Natoallierade i het dispyt på Medelhavet

De senaste veckorna har den redan spända situationen på östra Medelhavet hettats upp betydligt. Den 12 augusti var grekiska och turkiska stridsfartyg i så nära kontakt att en kollision inträffade.

Turkiet har i stort sett samtliga grannländer emot sig i konflikten, där Grekland och Cypern är kraftigt oense med Turkiet över rättigheter till olje- och gasfyndigheter. Därutöver har Frankrike skickat stridsfartyg och -flygplan, och Förenade Arabemiraten stridsplan, för att ledsaga de grekiska fartygen som har turkiska krigsfartyg tätt inpå sig. 

Epicentrum är vattnet utanför den lilla ön Kastellorizo, som tillhör Grekland men ligger alldeles utanför Turkiets medelhavskust och dit de båda Natomedlemmarna Grekland och Turkiet skickat stridsfartyg mot varandra efter att Turkiet de senaste åren borrat efter gas och olja i området. Frankrike vill, likt Grekland, Cypern och Israel, stoppa Turkiets försök att ta del av de stora olje- och gasfyndigheter som upptäckts i östra Medelhavet det senaste decenniet.

Fientligheterna motsvaras delvis på land, på andra sidan havet. I det kollapsade Libyen, ett land i fullständigt kaos sedan Natokriget 2011, står Turkiet mot både Frankrike och Förenade Arabemiraten. Turkiet stöder tillsammans med USA den FN-stödda enhetsregeringen i huvudstaden Tripoli – medan bland andra Frankrike, Ryssland och Förenade Arabemiraten stöder Libyens Nationella Armé i östra Libyen.

Den senare bakomliggande kronologin lyder som följer: I januari 2019 tog Egypten, Grekland, Cypern, Israel, Jordanien, Palestinska myndigheten och Italien initiativ till Eastern Mediterranean Gas Forum, en organisation motsvarande oljestaternas OPEC, som skulle samarbeta om prissättning och arbeta för en regional marknad för naturgas. Turkiet fick inte vara med.

I november förra året skrev Turkiet istället ett avtal med regeringen i Tripoli om att Turkiet får tillgång till Libyens kustvatten, vilket skulle ge Turkiet rätt till en korridor genom hela Medelhavet mellan Turkiets sydvästra kust och Libyens nordöstra.

Två månader senare, den 2 januari i år, slöt Israel, Grekland och Cypern ett avtal om en pipeline värd 7 miljarder dollar för att transportera gas från Cyperns och Israels (egentligen Palestinas) fyndigheter genom Grekland till Italien och EU. ”En historisk dag”, sa Israels premiärminister Netanyahu.

Sex dagar senare, den 8 januari, gick Egyptens, Frankrikes, Greklands och Cyperns utrikesministrar ut med ett gemensamt uttalande där de förklarade avtalet mellan Turkiet och Libyen ogiltigt. Samma dag invigde Turkiet och Ryssland – som för att ytterligare komplicera det alltså är på motsatta sidor i Libyen (och i Syrien) – sin gemensamma pipeline Turkstream, som leder gas från Ryssland genom Svarta havet till Turkiet, Bulgarien och Grekland.

Och åtta dagar senare, den 16 januari, bildades EastMed Gas Forum officiellt som internationellt organ. Då hade USA:s kongress redan godkänt ett lagförslag som öppnade för militärt stöd till pipelinen från Israel och Cypern – i praktiken mot Natopartnern Turkiet (men som alltså är på samma sida som USA i Libyen).

Förutom den direkta huggsexan om naturresurserna finns fler bottnar i konflikten. Turkiets president Erdogan, som vill framstå som att han står upp för palestiniernas sak, har efter normaliseringsavtalet mellan Förenade Arabemiraten och Israel hotat med att avbryta de diplomatiska relationerna med Förenade Arabemiraten – trots att Turkiet har fulla diplomatiska relationer med Israel.

Förenade Arabemiraten och Turkiet har länge varit i konflikt och står på olika sidor i alla konflikter i regionen – också i Syrien efter att Förenade Arabemiraten, som först stödde upproret mot Assad, bytt sida och 2018 återöppnade sin ambassad i Damaskus, för att ”bemöta Irans och Turkiets regionala expansionism”. 

Turkiet och Grekland har också varit i flera territoriella konflikter de senaste decennierna efter Turkiets invasion av Cypern 1974. Turkiet använder den självutropade staten Turkiska republiken Nordcypern, som inget land förutom Turkiet erkänner, som argument för att Turkiet skulle ha rätt att borra på cypriotiskt vatten.

De imperialistiska härjningarna i Mellanöstern har lett till denna explosiva och komplicerade härva av motsättningar, där Turkiet har de flesta mot sig men där ingen av de inblandade för närvarande ser ut att vilja backa en tum.