Kommentar: Var är jänkarna i Pandoraläckan?

Efter Panamaläckan (2016) och Paradisläckan (2017) kan vi åter begapa den internationella överklassens girighet och notoriska allergi mot att behöva betala ens en bråkdel av sina tillgångar i skatt. 

Inte det minsta oväntat är det många av världens förmögna som gör sitt bästa för att slippa bidra till det gemensamma. Bland de avslöjade skattesmitarna trängs Jordaniens kung Abdullah II med den brittiske krigsförbytaren Tony Blair och den katalanske filosofen Pep Guardiola.

Vi hittar också Ukrainas president Volodimir Zelenskij, Chiles dito Sebastian Piñera och Tjeckiens premiärminster Andrej Babis, liksom Swedish House Mafia, Shakira och ”en av Sveriges rikaste familjer”, bland alla höjdare som gömmer pengar i brevlådeföretag i skatteparadis.

Chiles högerpresident Piñera är bara en av 14 latinamerikanska nuvarande och tidigare statschefer som fastnat med fingrarna i syltburken. Samtliga förvisso USA-vänliga högermän, men en aning märkligt är det att det inte finns en enda korrupt USA-politiker med i läckan, som består av tolv miljoner dokument.

Däremot finns flera personer som uppges tillhöra kretsen runt Rysslands president Vladimir Putin. 

Det är journalistnätverket ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists) som fått läckan, och som delat materialet med 600 journalister i 117 länder.

ICIJ påpekar själva i sin presentation av materialet att USA är ”en av de största spelarna i offshore-världen”, men att USA:s myndigheter är mer intresserade av att få information från andra länders banker än att dela med sig av sina egnas.

Så var kommer läckan från? Det är inte orimligt att den vita fläcken som är USA på korruptionskartan har med källan att göra.

Precis som med Panama- och Paradisläckan är det intressant att få en skymt av isberget. Men vem bestämmer vad och hur mycket vi får se?