Rättfärdig motståndskamp

I fredags förra veckan inledde Israel en markoffensiv mot Gaza efter över en veckas flyganfall och artilleribeskjutning. Med stridsvagnar och bulldozers rycker de israeliska ockupationsstyrkorna fram i vad som bara kan beskrivas som den ökända brända-jordens-taktik. Gazabornas hem och infrastruktur jämnas med marken när Israel säger sig vilja förstöra det palestinska motståndets tunnlar och raketramper.

Hundratals civila, däribland många barn, har dödats när de gömt sig i provisoriska skyddsrum eller i källarutrymmen. De flygblad som israeliskt stridsflyg släpper ned med uppmaningen att lämna bostäderna, eller de sms och telefonsamtal som varnar om raketanfall, är till ingen hjälp. För vart ska civilbefolkningen ta vägen?

Gaza är mycket tätbefolkat. Nästan 2 miljoner människor trängs på en yta stor som en fjärdedel av Öland. Och vad hjälper det att fly till grannkvarteret om det också är under beskjutning?

Målen för bombningarna tycks vara slumpvis valda. Syftet tycks vara att skapa skräck och lidande. Israels terror, utöver blockaden mot Gaza som pågått sedan 2006, gör det humanitära läget allvarligare än någonsin. Det är en del av en folkfördrivningstaktik, där Palestina ska utplånas som statsbildning och som hem åt palestinierna.

Eländet känner knappt några gränser. Men i eländet föds motstånd. Ett motstånd som är berättigat och riktigt.

FN, en institution som knappast alltid stått på de förtrycktas sida och som tvärtom ofta utnyttjats av imperialistmakterna, har flera gånger konstaterat i resolutioner att alla folk har rätt att göra motstånd mot ockupation och främmande makts förtryck med till buds stående medel, inklusive väpnad kamp.

Att inte erkänna palestiniernas rätt till motstånd, eller att förment ta ställning både mot Israels och det palestinska motståndets våld, är att indirekt stödja status quo, alltså den israeliska ockupationen. Detta gäller oavsett om motståndet utgörs av socialistiska, sekulära eller religiösa grupper. I befrielsekampen har socialistiska, religiösa och nationalistiska grupper gemensamma intressen.

Men, invänder en del, är inte palestiniernas väpnade kamp meningslös? Leder inte Hamas raketer bara till ännu mer våld från Israels sida?

Det må vara så att det palestinska motståndet aldrig kommer att kunna besegra Israel militärt. Men det har heller inte varit fallet historiskt när befrielseorganisationer vunnit över kolonialism, ockupation och förtryck.

Sydafrikas koloniala apartheidsystem, liksom USA:s ockupationstrupper i Vietnam, besegrades inte militärt. De besegrades genom att motståndsgrupperna, tillsammans med omvärldens påtryckningar och opinionen i väst, gjorde fortsatt öppet förtryck omöjligt.

Det palestinska motståndet är en del i det palestinska folkets vägran att normalisera ockupationen och förtrycket. Och hit måste även raketbeskjutningen mot Israel räknas, även om den i mångas ögon är kontroversiell.

Det palestinska motståndet saknar teknologi för att precisionsbomba ockupationens militärbaser. Men raketer kan riktas mot israelisk mark för materiell och psykologisk skada. De som faktiskt dödas av raketanfallen är mycket få jämförelsevis. Av motståndets tusentals raketer de senaste veckorna har två civila dödats, varav minst en arbetade frivilligt på en israelisk militärbas.

Det kan aldrig vara vår uppgift att moralisera över palestiniernas val av kampmetoder eller tala om vilken taktik de ska använda. Men vi kan konstatera att motståndet inte är så hopplöst som vissa vill ge sken av.

Israels armé må vara teknologiskt överlägsen, men den är dyr i drift och känslig för förluster. Den israeliska opinionen godtar inte för stora offer.

I kriget mot Libanon 2006 drog Israel tillbaks sina soldater utan att ha uppnått sina mål, att frita två tillfångatagna soldater och krossa Hizbollah som är allierat med det palestinska motståndet. Flera förlorade stridsvagnar och över 100 döda soldater var helt enkelt en för stor kostnad.

Dessa svagheter i den israeliska militärapparaten försöker också motståndet i Gaza, med Hamas i spetsen, att utnyttja. Genom ett avancerat nätverk av tunnlar kan palestinska gerillasoldater attackera israeliska mål och tillfoga skada, för att sedan snabbt försvinna.

Vid denna tidnings pressläggning har minst 29 israeliska soldater dödats och ett okänt antal militärfordon förstörts. Det är tre gånger fler än vid markinvasionen av Gaza 2008. Dessutom förekom rapporter om en tillfångatagen israelisk soldat, men uppgiften är ännu inte bekräftad.

En krigsfånge skulle innebära en viktig seger för Palestina och Hamas. När Hamas senast tog en krigsfånge kunde denne bytas ut mot över 1000 palestinska krigsfångar, efter kraftiga påtryckningar från den israeliska opinionen.

Det palestinska motståndet är alltså rättfärdigat. Men det kanske viktigaste verktyget, som slutligen kan få den rasistiska ockupationsstaten Israel på fall, är kanske ändå den internationella solidariteten och rörelsen för en isolering och total bojkott av Israel.