Ledarkrönika: Organiseringen av samhället – den viktigaste klimatfrågan

Jag var på Doha flygplats för att byta flyg på väg till Sri Lanka för att träffa kommunister och fackliga aktivister. Plötsligt kom en kvinna fram till mig. ”Snälla, kan du hjälpa mig”, sa hon på dålig engelska.

Efter lite tydande och teckenspråk förstod jag att hon ville ha hjälp att hitta till gaten. Hon var gästarbetare från Filippinerna och arbetade i Qatar. Nu skulle hon för första gången på flera år träffa sina barn.

På väg till gaten insåg jag att de flesta runt mig varken såg ut som affärsmän eller turister. De tycktes vara män och kvinnor från Sydostasien på väg till sitt arbete, eller på väg hem för att träffa familj och vänner.

Det finns 169 miljoner migrantarbetare i världen. Nästan tio procent av alla filippinska medborgare jobbar utomlands. Så ser det ut i flera länder i regionen. 17 miljoner indier arbetade utomlands 2017 och 7,2 procent av nepaleserna är gästarbetare. Nästan 90 procent av Qatars befolkning utgörs av gästarbetare.

Inom EU har vi ett liknande system. Enligt en undersökning från 2013 hade 14 procent av alla polacker någon gång arbetat utomlands sedan 2003. 

Det finns naturligtvis de som trivs bra med att arbeta utomlands. Det kan vara nyttig arbetslivserfarenhet och ett sätt att se världen. Men för många handlar det snarare om ett nödvändigt ont där alternativet är arbetslöshet. För migrantarbetarna innebär det ofta ett hårt och farligt arbete, med få rättigheter och utan möjlighet att träffa sina familjer på månader eller år.

Det vore såklart rimligare att människor hade möjlighet att arbeta hyfsat nära sin bostad. Men istället flygs arbetare över halva jorden för att bygga fotbollsarenor i Qatars öken. Eller jobba som hembiträde hos någon rik oljeshejk. Enligt kapitalistisk logik är det mer kostnadseffektivt att flyga lågbetalda arbetare från fattiga länder dit det för tillfället finns arbete och pengar. 

Det är inte bara den globala arbetsmarknaden som organiseras på detta vanvettiga sätt. En gång i tiden gick barn i den skola som låg närmast hemmet. Eftersom skolorna var hyfsat likvärdiga fanns ingen anledning till något annat. I dagens friskolesystem skjutsas elever (antingen i en ofta överbelastad kollektivtrafik eller av sina föräldrar) till skolor på andra sidan stan.

Förr konsumerade vi främst varor som producerats i svensk industri. Idag har många av fabrikerna flyttats utomlands och vi importerar varor från andra sidan jorden.

Kanske är den allra viktigaste klimatfrågan den hur vi organiserar samhället. Är det rimligt att flyga arbetare från Sydostasien till Qatar för att bygga fotbollsarenor istället för att människor ska kunna arbeta där de bor? Är det effektivt att skolelever ska skjutsas runt till olika delar av stan, istället för att gå i en bra skola nära hemmet?

Ska vi verkligen behöva importera varor som lika gärna hade kunnat produceras här i Sverige?

Enligt marknadens logik är svaret ja. Det ger billigare produktionskostnader och högre vinster för företagen. Men det sunda förnuftet säger nej. För både klimatets och människans skull måste vi organisera samhället på ett annat sätt.