Krönika: När soppan är slut

Jag är inte klimatforskare. Jag förstår inte alla teknikaliteter och begrepp när det kommer till debatten om smarta klimatlösningar. Jag har svårt att förstå logiken i att höja skatten på drivmedel och uppmana till ökad användning av kollektivtrafik, samtidigt som busslinjer läggs ner och biljettpriser höjs.

Det jag däremot förstår är ilskan, upprördheten och hopplösheten hos alla människor i Sverige som är beroende av sin bil för att ta sig till jobbet, hämta ungarna på förskolan eller ta sig till sjukhuset. Som vanligt är det vanligt folk som på individuell basis ska rädda klimatet, medan storkapitalet och överklassen slipper undan ansvaret.

En omställning till förnyelsebar energi är nödvändig. Kapitalismen och dess rovdrift på naturresurser skapar en ekonomisk tillväxt där några få procent av jordens befolkning är vinnare. Den skapar också obeboeliga platser, naturkatastrofer och hotade ekosystem för det stora flertalet av jordens befolkning. Problemet är att kapitalismen och dess försvarare skulle behöva avskaffa sitt eget system för att omställningen ska bli verklighet.

Istället försöker det politiska etablissemanget med kapitalet i ryggen få det till att det är individen som bär ansvaret. Samtidigt som skatten på bränslet stiger, och gräver allt större hål i plånboken hos alla som behöver använda sin bil dagligen, kan Jeff Bezos, grundare av Amazon, och Elon Musk, grundare av Tesla, hålla sig med egna rymdprogram, privatflyg och lyxbåtar.

Som allt annat har kapitalismen gjort klimatet till en klassfråga. Rika engagerar sig i välgörenhet och skyltar med engagemang i frågan, medan arbetarklassen antingen betalar notan för klimatomställningen eller tvingas utstå den globala uppvärmningens konsekvenser.

Den svenska landsbygden blir allt mer svår att bo på. Sjukhusavdelningar läggs ner, jobben försvinner och priset på bränsle stiger. Ändå är Sverige helt beroende av landsbygdens naturresurser och arbetare. Om politiker i Sverige verkligen menade något med frasen ”hela Sverige ska leva”, borde utvecklingen se helt annorlunda ut. Då borde det ske en satsning på sjukvård, kollektivtrafik och jobb.

Saknas pengar? Börja med att samla in de dryga 130 miljarder svenska kronor som försvinner via skatteflykt varje år. Självklart är det en utopi att det politiska etablissemanget, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, någonsin skulle våga attackera den rika minoriteten. Då är det lättare att höja skatten på bränsle eller införa miljöskatt på plastpåsar. 

Egentligen handlar det om att rikta ilskan åt rätt håll. I grunden är det kapitalismen som är problemet. Ekonomisk tillväxt och vinst är viktigare än allt annat.

Blå Tåget sjöng på 70-talet om att staten och kapitalet sitter i samma båt. Nu försöker kapitalet få det till att vi sitter i samma bil.

Men när soppan är slut på den svenska landsbygden en kall vinterkväll är det du som får gå med dunken efter mer bränsle. Kapitalet sitter kvar i den varma bilen. Det har jag i alla fall förstått.