Nya planer för att destabilisera Kuba

Sedan mer än 15 år verkar jag i Kuba inom ramarna för olika arkeologiska och historiska projekt. 

Jag och de svenskar som arbetar här, bland annat inom kultur-, turism- restaurang och vetenskapliga sammanhang, har därför på nära håll sett de konstruktiva förändringar det kubanska samhället genomgått under denna period. Detta bland annat med avseende på en ökad turism (år 2019 omfattande cirka tre miljoner besökare), och ekonomiska reformer som lett till ett omfattande egenföretagande (idag arbetar cirka 500.000 kubaner som, eller är anställda hos, egenföretagare eller kooperativ), samt förenklingar rörande utländska investeringar, och import och export för egenföretagare. 

Jag har således också sett hur den kubanska entreprenörsandan spirat i samband med de ekonomiska och turistrelaterade lättnader president Obama införde i USA:s 60-åriga ekonomiska blockad av landet år 2015, samt hur president Trumps förkastande av dessa reformer och införande av än hårdare sanktioner sedan 2020 lett till allvarliga konsekvenser och ett allt svårare ekonomiskt läge för Kuba och för den kubanska befolkningen. 

Vidare har jag bevittnat hur den pågående pandemin och de uteblivna turistintäkterna slagit hårt mot den kubanska ekonomin, och strävandena att göra denna än mer dynamisk, likväl som mot det dagliga livet för många kubaner i form av avsaknaden av basvaror.

Den 11 juli förekom begränsade protester i Havanna och på andra platser i Kuba mot den kubanska regeringens pandemihantering, mot bristen på varor i butikerna och mot den ekonomiska kris det kubanska samhället för närvarande upplever. Jag var vittne till hur dessa protester urartade till vandalism och plundring, men i internationella medier fick dessa händelser en stereotyp vinkling som skildrade demokratikrav, folkligt massmotstånd mot en inkompetent regering, och fredliga protester som våldsamt undertrycktes av en regim i kris. 

Dessa skildringar innehöll dock både grova överdrifter och manipulationer i relation till det jag upplevde på plats, och medierapporteringen var från min horisont oerhört förenklad och ensidig till sin karaktär då källkritik saknades.

För att bli begripliga måste dessa protester placeras i sitt historiska och samtida sammanhang. Sedan 1962 genomför USA en folkrättsvidrig ekonomisk blockad av och ett ekonomiskt krig gentemot Kuba. Denna rest från det kalla kriget hindrar ett normalt handels- och varuutbyte mellan Kuba och resten av världen. 

Senast den 23 juni stödde 184 länder i FN:s generalförsamling Kubas krav på ett upphävande av blockaden, vilket var det 29 året i rad som denna begäran vann omröstningen. 

Den ekonomiska blockaden handlar dock inte så mycket om politik, om planekonomi eller marknadsekonomi, utan den har under de senaste 60 åren varit ett medel för USA i sin imperialistiska strävan att återta den ekonomiska och politiska kontroll över Kuba som man förlorade i samband med den kubanska revolutionen år 1959. Ett strävande som ivrigt påhejas av inflytelserika exilkubaner i Florida. 

På olika sätt griper blockaden omkring sig då regeringar och företag i olika delar av världen tvingas underordna sig densamma. Under Trump-administrationen stärktes också blockaden med 243 nya åtgärder, vilka ytterligare hindrar Kubas tillgång till utländska investeringar och kapital, samtidigt som detta utgör en viktig del i landets ekonomiska utvecklingsstrategi. 

Att blockaden orsakar underskott på livsmedel, bränsle och medicinsk utrustning, samt försvårar Kubas bekämpande av den pågående pandemin, står bortom allt tvivel. Det sistnämnda är extra beklämmande då Kuba liksom resten av världen befinner sig mitt i en svår pandemi, och det är också cyniskt då USA säger sig vilja hjälpa den kubanska befolkningen.

Protesterna den 11 juli och den ”fredliga” demonstration som nu planeras till den 15 november (ironiskt nog samma dag som pandemirestriktionerna upphävs i Kuba) hade/har två syften, nämligen att destabilisera landet samt att skada landets turistindustri. 

Kan man nu återigen, som den 11 juli, kabla ut förenklade nyheter om polisbrutalitet, osäkerhet, våldsamheter, och ett land i total upplösning så kan man förhindra att den kubanska ekonomin återhämtar sig med hjälp av de intäkter en ökad turism skulle innebära, då turisterna mot bakgrund av denna förljugna rapportering kommer att undvika Kuba som resmål. 

Detta är en taktik som man från USA:s sida använt förr. Under 1970-1990-talen genomfördes ett antal bombattentat, iscensatta av CIA, mot flygbolag och turistbyråer i olika delar av världen, parallellt med påtryckningar mot internationella flygbolag och stater om att upphöra med flygförbindelser till Kuba. Delar av detta program, inte minst under 1990-talet då ett antal turisthotell i Havanna utsattes för bombattacker med dödlig utgång, genomfördes samtidigt som Kuba satsade på att öka turismen till landet. 

Syftet var då som nu att visa att Kuba är ett osäkert land att turista i. Ingenting kunde dock vara mer felaktigt då Kuba är det säkraste landet i regionen att resa till mot bakgrund av avsaknaden av organiserad brottslighet och drogrelaterat våld.

Lika länge som den ekonomiska blockaden existerat har det också funnits en rad USA-finansierade program av medial och psykologiskt orienterad karaktär vars strävan varit densamma, att destabilisera Kuba och ta kontroll över landet. 

Under perioden 1995-2015 avsatte den amerikanska kongressen 2,5 miljarder kronor för att stödja ”demokratisträvanden”, bland annat i Kuba. År 2018 anslog Trump-administrationen också omfattande resurser för att se till att ”fri information” fanns tillgängligt på internet, samma år som de kubanska myndigheterna tillgängliggjorde internet via mobiltelefoner för hela befolkningen. 

Dessa resurser och satsningar kanaliseras idag via olika antikubanska grupper i USA samt till personer i Kuba vilka upprätthåller hemsidor, Twitter-, Facebook- och Instagramkonton med innehåll kritiskt mot den kubanska regeringen. 

I förspelet till protesterna den 11 juli förekom därför också en omfattande internetbaserad kampanj vilken uppmanade kubanerna att protestera. Detsamma är fallet nu, men nu är det istället den 15 november som betraktas som dagen D. 

Detta innebär att det som kan synas vara spontana folkliga protester istället handlar om händelser koordinerade av personer och organisationer med ekonomiska resurser erhållna från USA. Detta samtidigt som den kris blockaden och pandemin bidragit till att skapa i Kuba naturligtvis också leder till att det finns personer som för några tusenlappar är beredda att delta i olika former av subversiva och regeringsfientliga aktiviteter. 

Dessa aktiviteter handlar naturligtvis inte om att hjälpa den kubanska befolkningen, eller om demokrati och/eller mänskliga rättighet. Det handlar istället såsom tidigare om att destabilisera och hindra Kuba och dess befolkning från att välja sin egen väg på ett självständigt och suveränt sätt, och att tillfället nu är ypperligt för att iscensätta nya destruktiva planer. Inte minst för att skada den kubanska turistindustrin och landets ekonomiska återhämtning efter pandemin. 

Som verkande i Kuba är det min förhoppning att den planerade demonstrationen den 15 november ska genomföras på ett fredligt sätt, men mot bakgrund av ovanstående är jag rädd för att detta inte kommer att bli fallet och jag blir inte överraskad om jag återigen i internationella medier kommer att få ta del av en förenklad och manipulerad bild av situationen i Kuba. En bild jag inte känner igen mig i utifrån den verklighet jag upplever som verksam i landet.

Håkan Karlsson

Professor i arkeologi på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet