Jakten på de fisande sillarna

Det är en förkyld Filterredaktör som kommer in genom dörren, erbjuder kaffe och hänger av sig jacka och halsduk. Hostande ber han om ursäkt för en svårupptäckt röra på redaktionen, det var släppfest för boken kvällen innan.

Boken ifråga heter Björnen kommer!, handlar om rysskräck, ubåtsnoja och gruppsykologi och är anledningen till att Proletären besöker magasinet Filters redaktion i Lagerhuset den här morgonen.

Uppslaget till Björnen kommer! fick Mattias Göransson när han bevittnade den senaste ubåtshysterin hösten 2014. Han hade då arbetat med att färdigställa den bortgångne Hannes Råstams bok om Sture Bergwall, och tyckte sig känna igen samma typ av närmast religiös övertygelse som Quickutredarna visade upp. Gänget med Göran Lambertz i spetsen fortsatte envist att hävda att Bergwall var skyldig, även efter att han tagit tillbaka sina erkännanden och friats för morden som han felaktigt dömts för.

Den här gången var det Försvarsmakten och massmedia som visade liknande tecken på vad Mattias Göransson menar är en sorts kollektiva vanföreställningar, där verkligheten underställs en på förhand given förklaringsmodell. I det här fallet att Ryssland hotar Sverige, en idé som Mattias Göransson både har svårt att ta på allvar och samtidigt fascineras av.

– Jag skulle säga att alla människor har en förmåga att få irrationella idéer om olika hot som riktar sig åt olika håll. Den här rädslan för att Ryssland ska angripa oss är en av dem. Vissa människor har liknande idéer om att invandrare hotar oss och söker belägg för dem, som kan vara rationella men som ofta är irrationella.

• Vad grundar sig rysskräcken i?
– I ett slags klassiskt mönsterseende. Har man väl fått en sån idé så börjar man tolka verkligheten utifrån den. Då ser man bara det som på något sätt bekräftar ens egen befintliga föreställning.

I boken går Mattias Göransson igenom ett antal historiska fenomen då den svenska militären, tillsammans med media och en uppskrämd allmänhet, sett vad den velat eller förväntat sig att se. Han börjar med ”spökraketerna”, som började dyka upp efter andra världskrigets slut, och tar sig fram genom 80-talets ubåtsjakter, med ljudinspelningar av fisande sillar, för att landa i vår egen hysteriska tid, med politiska utspel om hybridkrig och cyberattacker.

Lägg därtill potentiella spioner i form av polska tavelförsäljare och ryska långtradarchaufförer och det är en gedigen genomgång av rädslan för den ryska björnen som författaren bjuder på.

Delarna som handlar om massmedias följsamhet gentemot Försvarsmakten lär svida på några redaktioner i Stockholm. Inte minst på Dagens Nyheter, vars upphöjde försvarsjournalist Mikael Holmström redan gett sig på Mattias Göransson för att han i Filter ifrågasatt Holmströms journalistik.

Men det är inte bara DN och Holmström som har Mattias Göranssons kritiska uppmärksamhet. Han menar att pressen i Sverige i allmänhet värderar nyheter efter hur väl de passar in i föreställningen om ett hotande Ryssland.

– Det väckte till exempel stor uppmärksamhet när två ryska korvetter bytte hemmahamn från Sevastopol till Kaliningrad. Man kan undra varför det överhuvudtaget är intressant för medborgarna. Det kanske egentligen är en notis i flottans Tidskrift i sjöväsendet, men här fick det väldigt stor uppmärksamhet för det bekräftar idén om ett ryskt hot.

Mattias Göransson säger att han ibland brukar leka med tanken att byta ut ordet ryss mot ensamkommande flyktingbarn. Han påminner om historien med misstänkta spioner på Gotland förra året, när ryska turister i ryskskyltade bilar hade stannat och pratat med några soldater.

– Bara som en parantes är det helt osannolikt att någon skulle bedriva spionage på det sättet. Men tänk då att du byter ut de här ryssarna och militären mot att en polischef säger att det har hänt olika saker på Gotland och vi tror att det är de ensamkommande flyktingbarnen som ligger bakom. Då finner jag det för uteslutet att en journalist inte hade sagt till den polischefen, vad har du för belägg för det? Exakt vad är det som har hänt? Har ni några bevis? Och om inte, hur kan du prata med mig om det här?

– Det är helt uteslutet att någon hade varit lika godtrogen då. Och varför är vi sådana? Det är ju ändå min yrkeskår jag pratar om. Jag tror att dels är det slentrian och dels vad gäller förtal så bygger lagstiftningen på att någon människa blir felaktigt utpekad. Det är då du kan höra av dig till pressombudsmannen, om du känner dig kränkt. Hela förtalsfrågan är personbunden, men vem skulle skriva och klaga? Ryska ambassaden?

• Det finns ju också större intressen. Vad jag tänker på när jag läser boken är att du hela tiden vill hitta psykologiska förklaringsmodeller för hur alla aktörer agerar, även de som har väldigt tydliga motiv. Hur tungt väger de ekonomiska och politiska intressena?
– Den klassiska idén när någonting är fel är väl att någon gör fel med vilje. Det skulle vara så lätt om det var så, att det fanns en konspiration och de hittade på de här sakerna. Det är inte min uppfattning. Min uppfattning är att de tror på det här. Och det är faktiskt jobbigare och mer komplicerat.

– Men en idé som gynnar ens egna intressen är ju mer attraktiv. Det är klart att det är ingen slump att den här idén är som starkast hos folk som tjänar mest på den. Där möter den mindre motstånd. Om du jobbar inom försvarsindustrin eller Försvarsmakten så har du förmodligen en lägre tröskel för att attraheras av just den här idén.

• Men du är övertygad om att alla av de inblandade verkligen tror på det, även i ubåtsjakten 2014?
– Nej, det stämmer. Där har jag träffat fler som bara skrattar och rycker på axlarna än som tror på den. Ubåtsjakten 2014 står inte högt i kurs.

Mattias Göransson räknar upp hur de olika ansvariga för operationen fått andra jobb sedan dess.

– Någonstans har Försvarsmakten gjort sig av med de som var ansvariga. Man kan också se att slutrapporten, där de erkände att det enda tekniska beviset var fel, var det sista som den gamle ÖB fick göra.

Militärens uppträdande är ändå inte det märkliga i historien, menar Mattias Göransson som inte kan förstå journalisternas och politikernas agerade. Stefan Löfvens och Peter Hultqvists medverkan på ÖB Sverker Göransons presskonferens kallar han för exempellöst. Försvarsmaktens misstag tycker han i efterhand går att förstå, eftersom de hade gjort en teknisk uppgradering till ett nytt sonarsystem.

– Man tycker i och för sig att då borde varningsklockorna ha ringt. Någon inom organisationen borde ha sagt att tidigare har det resulterat i legendariska fuckups. 1980 bytte vi hydrofoner i helikoptrarna, då fick vi en ubåtsincident som byggde på misstag. 1992 fick vi nya mikrofonbojar, då kom ett ljud som vi trodde var ubåtar men som var minkar.

– I Hårsfjärden 1982 hade man också nya mikrofoner, då spelade man in DN:s taxibåt och trodde det var en ubåt. Det är åtminstone tre legendariska fuckups som har med mikrofoninköp eller sonarutrustning att göra.

I Försvarsmaktens slutrapport om hösten 2014 gömdes erkännandet att det enda tekniska beviset inte längre var ett bevis långt ner i pressmeddelandet. En klassisk spinoperation, säger Mattias Göransson.

– Det är väl så myndigheter jobbar idag. Det jag inte fattar är varför journalisterna gick på det. Det stod där svart på vitt. Det fattar fan inte jag, och jag fattar inte att politikerna bara höll masken.

• Samtidigt blev resultatet ett kontrakt på två nya A26-ubåtar och Sverker Göranson gick till Saab. Var det inte det det handlade om?
– Det är ju det som är så fantastiskt! Hade jag fungerat som svenska försvarsjournalister fungerar när det gäller Ryssland, med samma typ av mönsterseende, så hade det ju räckt. På det sättet skulle man säga att en ubåt, vars tekniska bevisning inte höll, användes som motivering för att köpa A26, en ny superubåt. Det sade ju Hultqvist på våren, att vi måste stärka vår ubåtsjakt. Och sen går Sverker Göranson till Saab, Saab blir rika och det kommer att bli en av världens dyraste ubåtar.

Mattias Göransson menar att omständigheterna inte på något sätt bevisar att det skulle varit ett planerat händelseförlopp.

– Jag säger bara att det är sammanfallande intressen, och ubåten hade de beställt ändå. Nu råkade de hitta en motivering, det hade blivit svårare att motivera det annars, men de hade beställt den ändå. Det råder inget tvivel om det.

Samtidigt som Mattias Göransson avfärdar vad han ser som konspirationsteorier radar han upp exempel på folk som gått mellan olika delar av den så kallade pansartriangeln, alliansen mellan Försvarsmakten, krigsindustrin och opinionsbildare som politiker och journalister.

– Folk ligger bokstavligen i samma säng med varandra. Ganska många av de här människorna gifter sig med varandra. Man byter jobb med varandra och går från den ena sektorn till den andra.

Journalisternas inställsamhet är i sammanhanget inte svår att förstå, menar han.

– Man vet att om man sköter sina kort rätt och är tillräckligt trevlig så finns det en förlängning någonstans. Dels vill man vara trevlig mot sina källor för att behålla dem, framför allt i en sådan här värld där de verkligen har möjlighet att stänga kranen fullständigt. Sedan finns det också en möjlighet att om jag tröttnar på mitt jobb så kan jag jobba någonstans i den här världen istället. Och lägga till en nolla i lönekuvertet också.

Offsidegrundaren Mattias Göransson tycker att försvarsjournalistiken borde lära av fotbollsjournalistiken.

– Peter Hultqvist har uppenbart tid att prata med Mikael Holmström på DN väldigt ofta. Han är inte intervjuad så ofta i övrigt, och så är det på andra håll också att folk har sina kontakter och sina känningar. Och så måste det få vara, men det märkliga är att det här är ett område där det nästan inte finns något annat heller.

– Det finns det här vänskapliga och kamratliga, men det finns väldigt lite av något annat. Om du överför det till fotbollsjournalistiken idag så är den mycket mer avancerad. Ta en sådan som Robert Laul på Aftonbladet, som kan ha fantastiska källor inom svensk fotboll, och göra långa intervjuer med tränaren i AIK eller IFK, och sedan kan han lik förbannat göra stenhårda granskningar av klubbarna.

Skattepengarna som går till krigsindustrin borde vara skäl nog för en mycket bättre försvarsjournalistik, menar Mattias Göransson.

– Här har vi 45 miljarder om året som alla nu ska trycka upp till 80 miljarder, det är enorma summor. Vi har inte råd att bygga snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg men vi ska köpa de här ubåtarna. Och vi ska köpa Jasplan. Vi ska köpa Patriotmissiler. Vi kan köpa sådana grejer för hur många miljarder som helst. Det är obegripligt. Nu när jag säger det blir jag lite irriterad.

Medias förhållande till Försvarsmakten beskriver Mattias Göransson som passivt och godtroget.

– Om Försvarsmakten är den organisation som bemöts minst källkritiskt så är det verkligen en paradox. Historien har visat att det är den organisation som vi har störst anledning att vara skeptiska mot, för att de så många gånger har visat sig antingen ha överdrivit hot eller helt enkelt haft fel.