Protesterna i Chile: ”Repressionen hela tiden allt råare”

Det var den 18 oktober som studenter inledde en protest mot höjda biljettpriser i tunnelbanan i Chiles huvudstad Santiago. Snabbt spred sig protesterna över landet och kom att rikta sig mot hela det nyliberala system som råder i Chile alltsedan Augusto Pinochets diktatur på 1970- och 80-talet.

President Sebastian Piñera har, i Pinochets anda, mött demonstranterna med utegångsförbud och brutalt polisvåld. Ett 20-tal har dödats, fler än 2.800 har skadats och över 200 personer har fått allvarliga ögonskador, de allra flesta av dem har fått ögon sönderskjutna av karabinjärernas blyfyllda så kallade gummikulor.

Förra veckan släppte Amnesty International en rapport som säger att regeringen bär ansvaret för de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter och att säkerhetsstyrkornas avsikt är tydlig: att skada demonstranter för att avskräcka från protester.

Erika Cavieres i Santiago ser att taktiken till delar fungerat, åtminstone på kort sikt.

– Antalet som är ute på gatan varje dag har minskat något. Men det beror inte på ointresse utan på rädsla. Hela tiden är repressionen hårdare och råare. Tidigare lät de oss först demonstrera, för att vid åtta-niotiden börja skingra folk, men nu är polisen hela tiden runt torget, skjuter tårgas och slår folk. Och när solen gått ner är repressionen ännu värre.

Privat / Erika Cavieres

Torget är Plaza Italia i Santiago, epicentrum för demonstrationerna. Erika Cavieres är på väg dit när hon pratar med Proletären.

– Jag går inte varje dag men ofta. Regeringen är döv för kraven från protesterna och vägrar att acceptera Amnestys rapport. De tänker inte ge med sig. Men det gör inte vi heller.

Ändå har politikerna tvingats förhålla sig till de enorma demonstrationerna. Ledamöterna i parlamentet har enhälligt röstat för att halvera sina höga löner. För att försöka blidka kravet på en konstituerande församling har Piñera också tagit initiativ till att kongressen ska göra en översyn av konstitutionen.

– Men det är ett rakt igenom falskt förslag. Vi vill ha en konstituerande församling som representerar hela folket, säger Erika Cavieres.

Erika Cavieres arbetar som pensionsrådgivare och känner det privatiserade pensionssystemet väl. Ett av huvudkraven i protesterna är på människovärdiga pensioner, ett annat på sjukvård åt alla.

– Pensionssystemet ger pensioner som det är omöjligt att överleva på. Och den privatiserade sjukvården är en rent kriminell affär.

I samband med protesterna har det förekommit plundring av affärer och köpcentrum, åtminstone i några fall direkt uppmuntrade av polisen som velat koppla samman demonstranterna med vandalism.

– De värsta följderna är det de mest utsatta delarna av befolkningen som får utstå, lågavlönade arbetare som bor i dåliga bostäder i områden invaderade av knarkhandlare och andra kriminella. Nästan allt är förstört i deras områden.

Vilka är det som förstör?

– Kriminella, men också en del demonstranter attackerar vad de ser som representativt för ett system som trampat på dem i åratal, som McDonalds eller Starbucks.

Erika Cavieres påpekar att den stora majoriteten av demonstranterna är fredliga, och att medias försök att svartmåla protesterna inte lyckats.

– Regeringen använder förstörelsen för att legitimera repressionen, och så uppfattar de allra flesta det också. Det är som att fjällen har fallit från våra ögon. Hade det hänt för några månader sedan hade folket fördömt förstörelsen men inte nu längre.

Samtidigt tror Erika Cavieres att de ekonomiska förluster som företagen gör kan komma att tvinga bort Piñera från presidentposten, ett annat av demonstranternas huvudkrav. Press från andra hållet kommer från ett 150-tal fackföreningar som utlyst strejk måndag och tisdag den här veckan.

– Strejk är den enda kraftåtgärden vi har för att sätta maximalt tryck. En generalstrejk på obestämd tid skulle också vara ett bra sätt för folket att återfå tilltron till fackföreningarna.

Erika Cavieres, som en gång var aktiv i kommunistpartiet, är besviken på hela den etablerade politiken. Protesterna i Chile, som förra veckan spred sig till Colombia, har också hela tiden varit spontana, utan några tydliga ledare eller partier som går i spetsen.

– Fram till för två veckor sedan tror jag det var bra, men nu behöver vi folk som kan fokusera och representera rörelsen. Man kan inte lämna politiken utanför, men det måste vara medvetna människor som arbetar för folkmajoriteten, inte för att berika sig själva.