Natos födelse: Ur kolonialism och antikommunism

Artikeln ursprungligen publicerad i Proletären nr 31, 2017.

Vid Jalta- och Potsdamkonferenserna vid slutet av andra världskriget formade de allierade segermakterna principerna för att uppnå en fredlig och demokratisk utveckling i Europa när den tyska naziregimen militärt besegrats. Grundläggande var att avmilitarisera och avnazifiera Tyskland på ett så genomgripande sätt att ett aggressivt Tyskland inte skulle kunna växa fram på nytt i framtiden.

Ett krigsskadestånd som – om än i ringa grad jämfört med de faktiska förlusterna – skulle ersätta de skador kriget förorsakat, ålades också Tyskland. Om detta sades råda full enighet och alla fyra (Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike) undertecknade såväl de principiella som de konkreta beslut som skulle vägleda och möjliggöra denna utveckling.

De fyra segrarmakterna besatte var sin del av det besegrade Tyskland (benämnda zoner) för att gemensamt ansvara för att förverkliga konferensbesluten. Just detta gemensamma ansvar, utgjorde förutsättningen för att ett enat, demokratiskt och fredligt Tyskland så småningom på nytt skulle kunna inta sin plats i Europa. Det var 1945.

Två år senare var så mycket annorlunda. Då hade den brittiska imperialismens mest kände talesman Winston Churchill redan hållit sitt ökända Fulton-tal (”Det har sänkts en järnridå rätt genom Europa…”), som var en offentlig proklamation att det kalla kriget inletts. Även om själva begreppet blev allmängods först senare.

Strax efteråt bekantgjordes att en ”Western Military Alliance” bildats mellan Storbritannien, Frankrike och Beneluxländerna – och med USA:s stöd. Detta politiskt- militära utspel följdes i juni 1947 av en internationell segrarmaktskonferens i London för att diskutera ”europeiska säkerhetsfrågor” och det fortsatta arbetet med ”den tyska frågan”.

Till denna konferens var det land som spelat den helt avgörande rollen i segern över nazityskland – Sovjetunionen – inte ens inbjudet. Det var alltså västmakterna som ensidigt bröt de överenskommelser om gemensamt samarbete som man antagit knappt två år tidigare.

Istället deltog enbart USA, Storbritannien, Frankrike samt de tre Beneluxländerna. Inbjudan till de senare motiverades med att dessa länder direkt gränsade till Tyskland och därmed kunde anses särskilt berörda av vad som hände där. Om detta varit det sanna skälet, kanman ju fråga sig varför inte till exempel Polen och Tjeckoslovakien var inbjudna, gränsländer som de var.

Västmakterna – i praktiken USA – kunde lägga under sig de industriellt dominerande delarna av Tyskland, i praktiken dela Tyskland och frånta Sovjetunionen det inflytande över utvecklingen som man enats om i Potsdam.

Nej, Londonkonferensen hade en helt annan agenda. Det är väl bekant att västra delen av Tyskland – till exempel Ruhrområdet – sedan länge var den tyska krigsindustrins och annan viktig produktions basområde, medan landets östra delar i mycket högre grad var jordbruksområden. I själva verket var Londonkonferensen ett avgörande steg i planerna på att separera västra Tyskland från östra delen, det vill säga västzonerna från östzonen. Resultatet visade sig snart därefter då Tyskland de facto delades i en västlig och en östlig del, bland annat förbereddes en särskild administration för de tre västzonerna.

Därmed raserades det grundläggande innehållet i besluten från Jalta och Potsdam. Resultatet? Västmakterna – i praktiken USA – kunde lägga under sig de industriellt dominerande delarna av Tyskland, i praktiken dela Tyskland och frånta Sovjetunionen det inflytande över utvecklingen som man enats om i Potsdam.

Bundesarchiv / Reinhard Gehlen

Vad USA och dess hemliga säkerhetstjänst redan vid denna tidpunkt var i färd med att bygga upp, med hjälp av nazityska kollegor, var självfallet obekant för praktiskt taget alla. Men den tyske underrättelsegeneralen Reinhard Gehlen hade överlämnat sig i krigsslutet (20 maj 1945) till de amerikanska trupperna.

Gehlen hade varit chef för FHO (Fremde Heere Ost), en styrka som bland annat skulle infiltrera och arbeta i delar av Sovjetunionen. Det material och de kontakter som Gehlen förfogade över imponerade så på USA:s president Truman att Gehlen senare utnämndes till chef för den första tyska underrättelsetjänsten.

Det kan låta som ödets bisarra ironi att den så småningom kom att förlägga sitt högkvarter i Waffen-SS:s tidigare anläggning Pullach i närheten av München.
Det var med andra ord ett steg på vägen till att förverkliga den järnridå Churchill talat om. Och som ytterst syftade till att stärka och genomföra den imperialistiska politik som bland annat den så kallade Trumandoktrinen lagt grunden till.

En doktrin som bland annat ledde till öppen militär inblandning i den pågående klasskampen i Grekland, där de kommunistiska och socialistiska motståndskrafterna hade stort folkligt stöd, samtidigt som den utlovade ekonomiskt och politiskt stöd till regeringar som accepterade USA:s överhöghet, bland annat via den så kallade Marshallplanen.

Låt mig göra en kort personlig utvikning. Jag deltog för en del år sedan i en debatt kring svensk utrikes- och säkerhetspolitik. En av debattörerna förklarade då att ”Nato tillkom som ett försvarsinitiativ från USA och Västmakterna till Sovjetunionens aggressiva militära Warszawapakt…”.
Jag – och för övrigt flera andra i publiken – protesterade mot denna förvrängning av fakta och påpekade att Nato bildades 1949 och Warszawapakten först sex år senare, 1955, vilket gjorde hans påstående totalt felaktigt.

Istället för att erkänna sig ha haft fel, svarade han med att säga att ”sådana där årtalsexcerciser är ointressanta”. Istället gäller det, sa han, att ”i tid inse var den verklige huvudfienden kommer att finnas och hur den skall kunna besegras”. Så hänvisade han till USA:s president Harry Truman och dennes uttalande från 1947, ”Three down and one to go”.

Den verkliga innebörden av Trumans ord är uppenbar. Tre hinder var redan undanröjda: Hitlers naziregim, Mussolinis italienska fascism och Hirohitos japanska kejsarimperialism. Men ett återstod: det socialistiska Sovjetunionen med dess ledare Josef Stalin.

Med andra ord, i klartext: Förberedelserna från USA-imperialismen och dess allierade på en fortsättning av kampen för världsherravälde – eller åtminstone dominans och kontroll över världens tillgångar och länder och folk – var redan igång.

Under USA:s ledning hoppades man kunna slå tillbaka såväl de koloniala frihetsrörelserna som den strategiska huvudfienden: socialismen.

För världens största kolonialmakter, det vill säga Storbritannien och Frankrike, men även för Belgien och Holland var detta goda nyheter. Ty hur skulle de annars med tillräckliga maktvapen möta och betvinga de framväxande nationella frihetssträvandena och rörelserna i ”sina” kolonier?

Storbritannien och Frankrike var vid denna tidpunkt de två största utplundrarna och förtryckarna av länder och folk i den så kallade Tredje världen. Men även Belgien (med bland annat Belgiska Kongo) och Holland (med Nederländska Indien bland annat, det vill säga nuvarande Indonesien) hade mäktiga ekonomiska intressen att försvara.

Var och en för sig kunde de inte klara det. Men under USA:s ledning och med de enorma militära resurser som USA hade – ett land som i stort förskonats från andra världskrigets förödelse – hoppades man kunna slå tillbaka såväl de koloniala frihetsrörelserna som den strategiska huvudfienden: socialismen.

Grunden för de kommande decenniernas maktkamp var lagd. Den 14 januari 1949 publicerade USA:s utrikesdepartement en omfattande deklaration under rubriken ”Vi bygger freden och den kollektiva säkerheten i nordatlantiska området.” 

Och några månader senare är den permanenta plattformen officiell: North Atlantic Treaty Organization är på plats.