Val 2018: Raka besked utan krumbukter från Kommunisterna i Lysekil

– Man ska aldrig betrakta de små sakerna som små, för de är alltid en del i det stora.

Så beskriver Yngve Berlin, kommunstyrelseledamot för Kommunistiska Partiet i Lysekil, sitt perspektiv på kommunpolitiken.

Här i Lysekil, bland de bohuslänska granitklipporna längst ut på Stångenäsets spets, har Kommunisterna sitt starkaste parlamentariska fäste. I senaste valet vann partiet 2 mandat med 6,3 procent av rösterna, mer än i någon annan kommun där Kommunisterna ställer upp i val. I centralorten fick Kommunisterna närmare 10 procent av rösterna.

Proletären träffar fyra av toppkandidaterna på partiets vallista för att prata om att göra klasspolitik av de små frågorna. Och hur kommer det sig egentligen att Kommunistiska Partiet skaffat sig sitt största parlamentariska fäste just i Lysekil?

– Det handlar inte om att Lysekilsbor skulle vara mer medvetna, eller för den delen mer inskränkta, än andra. Det är långsiktigt arbete, säger Stig Berlin, undersköterska och partiets fjärdenamn på vallistan i kommunvalet.

Britt-Marie Kjellgren, lärare och andranamn på listan, menar att många Lysekilsbor uppskattar den raka och ärliga attityden.

– Vi säger vad vi tycker rakt på utan krumbukter och många tycker att vi har rätt, konstaterar hon.

– Vi föraktar inte konkreta och vardagliga frågor, men vi fastnar heller inte i det, säger Yngve Berlin som är förstanamn, ordinarie i kommunstyrelsen och fullmäktigeledamot ända sedan partiet valdes in i fullmäktige första gången för 40 år sedan.

Att knyta samman de små och stora frågorna är återkommande i partiavdelningens arbete.

– Det finns klassmässiga grunder i alla frågor. Dessa grunder har vi försökt hitta, i stort och i smått, säger Per-Gunnar Ahlström, pensionerad skeppare och tredjenamn på vallistan.

Kommunistiska Partiets avdelning i Lysekil bildades ur en radikal SSU-klubb på 1970-talet. Med rötterna i den bohuslänska arbetarklassen har Lysekilsrevolutionärerna byggt upp en respekt för vad de står för, även bland meningsmotståndare.

– För att vara banal så tror jag vi är kända som hyggliga människor helt enkelt, säger Stig Berlin.

Kommunisternas parlamentariska arbete har gett resultat. Senast i vintras, efter 12 år av motioner, yrkanden och debatter, antogs Kommunistiska Partiets förslag till formulering i kommunens upphandlingsdirektiv. Nu ska lika lön för lika arbete, och villkor motsvarande kollektivavtal, gälla vid kommunala upphandlingar. Utländsk arbetskraft ska inte användas för att dumpa lönerna.

– Vi har drivit den frågan med kanske inte en dåres men med en framsynt envishet. Det är en del av pusslet till varför folk uppfattar oss som konsekventa. Men det är också ideologiskt. En konkretisering av hur vi sätter käppar i hjulet på alla försök att ställa arbetare mot arbetare genom lönedumpning, säger Yngve Berlin.

En annan viktig fråga, där Kommunisterna gjort skillnad, är bostadsfrågan. Som i många andra kommuner har det kommunala bostadsbolaget sålt lägenheter för att finansiera nybyggen – eftersom den politiska linjen varit att bolaget inte får låna pengar.

– Nu har vi tvingat dem att ändra på villkoren så att låneförbudet är hävt, berättar Yngve Berlin.

– Det behövs bra och billiga bostäder. Alla vet det. Men det byggs inte för vanligt folk. De som lever här har svårt att få tag i bostad samtidigt som det är en god marknad för miljonärer att köpa sommarbostäder.

Per-Gunnar Ahlström ger inte mycket för kommunens satsning på turism och besöksnäring. Han hade hellre sett att kommunen satsar på det som gynnar Lysekils invånare året om, som att behålla och utveckla industrin genom att satsa på hamnen och järnvägen.

– Det är miljövettiga transportlösningar. Så låt oss rusta upp hamnen och järnvägen! Det ger arbetstillfällen, säger Per-Gunnar Ahlström.

Inför valet domineras den svenska debatten av frågan om invandring och segregation och även i Lysekil fiskar rasister och kriminella i grumligt vatten, som Kommunisterna uttrycker det i sin valbroschyr.

– Lysekil är ingen isolerad halvö, vi har samma problem med parallellsamhällen som till exempel Göteborg har, fast i mindre skala. Det är stökigt här ibland men det är en social fråga, inte en etnisk, säger Stig Berlin som menar att det är viktigt att ta människors oro på allvar.

– Ungdomar nås inte av föreningslivet. Det har vi skrivit motioner om i alla år, men först nu har kommunen antagit ett ungdomspolitiskt program som vi till stor del ligger bakom, säger Yngve Berlin och påpekar att det är ett program som fortfarande måste förverkligas.

– Nu gäller det att det inte blir verbal deodorant av det.

Samtidigt är Kommunisterna också tydliga med att ungdomsgårdar inte löser alla problem.

– Vissa saker måste såklart lösas polisiärt. Man måste skilja på de aktivt kriminella och svansen, säger Yngve Berlin som själv under lång tid varit engagerad för ungdomar som hamnat snett.

Återigen är det viktigt med de stora perspektiven, menar Britt-Marie Kjellgren.

– Varifrån kommer flyktingarna? Från krig i länder som Syrien och Afghanistan. Krig som Sverige är med och tjänar pengar på.

I kommuner över hela Sverige har politiker, från höger till vänster, gjort sig till förvaltare av nedskärningsbudgetar och överskottsmål. Kommunisterna vägrar att spela det spelet.

– De säger ”budget först och sen får vi se vad det räcker till”. Vi säger ”verksamheten först och sen får vi se till att fixa fram pengar till det”, säger Britt-Marie Kjellgren.

I Kommunisternas yrkande till kommunens budget 2019 skriver de att ”verksamhet i balans måste vara överordnat budget i balans”. Arbetsplatser i balans leder till bättre ekonomiskt resultat på sikt, menar Per Gunnar Ahlström som tar situationen i vården som exempel:

– Besparingar har gjort arbetssituationen ohållbar med stress och hets. Jobbar man med människor kan man inte ha det så. Om inte personalen mår bra, och patienterna därmed inte heller mår bra, så kan man inte komma med ännu fler nedskärningar!

Men om de andra partierna säger att det inte finns pengar? Vad svarar ni då?

– Då säger vi till dem: ”Era partier sitter i riksdagen. Ring till dem!” Det finns pengar! Kolla på aktieutdelningarna, på bankvinsterna, på paradisläckorna. Det är miljarder och åter miljarder som susar iväg, säger Per-Gunnar Ahlström.

Yngve Berlin är kritisk till kravet på överskott i kommunen och att investeringar bara ska ske med egna medel.

– I helvete heller, säger vi. Använd de resurser vi har till att täcka behoven!

I yrkandet till kommunens budget kräver Kommunisterna att staten tar nationellt ansvar för LSS, äldrevård, omsorg och att integration och flyktingmottagande finansieras av staten. På samma sätt ser partiet hellre en enhetlig, progressiv, statlig skatt, än dagens kommunalskatt. I slutändan är frågan om var pengarna ska tas en ideologisk fråga.

– Pengarna i samhället går någon annanstans istället. Resurserna privatiseras, säger Yngve Berlin.

Britt-Marie Kjellgren sitter som ordinarie ledamot i Socialnämnden, en post partiet fått tack vare valteknisk samverkan med Vänsterpartiet. Formellt sett har nämnderna att acceptera fullmäktiges beslut och göra det bästa utifrån budgeten. Men Kommunisterna har tagit in motståndet i nämnderna – och röstar konsekvent nej till alla nedskärningar.

– Vi kan inte sitta där och gilla läget. Vi är obstinata och säger vad vi tycker. Jag är ofta ensam om att reservera mig i omröstningarna, säger Britt-Marie Kjellgren.

– Att säga ja till nedskärningar bara för att vi har tagit den posten, det funderar vi inte ens på. Vi gör motstånd, säger Per-Gunnar Ahlström.

Kommunisterna försöker ta så mycket som möjligt av debatterna i fullmäktige ut bland väljarna.

– Vi skriver hela tiden insändare och vi uttalar oss ofta i tidningarna. Sen pratar vi med folk om frågorna vi tar upp. Vi försöker använda fullmäktige som en megafon, säger Britt-Marie Kjellgren.

Alla Kommunistiska Partiets valda företrädare följer principen om att ingen politiker ska tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön. Det gäller även arvoden och ersättningar i kommunfullmäktige.

När fullmäktige drev igenom en omskrivning av arvodesreglerna, där ersättningarna knöts till riksdagsledamöternas löner – och därmed till deras löneökningar – istället för att som tidigare följa prisindex, protesterade Kommunisterna.

– Vi har varit emot alla arvodeshöjningar, säger Britt-Marie Kjellgren.

– Vi tar ut ersättning för förlorad arbetsförtjänst, men arvodena ger vi till partiet. Politik ska inte vara ett jobb man tar för lönens skull.

Även om kommunpolitiken tar upp tid försöker partiavdelningen alltid att vara ute på gator och torg för att prata med folk.

– Vi är kända för våra torgmöten och för att vi säljer Proletären! Vi syns och vi är aktiva, inte minst i internationella frågor. Vi har regelbundna möten, studerar och lär av varandra, säger Britt-Marie Kjellgren.

Ett revolutionärt parti nöjer sig såklart inte med två mandat i fullmäktige. Stig Berlin, Yngve Berlin, Britt Marie Kjellgren och Per-Gunnar Ahlström hoppas därför på ökat röstetal den 9 september.

– Vi kan inte lova att vi ska få med oss de andra partierna i våra frågor. Men vi kan lova att vi kommer att vara en nagel i ögat på dem. Vi är en garant mot mygel och fjäsk för överklassen, säger Stig Berlin.

– Man ska inte tro att alla frågor kan lösas i parlamentet. Hela arbetarklassens historia visar det. Det är ju därför välfärden hela tiden naggas i kanten, för att arbetarklassen är för tyst, säger Yngve Berlin och Stig Berlin håller med:

– Det finns inget självändamål med att sitta i kommunfullmäktige. Det är klasspolitiken som är det viktiga.