Kommentar: Svensk specialstyrka till Frankrikes kolonialkrig
Sverige skickar helikoptrar och 150 soldater till Frankrikes nykoloniala evighetskrig i Mali. Långt från att göra Sverige säkrare för terrordåd är beslutet inget mindre än en säkerhetspolitisk katastrof.
En flygattack som från regeringshåll sägs ha oskadliggjort islamistiska terrorister, men som lokala vittnen försäkrar var ett bröllopsfölje där fler än 20 civila slaktades. USA i Afghanistan valfritt år sedan 2001?
Nej, Frankrike i Mali den 3 januari 2021. Där den gamla kolonialmakten sedan åtta år tillbaka för ett ”krig mot terrorismen”, lika hopplöst och kontraproduktivt som det USA med allierade fortfarande för i Afghanistan – snart 20 år efter att George W Bushs ”war on terror” inleddes.
Och precis som i USA har stödet på hemmaplan dalat sedan den inledande propagandaoffensiven. En färsk opinionsundersökning från januari i år visar att en majoritet av det franska folket för första gången är emot landets militära operationer i Mali – som officiellt handlar om att bekämpa terrorister, men i verkligheten handlar om att försvara det gamla kolonialstyrets ekonomiska intressen i regionen.
Både nuvarande intressen, där det franska energibolaget Areva har stora urangruvor i grannlandet Niger, som hotats av destabiliseringen i regionen, och strategiska på längre sikt. Mali är rikt på såväl uran som oexploaterade olje- och gasfyndigheter, som finns i den norra regionen av landet, där 5.000 franska soldater krigar mot islamistiska grupper. Dessutom är Mali Afrikas tredje största guldproducent.
Hemmaopinionen i Frankrike har påverkats av att landets soldater allt oftare kommit hem i kistor. Uppemot 50 unga fransmän har dött sedan operation Barkhane startade 2014.
Barkhane var fortsättningen på den första operationen, Serval, som inleddes efter att tuareggerillan MNLA, som kontrollerade norra Mali, tillsammans med jihadistgrupper gjort uppror mot centralregeringen i huvudstaden Bamako 2012. Tuaregerna är en etnisk grupp som lever i Sahara: i Mali och i grannländerna Burkina Faso, Algeriet, Libyen och Niger.
Men trots att islamistgrupperna, bland dem al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM), som stärkts av Natos krig i Libyen 2011, snabbt slogs tillbaka från de viktiga städer de intagit avslutades inte Frankrikes närvaro. Istället ersattes operation Serval av Barkhane, och antalet soldater ökade stadigt. Och nu är Task Force Takuba den senaste delen av operation Barkhane.
Operation Barkhane är ett helt igenom franskt initiativ, som leds av Frankrike tillsammans med fem före detta franska kolonier: Mali, Burkina Faso, Tchad, Mauretanien och Niger. Till skillnad från FN-styrkan Minusma, där Sverige också deltar, har Task Force Takuba och Barkhane inget FN-mandat.
Det är till Task Force Takuba, och till det hopplösa nykoloniala kriget – Frankrikes eget Afghanistan – som Sverige nu skickar specialförband med helikoptrar och 150 soldater. Sveriges bidrag blir det i särklass största efter Frankrikes. Förutom upp till 240 franska soldater och de svenska styrkorna skickar Estland 40 man och Tjeckien 30 till Task Force Takuba.
Så lät det inte när försvarsminister Peter Hultqvist lobbade för svenskt deltagande i kriget förra året. Inför riksdagsbeslutet om svensk medverkan pratade Hultqvist om hur, förutom de ovan nämnda länderna, också Italien, Nederländerna, Belgien, Portugal och Danmark – samtliga Natoländer – skulle ingå i insatsen.
Inte för att det gjort den imperialistiska insatsen hederligare, men när de andra fem fått kalla fötter är det tidstypiskt nog Sverige som ska vara bäst i klassen och visa upp hur duktiga våra Natokompatibla förband är i skarpt läge. För vad innebär uppdraget? Jo, specialförband ska ”aktivt söka upp och oskadliggöra misstänkta terrorister i gränsområdet mellan Mali och Niger”.
För Sveriges del handlar det framför allt om just detta, att visa upp sig som pålitlig för Nato i allmänhet och Frankrike i synnerhet.
Att operationen inte har FN-mandat pratade Hultqvist bort i en intervju med Sveriges Radio förra veckan, inför att de svenska förbanden är på väg ner.
– Det här är en nödvändig insats för att bidra till den balans som krävs i förhållande till att den fredsframtvingande operationen som FN har ska kunna fungera, sade Hultqvist till SR, på det orwellska språk där krig är fred och där militära operationer utan FN-mandat i själva verket är en del av FN-insatsen.
Och det påstår försvarsministern och hans kumpaner ska göra inte bara regionen, utan också Europa och Sverige tryggare. Precis som USA:s krig mot terrorismen gjort världen säkrare, och precis som Frankrike varit förskonat från terrordåd på hemmaplan sedan sina militära äventyr i Nordafrika och sin inblandning i kriget i Syrien.
Bortom ironin är det naturligtvis så att Sveriges deltagande i Frankrikes krig bara ökar osäkerheten och skapar ständigt nya terrorister, såväl i den oroliga Maghrebregionen som här i Sverige. Det är för Sverige inget mindre än en säkerhetspolitisk katastrof att ge sig in i Frankrikes kolonialkrig i Afrika.