Ett år efter protesterna i Nicaragua: Tyst i västmedia om oppositionens våld
Under tre månader förra året, med start i april, skakades Nicaragua av våldsamma protester. Svensk media beskrev det som fredliga demonstrationer som slogs ned av en brutal ”regim”. Proletären ger röst åt den andra sidan, de aktivister och vanliga arbetare som menar att det var oppositionen som med våld försökte störta president Daniel Ortega och hans sandinistregering.
”Dagen har infunnit sig då ni ska dö, horungar! Överlämna era vapen!”
Orden följdes av kulspruteeld. Den 23-årige polisaspiranten José Omar Matamoros Moran träffades i knät. Framför honom föll polisstationens chef, Faustino Tellez, som sen kvävdes i sitt eget blod.
Sammanlagt dödades fyra av José Omar Matamoros Morans kamrater tillsammans med en lågstadielärare den 12 juli förra året. Ytterligare nio kidnappades och torterades. Massakern utspelade sig i den lilla kommunen Morrito på sjön Lago Cocibolcas, Nicaraguasjöns, östra strand.
Vi lämnar Nicaraguas huvudstad Managua i gryningen och kör de 25 milen till Morrito. När vi är framme vid niotiden ligger den enorma sjön stilla och spegelblank, en tillvaro som verkar fjärran från politiska konflikter. Men skenet bedrar.
Polisstationen i staden förstördes helt den 12 juli av de 200 ”fredliga demonstranterna”. De hade ansökt om demonstrationstillstånd på morgonen och tillståndet hade beviljats av den sandinistiska borgmästaren.
I utländska media, inklusive svenska, beskrivs oppositionens anhängare som obeväpnade och fredliga. I verkligheten var de som attackerade polisstationen beväpnade med AKA-gevär, revolvrar och hemmagjorda granatkastare, berättar väktaren Juan Alvarez.
Han befann sig som vanligt vid kommunhuset den 12 juli där borgmästaren tog emot folk som sökte upp henne för att få hjälp med olika spörsmål. Inne i huset befann sig sammanlagt 50 personer när de första skottsalvorna slog in i kommunhusets fasad. Under tre timmars eldstrider dödades lågstadieläraren och småbarnspappan Marvin Francisco Ugarte Campos, 49 år. Han hade tagit sin tillflykt till köket där hans liv ändades av en kula.
– Alla dessa hål som ni kan se här i husfasaderna, säger väktaren och gör en svepande rörelse med högerarmen, sammanlagt tusen hål, är från de kulor som sköts mot borgmästarens kontor av de ”fredliga” demonstranterna, säger han med en sarkastisk ton på ordet ”fredliga”.
– De attackerade kommunhuset efter att de hade dödat poliserna, säger den kraftige väktaren som med sitt pumpgevär och elva kamrater under tre timmar slog tillbaka attackerna från oppositionens 200 beväpnade demonstranter.
De beväpnade demonstranterna, som närmast kan beskrivas som paramilitärer, hade omringat kommunhuset från fyra sidor. Men Juan Alvarez har erfarenhet från gerillakriget mot diktatorn Somoza.
Var alla dessa människor beväpnade?
– Alla var beväpnade, cirka 210 personer.
Tror du att avsikten var att bränna ned också rådhuset?
– Att förstöra det helt och hållet! När de kom ropade de om bensin för att bränna ned kommunhuset. De massakrerade fyra poliser och en lågstadielärare. De kidnappade nio poliser som torterades. Skulle inte Nicaragua ha rätt att försvara sig och straffa mördarna?
De två som på avstånd ledde paramilitärerna var Medardo Mairena och Pedro Mena från det USA-stödda partiet MRS. De ledde en organisation i regionen som motsatt sig sandinistregeringens förslag att med ett kinesiskt företag och kapital bygga en interoceanisk kanal, 40 procent större än den nu breddade Panamakanalen. Den 285 kilometer långa kanalen ska delvis gå över Nicaraguasjön och sträckas söder om Morrito, från Atlanten till Stilla havet. En kanal som innebär en enorm geopolitisk utmaning mot USA:s dominans på sin egen ”bakgård” från USA:s främste konkurrent i dagens världsekonomi, Kina.
I skogarna och djungeln i denna region opererar beväpnade spillror ur den gamla Contrasarmén som byggdes upp, tränades och finansierades av USA och CIA under 1980-talet. År 2017 anlände den rabiata antikommunisten Eliana Ros-Lehtinen, USA-kubansk republikansk kongressledamot, till Honduras. Enligt uppgifter till Proletären från trovärdiga källor i Honduras tog Lehtinens sekreterare strategiska kontakter för att samordna både finansieringen och organiseringen av dessa Contrasgrupper i Nicaragua. Målet var och är att skapa en ny version av Contras. Lehtinens besök ägde rum ett halvår innan statskuppsförsöket i Nicaragua som bröt ut den 18 april 2018.
Dessa väpnade grupper uttalade förra året sitt öppna stöd till den nicaraguanska oppositionens mål att störta sandinistregeringen och ställde sina styrkor till förfogande. Mannen bakom projektet med Contrasarmén på 1980-talet var Elliott Abrams, som nu är Trumps ansvarige för att ”restaurera demokratin i Venezuela”.
Medardo Mairena och Pedro Mena greps dagen efter massakern i Morrito på Managuas internationella flygplats. De kände att jorden brann under deras fötter. Oppositionens terroristattack hade två mål; att bryta ned moralen hos polisen och militären och att inför omvärlden visa att Nicaragua är en stat i förfall som behövde en internationell ”humanitär intervention”.
I tekniska undersökningar av Mairenas och Menas beslagtagna mobiltelefoner avslöjades konversationer i en Whatsapp-grupp som Mairena och Mena hade skapat. En av personerna i gruppen, kallad ”coach”, rekommenderade deltagarna att inte vara alltför frispråkiga efter attacken:
”Bönderna intog kommunhuset och polisstationen i Morrito!”
Omedelbart svarade en annan inom gruppen, kallad Carla M:
“Var försiktiga med vad ni skriver. Om detta kommer ut kommer vi få mer problem än ni kan ana. Det är bättre att säga att polisen attackerade och därför intogs kommunhuset och det blev korseld. Tala aldrig om vårt folk, aldrig!”
Bakgrunden till rekommendationen är att upprätthålla bilden, i och utanför Nicaragua, av en fredlig obeväpnad opposition, offer för den blodiga diktaturen Ortega som massakrerar Nicaraguas folk.
Massakern i Morrito fördömdes av en skakad nicaraguansk allmänhet och orsakade politiska problem för oppositionen. Oppositionsmediet Confidencial leds av Fernando Chamorro, en person från MRS som hade mycket nära förbindelser med den förra svenska ambassadören, Eva Zetterberg. Chamorro och Confidencial, som får ekonomiskt miljonstöd från USA och EU, gjorde ett förtvivlat försök att manipulera händelserna bakom blodbadet i Morrito:
”Det påstods att de dödade poliserna hade vägrat att attackera befolkningen och skulle ha gjort ett försök att desertera. Därför mördades de av ’paramilitärerna’ [som oppositionen kallar frivilligpolisen] och andra poliser. Det blev den utlösande orsaken till att bönderna också skulle ha attackerat kommunhuset”.
Så förvandlades bödlar till hjältar och de mördade till mördare, och detta exempel på fake news massdistribuerades sedan via sociala medier i Nicaragua, Europa och USA.
Under hela dagen vi befinner oss i Morrito talar vi med överlevande poliser och med änkorna och mödrarna till de mördade poliserna och lågstadieläraren. De gråter när de berättar om hur deras älskade rycktes bort från dem, ytterst på grund av politiska och ekonomiska intressen med sin bakgrund i USA.
Ingen av dessa personer har intervjuats av nicaraguansk eller internationell press. Inte heller har någon av de många organisationerna som arbetar för ”mänskliga rättigheter” tagit emot vittnesmålen från de nämnda personerna. Kanske i rädsla för att anslagen på flera miljoner dollar från USA och EU då skulle försvinna. Stater som nu använder dessa ”mänskliga rättigheter-rapporter” som underlag för ännu hårdare sanktioner mot Nicaragua. Med Monroedoktrinen, som gett USA ”rätt” att agera som ”internationell polis” i Latinamerika, vill de föra Nicaragua ett sekel tillbaka i historien, påpekar de anhöriga bittert.
Inte heller John Bolton har i sina tweets nämnt den blodiga attacken i Morrito. Däremot kommenterade han domarna som föll den 13 februari 2019 mot de tre som var politiskt ansvariga för attacken:
”Ortegaregimen dömde tre bondeledare till 550 års fängelse för sin roll i de protester 2018 där Ortegas polisstyrkor dödade 300 aktivister. Som president Trump sa i måndags, Ortegas dagar är räknade och Nicaraguas folk blir snart fria.”
De långa straffen kommer dock i praktiken bli kortare eftersom maxgränsen för hur länge man får sitta i fängelse i Nicaragua är 30 år, vilket alltså blir straffet för de ansvariga för massakern.
Framgång för förhandlingar
Regeringen och oppositionen i Nicaragua har efter långa förhandlingar skrivit på en gemensam överenskommelse för att lösa den politiska krisen. Framgången i förhandlingarna meddelades den 20 mars. Överenskommelsen innehåller ett antal hållpunkter för att lösa krisen, däribland:
- Förstärkning av valsystemet.
- Förstärkta medborgerliga rättigheter och garantier.
- Frigivande av alla de personer som gripits i anslutning till händelserna från och med den 18 april 2018 i enlighet med landets rättsordning. I praktiken innebär detta en allmän amnesti.
När avtalen vid förhandlingsbordet uppnåtts kommer parterna att söka internationellt stöd för genomförandet. Efter den gemensamma överenskommelsen mellan parterna kommer det internationella samfundet uppmanas att upphäva sanktionerna för att underlätta Nicaraguas rätt till mänsklig, ekonomisk och social utveckling och gynna de mest utsatta befolkningsgrupperna.