte som i Stockholm – inte än.

Tillvaron på jobbet präglas numera av ständig förändring. Varje morgon börjar med en genomgång av aktuella rutiner. Sådana upprättas och ändras nästan lika fort. Snacka om flexibla arbetstagare! Som skyddsombud är det inte en alldeles enkel situation att hantera – riskanalyser i klassisk bemärkelse får anstå, men när något blir helt galet så höjer vi rösten.

Lägg därtill en gnagande oro. En oro att behöva göra svåra prioriteringar om/när resurserna inte räcker till.

Jag har hittills bara sett enstaka fall av svår covid-19, men det jag ser och hör gör mig bekymrad inför fortsättningen. En liten andel av alla som insjuknar blir svårt andningssviktande och när så sker slutar det i ett akut och livshotande syresättningsproblem. När det väl tippar över för patienten går det snabbt.

Jag hoppas att ni orkar med en avslutande vädermetafor: Låt oss gemensamt se till att det blåser förändringens vindar när detta tillstånd har lugnat sig. Vid det laget har sjukvårdens anställda ett och annat att diskutera med ansvariga politiker.

Kan det fortsätta på detta vis? Med leveranser ”just-in-time” och en anorektisk sjukvårdsapparat utan marginaler? Svaret är ett stormande nej.