Proletärens EU-skola Del 4: Så påverkar EU Sverige – arbetslöshet och bostadsbrist
I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet kommer Proletären att gå igenom olika sidor av EU. Här är fjärde delen.
Nästan en halv miljon svenskar som inte hade rösträtt 2014 får i år rösta i valet till Europaparlamentet. Det uppmärksammar bland annat Göteborgsposten som passar på att köra en prenumerationskampanj för unga fram till valdagen. Samma tidning intervjuar statsvetaren Henric Ekengren Oscarsson som glatt påpekar att ”många som röstar nu har aldrig upplevt annat än att Sverige är medlem i EU”.
Och så är det ju. Och naturligtvis ser etablissemanget det som positivt att en halv miljon unga inte har något att jämföra med vad gäller EU-medlemskapet. För vad är det som de inte har upplevt?
Till exempel har de inte upplevt den förhållandevis låga arbetslöshet som Sverige hade fram till EU-anpassningen. I slutet av 1980-talet låg arbetslösheten i Sverige på mellan 1,5 och 2 procent. Men när dåvarande statsministern, socialdemokraten Ingvar Carlsson, i juli 1991 lämnade in Sveriges ansökan om EU-medlemskap hände något.
1992 var arbetslösheten 5,2 procent och när Sverige blev medlem den 1 januari 1995 var den uppe på 8 procent. Sedan 2000-talet har den legat på mellan 6 och 8 procent, vilket är runt genomsnittet för EU.
Det är det EU:s ”harmonisering” av arbetsmarknaden innebär för ett land som Sverige, som före EU-anpassningen hade låg arbetslöshet och jämförelsevis små klassklyftor.
En annan viktig fråga för ungdomar är tillgången till billiga bostäder för att kunna flytta hemifrån. Även där är det förståeligt att EU-eliten gläds åt att unga inte har något att jämföra med eftersom EU:s krav på ”fri konkurrens” har påverkat svensk bostadspolitik något enormt.
På 1960-talet inleddes miljonprogrammet, som på ett decennium byggde en miljon billiga bostäder för att råda bot på trångboddheten och bostadsbristen i landet.
Den sociala bostadspolitiken var möjlig tack vare de allmännyttiga bostadsföretagen, som drevs efter självkostnadsprincipen. De var inte till för att göra vinst utan för att förse människor med vettiga bostäder till skäliga hyror. Allmännyttans hyror var också hyresnormerande, vilket höll nere hyrorna även hos privata bostadsbolag.
Sedan Sverige sökte medlemskap i EU har det förändrats i grunden. De allmännyttiga bolagen tillåts sedan 1994 att göra vinst, och sedan 2011 är de rentav tvingade att göra det.
Fastighetsbolagen och regeringen Reinfeldt tog EU:s konkurrensregler som intäkt för att ändra lagen så att de kommunala bostadsbolagen idag inte är allmännyttiga mer än till namnet.
Lagen som döptes efter bostadsminister Mats Odell säger att även de allmännyttiga bolagen måste drivas ”enligt affärsmässiga principer och med normala avkastningskrav”. Att med statligt stöd tillhandahålla bostäder till invånarna utan att göra vinst riskerar nämligen att ”snedvrida konkurrensen”, till nackdel för det privata bygg- och fastighetskapitalet.
En intressant detalj i sammanhanget är att EU aldrig behövde tvinga Sverige att ändra lagen.
Branschorganisationen Fastighetsägarna anmälde hyreslagen till EU-kommissionen, som slog fast att Sverige bryter mot EU:s regler. Men innan EU-domstolen hann döma i frågan rättade Sverige in sig i ledet.
Så fungerar EU-medlemskapet i praktiken. Sverige skulle kunna bryta mot en del av EU:s regler, men det får vi aldrig veta eftersom våra politiker villigt springer kapitalisternas och EU-kommissionens ärenden – och med hänvisning till EU slipper ta ansvar.
Bara det är en anledning att lämna EU – så politikerna får stå till svars för sina handlingar.