Ledarkrönika: Skyddsombuden och demokratin
SD:s motion om skyddsombuden minskar inte bara sossarnas makt, utan även arbetarnas.
Den kloke Marx myntade i sin skrift Filosofins elände den gyllene formuleringen ”en klass för sig”. Den tåls att tänkas på när SD nu apar efter Svenskt Näringslivs krav på att skyddsombud ska utses utan fackets inblandning och att regionala skyddsombud ska ersättas av oberoende arbetsmiljörådgivare från Arbetsmiljöverket. Kravet har aktualiserats i och med Sverigedemokraternas motion i riksdagen.
Anledningen till SD:s motion är att de anser att facken inte ska ha det avgörande inflytandet över tillsättandet av skyddsombud. I motiveringen hänvisar de till LO-förbundens sjunkande medlemstal.
Nog är det sant att arbetarfacken förlorar medlemmar men här gäller det att tänka ett steg längre. Fackens makt över skyddsarbetet är en av få starka rättigheter som lever kvar efter de vilda strejkerna på 1970-talet. Det är också av den anledningen som det kommer ständiga rapporter om hur demokratiskt valda skyddsombud pressas av arbetsköparna, tyvärr ofta till tystnad.
Att det är SD som lyfter Svenskt Näringslivs krav visar på att det är ett rent högerparti utan rötter i arbetarrörelsen.
Det är viktigt att fokusera på ordet demokratiskt i meningen ovan. De nuvarande reglerna för skyddsombud ger fackets medlemmar en unik rättighet på sina arbetsplatser. På demokratiska möten kan de utse den arbetskamrat som de har mest förtroende för att förvalta uppdraget. Ett uppdrag som till och med ger dem makten att stoppa produktionen när arbetsmiljön blir skadlig.
Det är en stark rättighet som ställer frågan om demokrati i sin helhet. SD:s förslag vill istället ge företagen och staten rätten att ha uppsikt över en god arbetsmiljö. Med tanke på att stat och kapital nyligen drev igenom en antistrejklag så ser man åt vilket håll det barkar.
Vem tror på allvar att skyddsarbetet på arbetsplatserna ska kunna fungera samtidigt som Svenskt Näringsliv vill strypa det fria ordet? Minns att arbetsköparna inför valet förbjöd politisk diskussion på sin egendom trots att det stod i strid med yttrandefriheten.
Att det är SD som lyfter Svenskt Näringslivs krav visar på att det är ett rent högerparti utan rötter i arbetarrörelsen. Rentav är det ett tecken på dess fascistiska karaktär. Tillsammans ska arbetare och företagare enas under den senares faderliga hand. Det är Jimmie Åkessons filosofiska elände.
Annat är det med formuleringen ”en klass för sig”. När arbetskamrater tillsammans diskuterar och utser sina företrädare rör vi oss bort från samförståndet. Det är först då som det finns en möjlighet att på allvar börja mota SD:s inflytande inom arbetarklassen.
Tänk att skyddsombudets roll är en demokratisk frontlinje. Det är något att ha med sig när det är dags att rösta på nästa fackmöte.