Genèvesamtalen saboteras

Låt oss först slå fast att varje ärligt försök att få ett slut på det fruktansvärda kriget i Syrien är bra. Varje ärligt försök att lindra lidandet för det syriska folket måste stödjas.

Därför ska vi inte på förhand döma ut Genève 2-samtalen, som inleds i schweiziska Montreux 22 januari för att senare fortsätta i Genève. Att de överhuvudtaget äger rum är en framgång.

När den första Genèvekonferensen genomfördes i juni 2012 ansågs Syriens regering inte ens ha rätt att få vara med och diskutera det egna landets framtid. Så är det inte längre. Om inget oväntat inträffar kommer USA och den väststödda oppositionsalliansen Syriska nationella koalitionen (SNC) för första gången att delta tillsammans med representanter för president Bashar al-Assads regering.

Om det är så att samtalen leder fram till överenskommelser som förbättrar säkerheten för civilbefolkningen, eller underlättar för humanitär hjälp till stridsområden, så är det välkommet. För kriget har lett till och fortsätter att leda till så många mänskliga tragedier.

Trots det går det inte annat än att starkt tvivla på att fredssamtalen kommer att innebära någon betydande förbättring av situationen. Skälen till det är många.

För det första har alla inflytelserika väpnade grupper bestämt avvisat alla tankar på att sluta kriga och istället finna en politisk lösning. Därför finns de inte med i Schweiz.

Jabhat al-Nusra, Islamiska fronten och andra betydelsefulla rebellgrupper bryr sig inte ett dugg om vad SNC-ledarna säger i Genève. Så länge rebellerna på marken fortsätter att håva in pengar, vapen och krigare utifrån är freden omöjlig.

Utifrån detta perspektiv är det inte märkligt att Assadregeringen pekar ut kampen mot terrorismen, det vill säga mot de utlandsstödda grupperna, som huvudfrågan för Genèvesamtalen. Men detta är inte vad flertalet övriga deltagare vill diskutera.

För det andra kan man fråga sig varför bara de av västvärlden och Gulfstaterna utvalda grupperna ska representera ”Syriens opposition”. De oppositionella som verkar i Syrien har åsidosatts. Beror det på att de är lika kritiska mot västvärldens inblandning som mot Assadregeringen?

För det tredje finns det anledning att ifrågasätta vad USA och dess vänner vill med samtalen. Kravet att Assad måste bort restes första gången hösten 2011. Trots det massiva militära stödet utifrån har rebellerna inte lyckats att störta den syriske presidenten.

Vad som misslyckats på slagfältet hoppas nu USA ska förverkligas vid förhandlingsbordet. Så säger utrikesminister John Kerry öppet att målet med förhandlingarna är en övergångsregering utan Assad. Ja, inte bara det, Assad ska förbjudas att kandidera i ett kommande presidentval.

Detta är talande för hur USA och västmakterna ser på det syriska folket. Det är inte syrierna som ska avgöra vilka som ska få ställa upp i demokratiska val. Det är inte syrierna som ska bestämma landets framtid. Nej, framtiden ska beslutas av väst och deras handplockade exilsyrier högt över huvudet på invånarna i Syrien. Allt för att gynna det strategiska målet att stärka USA-imperialismens inflytande i regionen och hålla borta konkurrenter som Ryssland och Kina.

Ytterligare en faktor som talar mot framgångsrika fredssamtal är den nya vågen av propagandalögner. Ännu en gång svartmålas den syriska regeringssidan som den part som bär huvudskulden till kriget och dödandet i massomfattning.

Graden av lögner nådde förra veckan en ny nivå. John Kerry anklagade nämligen Assad för att ha stött de extremister och jihadister som sprider död och förstörelse i Syrien. Det säger alltså en företrädare för det USA som i åratal innan den syriska konflikten bröt ut backat upp al-Qaidaextremister i Mellanöstern med det uttalade syftet att försvaga Assad och andra motsträviga ledare.

In i det sista präglas Genève 2 av motsättningar. På måndagen bjöd FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon slutligen in Iran som en av fyrtio deltagande nationer. Vilket ledde till ett ramaskri från SCN-ledarna och USA. Det tog mindre än ett dygn innan den lydiga FN-chefen tog tillbaka inbjudan eftersom Iran vägrar acceptera Washingtons krav om att samtalen ska syfta till att skapa en övergångsregering utan Assad.

Uteslutandet av Iran framstår som absurt och blir till det slutgiltiga beviset för oviljan att hålla seriösa fredssamtal.

Hur kommer det sig att Mexiko och Sydkorea, som befinner sig långt, långt från konflikten, ses som viktigare i arbetet för fred i Syrien än den regionala stormakten Iran? Varför reagerar ingen mot att kungadiktaturen och ockupationsmakten Marocko ska bidra till en demokratisk övergång i Syrien? Hur kommer det sig att Sverige som betalat ut ett suspekt ”demokratistöd” på 42 miljoner kronor till områden styrda av Jabhat al-Nusra och andra extremistgrupper kan delta?

Naturligtvis är det inte heller någon som ifrågasätter Saudiarabiens och Qatars vilja till fred, trots att dessa stater genom beväpningen av rebellerna är medskyldiga till massmordet på syrier.

USA försöker framställa det som om Iran skulle utgöra ett hinder för fred i Syrien. Sanningen är snarare den motsatta. Även om det finns mycket i Irans inrikespolitiska förhållanden som bör kritiseras så är dess förslag till lösning på Syrienkonflikten betydligt mer fredsvänligt och demokratiskt än vad övriga stater i Genève står för.

”Vi menar att en politisk lösning är det enda sättet att få slut på krisen i Syrien. Den enda vägen för att göra slut på extremism, terrorism och sekterism är att acceptera det syriska folkets krav såsom de uttrycks i valurnorna”, förklarade Irans utrikesminister Javad Zarif nyligen.

Men tankar om respekt för folkviljan, om demokratiska val, är tydligen för farliga för att få framföras i Genève 2.