Debatt: Pigmentsvänstern som en reaktionär rörelse

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Athena Farrokhzad har liksom jag sitt ursprung i Iran. Där slutar våra beröringspunkter. Våra vänsterarvsmassor är inte alls besläktade.

Hon hör till den nya vänstern som är för upptagen av människors pigment i stället för att fästa hänseende vid vilka normer och värderingar mörka, vita, bruna, gula kroppar bär på. I hennes politiska lexikon kan vita svårligen vara annat än exploatörer och mörka/bruna annat än exploaterade. Det paradoxala är att den rörelse hon tillhör insisterar att ge namn, födelseort, språklig brytning och representation företräde framför innehåll i och mål för sociala rörelser.

Det är mot denna bakgrund en kan förstå varför hon i DN reducerar poeten och islamkritikern Yahya Hassan till den brune mannen som var dömd till att dö i ung ålder som många andra bruna män. Det viktiga för Farrokhzad är inte att Yahya skrev poesi, att hans poesi präglades av obarmhärtig kritik av hedersnormer, islamiskt förtryck och självvald segregation utan att han var brun. Till och med en del högerpopulister iakttar större försiktighet (om än för att förleda och manipulera) med att reducera människor till pigment.

Farrokhzad ser eller väljer att inte se att Yahya liksom många vithyade och mörkhyade ingick i en global rörelse som har sekularism som sin fana. Detta är i och för sig ingen överraskning då Farrokhzad och hennes meningsfränder i den postkoloniala rörelsen har hijab som fana för antirasism och antidiskriminering. Jag räknas som rasifierad, etnifierad brun man men jag blir mer berörd av Yahyas poesi och den kritik han riktar mot reaktionära krafter medan jag blir upprörd över Farrokhzads flört med bakåtsträvande strömningar.

Yahya, den progressiva iranska poeten Forogh Farrokhzad (som dog ung och var en modig kvinnlig pionjär i modern persisk poesi) och många bruna män som Salman Roushdie och bruna kvinnor som Taslima Nasrin står på en sida medan Athena Farrokhzad och sådana som den västfientlige iranske författaren Jalal Ale Ahmad och vita imamer som Abd al Haqq Kielan står på den motsatta sidan av norm- och värderingskartan.

Den danske journalisten, Martin Krasnik, beskriver Athena Farrokhzad, utifrån hennes artikel i DN efter Yahyas bortgång, med rätta som gravplundrare och att hon helst av allt ville att Yahya inte skrev som han skrev. Faktum är att Athena Farrokhzad gick längre. Hon ville tysta ned Yahya och få åhörare att hålla för öronen medan hon och hennes meningsfränder föll pladask för Rashid Musa, Omar Mustafa, Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil islamiska feminism och antikoloniala röst och blick.

Farrokhzad är dock inte konsekvent. Vissa bruna människor är att föredra framför andra. De med rätt pigment och fel värderingar som Yahya springer rasisters ärenden enligt henne. Farrokhzad och hennes meningsfränder bli än mindre trovärdiga då de, mig veterligen, aldrig tagit bruna hedersförtryckta kvinnor i försvar utan snarare tvärtom, stämplat dem som jobbat mot hedersförtryck som rasister, islamofober och husnegrer etc.

När den nya vänstern inte ens vill eller förmår göra en klassanalys, det vill säga att bruna kan vara kapitalister och exploatörer och att vita kan vara arbetare och missgynnade, så hänvisas kritikern till slaskbegreppet intersektionalism där hela universum påverkar varandra från tidernas begynnelse till våra dagar.

Farrokhzad kan ses som poesins Masoud Kamali, det vill säga två postkolonialt influerade personer som starkt påminner om en berusad svart man som springer in i en gatlykta och börjar sparka på den med orden: vad nu då din djävla rasist!

Devin Rexvid
Forskar om hedersvåld