Fördjupning: När Mäster Palm tog socialismen till Sverige

Medan två gorillor höll fast honom stod två andra, av högern betalda drängar, med klubba och påk och spöade upp honom, skräddarjäveln och svenskjäveln som hade mage att predika socialism i Danmark.

August Palm var van vid stryk. Vid tio års ålder dog pappan och barnen auktionerades bort till lägstbjudande. August hamnade hos en skräddare i Kattarp nära Malmö. Arbete från morgon till kväll sex dagar i veckan, sjunde dagen bön och postillor. Innan, under och efter arbetet var det prygel och religiösa förmaningar. Avtalet skulle gälla till konfirmationen.

Unge Palm var dock inte dummare än att han talade om för byprästen att han var tvungen att gå fram ett år tidigare, då han var så rysligt religiös. Prästen släppte fram pojken och August blev fri medan schartauanen och slavdrivaren snuvades på ett års gratis arbetskraft.

Fri från både skräddarmästare och religion störtade han ut i världen, mot Malmö, för att bli ”professor i skräddarekonsten”. Här arbetade han i skräddarverkstad i tre år innan han kunde kvittera ut gesällbrevet och fara åstad till Danmark och norra Tyskland, där han levde som en fri fågel.

Allt förändrades dock av två ting; socialismen och kärleken. Det var år 1871 och kriget mellan Tyskland och Frankrike hade just slutat. Palm arbetade i det då tyska Haderslev och socialistiska agitatorer hade börjat dyka upp i staden. En snickare och en cigarrarbetare utmanade ett regeringsråd på debatt och högdjuret trodde förstås att han skulle få en lätt match mot ett par simpla knegare. Men icke! Han blev utskåpad och fick bege sig hem. Ett tjugotal ur publiken, däribland Palm stannade kvar och bildade en socialdemokratisk klubb.

Tjugotvåårige August Palms uppfattning om socialismen var vid den tiden mycket ringa. Han uppfattade den som en ny religion som alla fattiga och förtryckta måste samlas kring. För Palm var socialismen helig och han blev en aktiv medlem, ständigt predikande, ständigt studerande.

Ett särskilt viktigt arbete gjorde den socialdemokratiska föreningen i Haderslev. Staden var egentligen dansk, hade erövrats bara några år tidigare av Preussen och ett verkligt nationalhat rådde mellan tyskar och danskar som yttrade sig i gatuslagsmål och sammanstötningar. Partiet framhöll den proletära internationalismen och det gemensamma klassintresset arbetare emellan, oavsett vilken nation de tillhörde.

Under valrörelserna i Haderslev var det tradition att tyska mobbar tågade upp till den danska tidningen Dannevirkes redaktion för att slå sönder fönster och mana till slaggis ute på gatan. På valdagen 1874 hade ett sextiotal socialister – tyskar, danskar och svenskar – bestämt sig för att försöka förhindra detta.

När tyskarna kom tågandes mot Dannevirkes redaktionslokal, sjungandes chauvinistiska sånger, klev socialisterna in i mitten mellan tyskar och danskar under tonerna av socialistmarschen på bägge språk. Ett mindre slagsmål bröt ut och Palm stöp i backen och fick motta ett par sparkar. Vid rättegången om tumultet framkom att (precis som vid Norrskensflamman 65 år senare) organisatören bakom var polis.

Så träffade Palm en svensk flicka, Johanna. Hon sa upp sin pigtjänst och skulle sätta bo med August då han fick sparken för att ha deltagit i, och förmodats lett, en strejk. Men paret fann råd och satte upp ett eget litet skrädderi och livet var glatt och fritt för de unga tu.

Vid valet 1877 ställde en socialdemokratisk cigarrarbetare upp i Haderslev. Föreningen visste att han inte skulle bli invald, men använde valet för att agitera och visa på ett alternativ. Palm var en av organisatörerna bakom valkampanjen och hade många duster med myndigheterna som gjorde sitt bästa för att sabotera.

Dagarna efter valet kallades Palm upp till stadens borgmästare som hade order från regeringen: Palm ska utvisas inom tolv timmar!

Palm deporterades över danska gränsen. Hustru och två barn, varav det ena helt nyfött, fick stanna kvar i väntan på besked från maken.

Palm fortsatte sin politiska verksamhet, fortsatte vara en kardborre i röven på makten, trots bristen på hemort i världen. I Köpenhamn kallades han upp till den beryktade och i socialistpressen karikerade polisdirektören, som hotade med utvisning och bryskt frågade efter legitimationspapper. ”Var så artig”, svarade Palm och räckte honom pappren inlindade i senaste numret av arbetartidningen med polisdirektörens gorillaporträtt.

Polisen tappade både fattningen och pappren och någon utvisning blev det inte den gången. Detta berättat för att vi ska få en insikt i hur Palm använde hån, list och humor i sitt förhållande till myndig- och överhet, något som ofta, men inte alltid, fungerade.

Familjen hamnade i Store Heddinge och då är vi tillbaka till det inledande slagsmålet. Eller vad man ska kalla det. Palm ordnade med socialistiska möten med inbjudna talare och blev bojkottad och misshandlad.

Samtidigt avslogs hans ansökan om att få bli medborgare i Danmark, varpå han följde hustruns råd och for till Sverige tillsammans med sin familj hösten 1881.

Några veckor senare, på Gustav Adolfdagen, på Hotell Stockholm i Malmö, i en sal fullsatt av borgare och några få arbetare höll Palm det socialistiska jungfrutalet på svensk mark. Det blev stor sensation och ryktet om skräddaren som predikade klasskamp, revolution och en omfördelning av samhällets frukter spreds över hela landet. Det var ömsom skräck, ömsom förtjusning och ömsom förlöjligande. Intressant är Öresunds-Postens rapport om att socialismen inte kommer få fäste eftersom svenska folket upptäckt en annan lösning på fattigdomen: utvandringen.

Så drog Palm åstad på sin första agitationsresa i landet. Kamraterna lovade skicka pengar och med sig hade han sin nystartade tidning Folkviljan. Palm anlände till staden, Flen, Huskvarna, Hallsberg, Bollnäs eller vilken du vill.

Den förste Palm träffade var en polis vid torget.

– Var kan man hålla ett politiskt möte i afton? undrade den nyanlände.

– Det, det, det är väl aldrig Palm? utropade polisen.

På gården till en hantverkare hölls mötet, deltagarna hade sett affischen: ”Hatare av kungadöme, krigsgalenskap och prästvälde inbjudes!”

Staden förändrades på några timmar. ”Där går socialisten Palm!”, ropade man.

Mötesplatsen var smockfull och myndigheterna representerades av en kronolänsman med lagbok under armen, en präst eller lärare som skulle kunna ta de kniviga diskussionerna som gick över huvet på länsman och slutligen några lufsiga konstaplar.

Palm älskade det! Där fanns de, det beståendes representanter som arbetarna krökt rygg för i alla tider. Palm hånade dem, och gav lokala exempel som han tagit reda på i samtal med arbetarna under dagen. Och publiken fick han med sig. Till slut fick länsman nog. ”Tig!”, ropade han och Palm la till en förvånad min och svarade på sin skånsk-danska:

– Är det inte märkligt att Kunglig Maj:ts fogde inte lärt sej folkvett trots att han tydligen umgås med både prästen och läraren?

Så fick mötet ändå avbrytas och Palm föreslog de församlade en promenad på landsvägen där agitatorn återtog ordet och drog sina slutsatser om lagstiftningens klasskaraktär, tills prästen och fogden såg det för gott att stoppa även ”promenaden”. Palm ansåg också mötet avslutat och började sälja sina tidningar.

Aftonen var sen och det gällde för Palm att komma helskinnad till stationshotellet, för fler än en gång hade han fått stryk på vägen hem från mötet. Det gick bra denna gång och nästa morgon, efter att ha träffat arbetare som velat bilda en socialdemokratisk förening på orten, reste han vidare till nästa stad.

Den femte februari fyller Mäster Palm 170 år trots att han dog i sviterna av spanska sjukan 1922. Låt hans djärvhet, fräckhet och klasskänsla leda oss när vi bygger den rörelse som välter tjyvsamhället över ända.