Ledare: Sluta dalta med nazisterna – följ FN:s konvention mot rasism

Kommunisternas uppfattning är att de demokratiska fri- och rättigheterna skall gälla alla, också åsiktsriktningar som vi bekämpar och är fientliga mot. Anledningen är enkel: Dessa rättigheter gäller alla eller ingen. Åsiktsskillnader bryts genom öppen debatt. 

Allt oftare hörs krav på inskränkningar i dessa friheter – från både höger- och vänsterhåll. Kommunisterna är motståndare till sådana inskränkningar. Vi har lärt av vår egen historia att ett samhälle utan fri debatt ruttnar inifrån. 

Men vi gör ett undantag. Vi kräver att nazister skall undantas från organisationsfriheten. Liksom 60 procent av svenska folket, enligt en ny Sifo-mätning, anser vi att nazistiska organisationer skall förbjudas.

Kravet på ett förbud av nazistiska organisationer är ingenting som vi själva har hittat på. Det är ett krav som vuxit fram ur internationell klasskamp och som är fastslaget i internationell rätt. Det handlar inte om en inskränkning av demokratin, utan ett värnande av demokratin och principen om alla människors lika värde. Kravet på förbud av nazistiska organisationer vilar på två grundfundament – segrarna över fascismen och över kolonialismen.

I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes nazismen som en kriminell rörelse, som ett brott mot mänskligheten. Kvarvarande nazistiska partier och organisationer förbjöds också omgående i de flesta europeiska länder. 

1971 ratificerade Sverige FN:s konvention mot rasism. Konventionen föreskriver anslutna stater att förbjuda organisationer som uppmanar till rasdiskriminering. 

Sverige har i snart ett halvt århundrade förbundit sig att förbjuda organisationer som uppmanar till ”rasdiskriminering”, vilket här i landet betyder nazistiska organisationer. Dessvärre har det politiska etablissemanget inte levt upp till denna förpliktelse.

Kravet på ett förbud av nazistiska organisationer ska inte blandas ihop med det förbudskrav mot ”våldsbejakande organisationer”, som både Moderaterna och Sverigedemokraterna reser. I varje fall om SD får som de vill kommer ett sådant gummibegrepp att innefatta de som ägnar sig åt civil olydnad eller omfattar en marxistisk syn på klassmotsättningarna i samhället.

Givetvis måste jihadistiska terrorgrupper som IS bekämpas och stoppas. Men att blanda ihop denna fråga med det specifika förbudskravet riktat mot nazistiska organisationer är att blanda bort korten. 

Kravet på ett förbud av nazismen handlar om just synen på nazismen. Att det inte är en politisk rörelse, utan en kriminell rörelse. Hela dess syfte och mål är rasistiskt motiverad folkfördrivning och folkmord. Det visar historien och det visar nazisternas verksamhet idag.  

Men det är inte nödvändigt att invänta en sådan lagändring för att få ett stopp på daltandet med nazisterna. För trots att Sverige inte har förbjudit rasistiska organisationer finns det en lagstiftning som starkt skulle kunna begränsa deras handlingsfrihet. Problemet är att lagarna inte längre används som det var tänkt.

Nazismens kriminella karaktär blev tydlig 1999 med polismorden i Malexander och mordet på fackföreningsaktivisten Björn Söderberg. En stor majoritet av svenska folket krävde förbud. Men det politiska etablissemanget och rättsväsendet gick åt andra hållet.  

1988 skärptes Brottsbalkens skrivningar om hets mot folkgrupp. Den nya lagtexten – som skulle göra det praktiskt sett förbjudet att ge uttryck för rasistiska värderingar utanför den strikt privata sfären – antogs enhälligt av riksdagen. Den enda institution som hade något att invända var Lagrådet som höll fast vid FN-konventionens bestämmelse om att rasistiska organisationer borde förbjudas.

Åtta år senare fastslog Högsta Domstolen att det är hets mot folkgrupp att offentligt bära symboler som är förknippade med rasöverlägsenhet och rashat. Den som bär symbolerna sprider enligt domstolen nazism och nazistisk ideologi. 

Domen blev prejudicerande och påverkade åklagare, poliser och domstolars arbete de kommande åren. Nazistiska organisationer nekades som regel tillstånd att demonstrera. Nazisternas handlingsutrymme blev starkt begränsat. 

Nazismens kriminella karaktär blev tydlig 1999 med polismorden i Malexander och mordet på fackföreningsaktivisten Björn Söderberg. En stor majoritet av svenska folket krävde förbud. Men det politiska etablissemanget och rättsväsendet gick åt andra hållet.  

Under 2000-talet har en allt mer daltande praxis skapats. Nazisterna beviljas tillstånd var och när de vill. De skyddas av polisen när de genomför sina provokationer på 1 maj, på Kristallnatten (2013 vid 75-årsdagen av Kristallnatten tilläts nazisterna att organisera en demonstration i centrala Stockholm), vid Bokmässan och i Almedalen. 

Och även om etablissemangspartierna brukar oja sig gör de inget för att få till en återgång till den praxis som Högsta domstolen fastslog 1996 och än mindre att införa det förbud som Sverige förpliktade sig till för snart 50 år sedan.

Att nazisterna behandlas med silkesvantar var tydligt vid Nordiska Motståndsrörelsens framträdande i Almedalen 2018. Det är inte så lite ironiskt att före detta kriminella är de som vågar ingripa och skydda vanliga medborgare från nazistiskt hot och våld, samtidigt som polismakten mest står och tittar på.

Nazisterna tillåts fortsätta med sin vapenträning, genomföra sina militära formationer på gatorna under polisbeskydd och gång efter annan kan de genomföra sina propagandasegrar.

Det är hög tid att sluta dalta med nazisterna. Ett första steg är att återgå till den praxis som gällde före 2000-talets silkesvantar. Därefter måste Sverige införa det förbud mot nazistiska organisationer som vi skrev under på för snart ett halvt århundrade sedan och som 60 procent av folket stödjer. Det handlar inte om att inskränka demokratin, det är en fråga om att värna demokratin.