Krönika: Utan arbetarklassen finns ingen vänster
Bara arbetarklassen själv kan förverkliga drömmen om ett annat samhälle.
I svallvågorna efter vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh dök det upp ett förslag i tidningen Flamman att partiet borde delas upp i två: ett medelklassparti och ett arbetarklassparti.
Säkert välment, men likväl ett hugskott. Vad skulle det bli för ett arbetarparti?
Jag förnekar inte att det finns arbetare i vänsterpartiet och de kan inte ha haft det alltför roligt. Men de har heller inte hörts och synts särskilt mycket utåt.
Problemet är att vänsterpartiet blivit ett så grundmurat medelklassparti att det genomsyrar allt de gör. Därför vågade de inte ta steget fullt ut och äventyra den sittande regeringen när inskränkningarna i strejkrätten röstades igenom i juni.
Det hade väl varit ett tillfälle för en eventuell arbetaropposition i partiet att resa sig och säga: ”Tack för oss – nu får det vara nog” och tåga ut från partiet. Hederligast i så fall hade varit att ansluta sig till de som försökt organisera ett motstånd mot antistrejklagen. Vad som behövs nu är sannerligen inte fler partier.
Den springande punkten är ju att det inte går att tala om en vänster i allmänhet, utan arbetarklassen finns ingen vänster.
Ni får ursäkta, men jag kan inte för mitt liv se HBTQ-frågan som den viktigaste idag. Finns det någon politisk riktning och folklig opinion som vill förneka dessa människor deras rättigheter, annat än fascisterna?
Med andra ord, är de verkligen förföljda?
Ska man hitta förföljda människor i Sverige idag så är det inte alls svårt. Det är bara att se sig omkring. Alla de som sliter i industrin, de som bygger hus, anlägger broar och vägar, sitter i snabbköpskassorna, håller igång sjukvården, transporterar varor på räls och vägar, tar hand om våra barn och gamla, städar på nätterna – det är ju de som förföljts och diskriminerats i årtionden.
Alltså, arbetarklassen, inklusive dess barn och pensionärer, den stora majoriteten i landet. Ingen i riksdagen för deras talan, tvärtom handlar all politik om hur deras villkor skall ytterligare försämras.
Så grundligt sviken som denna klass blivit av de som utgav sig för att företräda den, är det inte konstigt att det tar tid innan ett organiserat motstånd växer sig starkt. Det parti som strävar efter att bli klassens företrädare måste ha tålamodet att hålla fast vid att arbetarfrågorna är de centrala och det finns inga andra än arbetarklassen själv som kan förverkliga drömmen om ett annat samhälle.
Socialismens fana är inte en regnbåge, den är röd.