Kommentar: Sverige allt djupare insyltat i Frankrikes eget Afghanistan

Det var för några veckor sedan som den nya militärpakten i haven runt Kina fick stor internationell uppmärksamhet. I svallvågorna av AUKUS gick andra nya militära samarbeten under radarn, åtminstone i jämförelse med USA:s senaste upprustningsprojekt mot Kina.

Men i samma veva som den franska regeringen tog hem sina ambassadörer från Washington och Canberra – svårt förorättade över Australiens brutna löfte att köpa franska ubåtar – annonserades också ett nytt militärt samarbete mellan Frankrike och Sverige.

Frankrikes försvarsminister Florence Parly var i Stockholm den 25 september och skrev under en så kallad avsiktsförklaring tillsammans med sin svenska motsvarighet Peter Hultqvist. Sverige fördjupar sitt militära samarbete med Natolandet Frankrike, efter att omkring 150 svenska soldater sedan början av året redan befinner sig i nordafrikanska Mali under franskt befäl, i den insats som heter Task Force Takuba och helt saknar FN-mandat. (Sverige deltar också i FN-insatsen Minusma och i EU-projektet EUTM som tränar Malis försvarsmakt.)

Sedan Sverige skickade en insatsstyrka och tre helikoptrar för att hjälpa Frankrike ”oskadliggöra terrorister” i sin gamla koloni har det skett ytterligare en statskupp i Mali. Det var i augusti förra året som den franskvänlige presidenten Ibrahim Boubacar Keïta först avsattes av en grupp militärer ledd av Assimi Goïta, och i maj i år ersattes den nya presidenten och premiärministern av Assimi Goïta själv som president och av Shogel Kokalla Maïga som premiärminister, i vad de själva säger är en övergångsregering fram till att val ska hållas.

Med anledning av den senaste kuppen, och det dalande stödet hos det franska folket för insatsen i Mali, annonserade Frankrikes president Emmanuel Macron i juni att operation Barkhane ska avslutas nästa år. Men Frankrike ska ändå ha fortsatt närvaro i det mineralrika området – genom Takuba, där Sverige lydigt hjälper Frankrike bära kostnaderna, riskerar livet på svenska soldater och göder mer terrorism.

Och Peter Hultqvist är fast besluten att fortsätta fjäska för Frankrike. I en längre intervju som SvD publicerade dagen efter undertecknandet av den fransk-svenska avsiktsförklaringen säger han att det är ”helt nödvändigt att vi engagerar oss i Mali”. Annars ”skulle vi få problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism. Det handlar om den grundläggande stabiliteten i den här delen av världen”, påstår Hultqvist.

Att det redan finns stora problem i regionen med allt som Hultqvist radar upp, framför allt sedan Natokriget i Libyen 2011, och som åtta år av Frankrikes ”terroristbekämpning” inte rått på, verkar inte bekomma honom. Men Hultqvist får mothugg av Sveriges tidigare ambassadör i Mali, Diana Janse som kandiderar till riksdagen för Moderaterna, som konstaterar just detta i en debattartikel i Dagens Industri.

”Det enda verkliga skäl som står att finna för en fortsatt insats är vår relation till Frankrike”, påpekar hon mycket riktigt. En annan anledning till att moderaten Janse vill att Sverige ska lämna Mali är rapporterna om att Mali är nära att anlita den ryska privata säkerhetsfirman Wagner, för att möjligtvis göra ett bättre jobb där fransmännen misslyckats. Hon skriver också att styret saknar legitimitet efter kupperna och att ”det är inte rimligt att Sverige tränar en juntas soldater”.

Operation Barkhane är sedan 2014 namnet på den militära närvaro som Frankrike haft i Mali sedan januari 2013, då franska trupper på bara några månader slog ner ett jihadistiskt uppror.

Terrorismen har dock inte minskat i området sedan dess, trots att fransmännen stannat kvar, och förra veckan anklagade Malis nya premiärminister Shogel Kokalla Maïga Frankrike för att inte bara ha misslyckats med att bekämpa terrorismen, utan för att också själva skapa terroristerna de påstår sig bekämpa.

I en intervju med den statliga ryska nyhetsbyrån RIA Novosti säger Shogel Kokalla Maïga att den franska militären inte släpper in Malis militär i den nordöstra regionen Kidal, att fransmännen låtit regionen bli en enklav för den al-Qaida-kopplade väpnade gruppen Ansar al-Din – och att övergångsregeringen har bevis för att franska officerare tränar väpnade grupper i Kidal.

– Terroristerna som finns i Mali kom från Libyen. Och vilka förstörde den libyska staten? Frankrike med sina allierade. När den maliska staten samarbetade med Frankrike om en intervention i Mali för att bekämpa terrorism bad vi om hjälp med underrättelser och luftstöd. Ingen pratade om att skicka militär på marken. Frankrike respekterade den överenskommelsen i Kona, Gao och Timbuktu. När de närmade sig Kidal förbjöd de den maliska militären att gå in där, säger Shogel Kokalla Maïga och fortsätter:

– Vi förstår inte den här situationen och vill inte behöva stå ut med den.

Det finns också ett stort folkligt motstånd mot den gamla kolonialmakten Frankrikes närvaro, och så sent som förra onsdagen dödades 16 maliska soldater i en explosion i centrala Mali. Ändå menar Sveriges försvarsminister i SvD att det skulle leda till en ”kaotisk och väldigt negativ situation” om Sverige skulle dra sig ur Mali.

Det är redan en kaotisk och väldigt negativ situation, som inte blir det minsta bättre av att svenska soldater strider för Frankrikes nykoloniala intressen. Tvärtemot vad Hultqvist tycker är det ”helt nödvändigt” att Sverige lämnar Mali och Task Force Takuba så fort som möjligt.