Islamofobin vädrar morgonluft i Tyskland

Måndagens Pegida-demonstration i Dresden blev den största hittills när 25 000 deltagare, fler enligt arrangörerna, samlades bakom paroller mot ”religionskrig på tysk mark”.

Därmed har Pegida, akronym för Patriotiska européer mot islamisering av väst, på kort tid växt från att samla något hundratal högerextremister till att samla en bred skara, även utanför renodlat rasistiska kretsar.

I förra veckan träffades representanter för Pegida och det nybildade liberalkonservativa partiet Alternativ för Tyskland, AfD, för att diskutera ett politiskt samarbete. Resultatet återstår att se men oavsett vilken politisk riktning rörelsen tar på ytan är det klart att det i Tyskland finns samma underlag av arbetslöshet och växande missnöje mot nyliberalism som i resten av Europa. Ett underlag som rasistiska och populistiska partier, ofta ur en fascistisk tradition, lärt sig att profitera på.

Samtidigt växer motdemonstrationerna. I lördags samlades 3 5000 för att protestera mot Pegida och för öppenhet. Demonstrationen arrangerades av de lokala myndigheterna och gav knappast några politiska svar på orsakerna till rasismen men visar att Pegida inte ensamt representerar den breda allmänheten i Dresden.

Pegida har fått mycket uppmärksamhet i media, både i Tyskland och i resten av Europa, på grund av att de på kort tid samlat många demonstranter i ett land som länge saknat ett större högerextremt parti.
Så vad för sorts rörelse är Pegida? Och vilka är Alternativ för Tyskland?

Den första demonstrationen anordnad av Pegida hölls i Dresden 20 oktober och samlade då endast ett par hundra deltagare. Genom så kallade måndagsdemonstrationer, inspirerade av de protester som ledde fram till Östtysklands fall, och med hjälp av medias uppmärksamhet har demonstrationerna växt till att samla över 17 000 måndagen innan jul och ännu fler i januari.

Demonstrationerna har samlat olika rasistiska grupper och högerextrema fotbollshuliganer men också många andra som i tyska tidningar beskrivs som ”vanliga medborgare”. Arrangörerna har varit noga med att profilera sig mot ”alla extrema ideologier”, inklusive nazism.

Men huvudparollerna har riktats mot en påstådd ”islamisering” av Europa och mot Tysklands flyktingpolitik. Det trots att delstaten Sachsen och Dresden har lägst andel invånare med invandrarbakgrund i Tyskland.

I demonstrationerna har även andra, politiskt bredare, krav synts, som till exempel kritik mot medlemskapet i Nato, hetsen mot Ryssland och västs krigspolitik i Mellanöstern. Detta, tillsammans med den relativt folkliga karaktären, har fått enstaka vänsterdebattörer att i politisk mening se rött.

Att Pegida lyckas samla tiotusentals demonstranter visar på ett enormt uppdämt missnöje med den förda politiken men missnöjda folkmassor företräder inte i sig en progressiv kraft.

Pegidas grundare Lutz Bachmann äger en pr-byrå i Dresden och säger sig ha fått idén till Pegida när han bevittnade en kurdisk demonstration mot Islamiska staten, IS. Han startade då en Facebook-grupp, men ironiskt nog inte mot IS utan mot Tysklands planer på att stödja kurdiska PKK.

I ett nitton punkter långt manifest som förekommit i demonstrationerna blandas krav riktade ”mot islamisering” och ”för bevarandet av vår judeokristna kultur” med krav på att kasta ut kriminella invandrare. Lutz Bachmann själv är dömd för flera olika brott, däribland inbrott och kokaininnehav.

Om Pegida uppstått i en grumlig och brokig gaturörelse i Dresden har dess uppvaktare i Alternativ för Tyskland, AfD, bakgrunden i betydligt finare samhällsskikt. AfD har beskrivits som ”professorernas parti” och dess ledning består av en ekonom och tidigare rådgivare för Världsbanken, en företagare i kemibranschen och en före detta redaktör för den konservativa tidningen Frankfurter Allegemeine Zeitung.

Partiets andranamn i förra årets EU-parlamentsval var finanskapitalisten Hans-Olaf Henkel, tidigare ordförande i den tyska industriarbetsgivarföreningen BDI, och fram tills partiets bildande styrelseledamot i bland annat Continental AG och DaimlerChrysler Aerospace.

AfD bildades 2013 av bland annat avhoppade medlemmar från regeringspartiet Kristdemokratiska Unionen, CDU, som kritiserat Tysklands EU-lån till Grekland men också de som ansåg att CDU övergett konservatismen. Partiet beskrivs ofta som euroskeptiskt och konservativt men liberalt i ekonomiska frågor.

I valet 2013 fick AfD 4,7 procent och missade därmed femprocentsspärren men i förra årets lokalval i Sachsen (där Dresden är huvudstad), Thüringen och Brandenburg samlade partiet 10-12 procent av rösterna. De tre delstaterna hör till de fattigare delarna av Tyskland.

Trots att AfD är relativt nybildat och politiskt brokigt kan det sägas företräda den delen av den tyska finanseliten som är skeptiska till eurosamarbetet.

Här finns också den delen av den tyska eliten som kritiserar Angela Merkels och regeringens fientliga hållning gentemot Ryssland. Stora delar av den tyska industrin är beroende av gasimport från Ryssland och av den ryska marknaden. I före detta Östtyskland finns också historiska band österut snarare än västerut.

Dessa faktorer förklarar även den strömning i Pegida-demonstrationerna som kritiserar Tysklands antiryska och provästliga hållning. Det rör sig inte om en progressiv antiimperialistisk inställning utan om en vilja att bygga en starkare och självständigare tysk stat och vända sig bort från EU och USA.