Skolsegregationen – den tickande bomben måste desarmeras

”Få saker gör mig så upprörd som skolsegregationen”, säger Linnea Lindquist, författare till den nyutkomna boken En tickande bomb.

Linnea Lindquist kan ämnet hon skriver om. Hennes erfarenheter av skolsegregation, dels från förskola i Rinkeby och dels som rektor på Hammarkullsskolans lågstadium, gör att hon kan säga: ”På min skola träffas elever från hela världen, förutom Sverige.”

I En tickande bomb får vi klara och tydliga argument, och förstår att vi behöver använda argumenten och vårt engagemang för att stoppa marknadsstyrningen av skolan. Sverige har det mest extrema skolsystemet, det enda i världen där det tillåts att privata skolor tar ut vinst ur verksamhet finansierad av skatter.

Och då är ändå inte själva vinstuttaget det värsta, det är att marknadsstyrningen föröder också den kommunala skolan.

New Public Management-ideologin, som driver tesen att det går att driva verksamhet till samma eller högre kvalitet till lägre kostnader genom kostnadseffektivitet, målstyrningar och konkurrens, hotar välfärden.

Linnea Lindquist känner sina elever och vet att barnen inte kan utsättas för hur mycket effektivisering som helst. Hon möter barn som i skolan fått sin första egna bok, som vet att de måste äta extra mycket på fredagar för att maten hemma inte alltid räcker. Hon möter pojken som måste sova en timma på morgonen i soffan i klassrummet för att det inte gått att sova på natten hemma i den trånga lägenheten där tonårssyskonen har en annan dygnsrytm.

Boken har ett avslutande kapitel om vad som kan och måste göras redan nu för att mildra marknadsstyrningens konsekvenser för barnen och för samhället.

Redan i lågstadiet måste insatser, som ibland görs i högstadiet, med samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fältarbetare, sättas in. De yngre barnen är lätta för de äldre redan kriminella att få med sig, om inte de yngre får bättre alternativ. Det handlar om att nyrekryteringen måste stoppas.

Linnea Lindquist förordar att skolsociala team sätts in i de särskilt utsatta områdena. De ska finansieras statligt, så att verksamheten inte genererar en höjd skolpeng som då också måste höjas för de privata skolorna och därmed öka deras vinst. När själva vinstuttaget i stället borde förbjudas.

Hon föreslår också att det införs en lovskola för de barn som behöver det. Alla barn måste få en chans att bli bra på att läsa, det är en förutsättning för det fortsatta skolarbetet och en lyckad skolgång är det mest skyddande och konstruktiva för eleverna och därmed för samhället.

En tickande bomb har mycket gemensamt med boken De lönsamma av Marcus Larsson från tankesmedjan Balans, också den utgiven i år.

I båda böckerna beskrivs hur friskolereformen växte fram och hur skolpengen ändrades genom politiska beslut och leder till än större ojämlikhet i skolan.

De fristående skolorna tar konsekvent de mest resursstarka eleverna, de har färre nyanlända barn i sina klasser, barnen där har föräldrar med högre utbildning, de privata skolorna har inget utbudsansvar och de har rätt att använda kötid som urvalsmetod.

Marcus Larsson beskriver hur kommuner välkomnar Internationella Engelska Skolan, IES, inte bara med skolpengen utan också med rabatterade hyror.

Januariöverenskommelsen har bestämt att regeringen inte får lägga förslag som hotar skolföretagens vinst under mandatperioden. Både socialdemokratiska och rent borgerliga kommuner lever upp till detta med råge. I boken får vi avslöjande insyn i detta.

Det är inte kunskap om farhågorna med marknadsstyrningen av skolan som fattats kommunpolitikerna. Redan 1992 varnade OECD, och riktade mycket skarp kritik mot regeringen Bildt, för planerna på att konkurrensutsätta den svenska skolan och därmed bryta mot likvärdighetsprincipen.

Men kommunpolitiker fjäskar för näringslivet på barnens bekostnad. De kallar konkurrens för komplement och driver de kommunala skolorna till budgetslaveri och att följa de privata skolornas betygsinflation.

Båda böckerna är befriande rena från floskler och önskningar. Det är fakta som behövs och här får vi fakta och uppmaning att skyndsamt sprida den.

Marknadsstyrningen har gjort att skolan blivit en handelsplats, en kamp om elevernas skolpeng.

En farlig konsekvens av detta blir att skolornas starka varumärkesbyggande förutsätter en tystnadskultur hos lärare och övrig skolpersonal. Men den tickande bomben måste desarmeras. Det kan vi bara göra tillsammans, med förskoleuppror, lärarmarscher, rektorsuppror och andra protester, till försvar för en skola där barnen varken är kunder eller värdefulla bara för sin genererade skolpengs skull.