Syrien och krigspropagandan

Förra veckans utveckling i Syrien var dramatisk. Först utfördes ett sprängattentat mot ett möte på högsta nivå. Bland de dödade fanns försvarsministern och vice försvarsministern, och senare avled även inrikesministern av skadorna.

Samtidigt gick den oppositionella Fria syriska armén (FSA) till ett storskaligt angrepp i olika delar av mångmiljonstaden Damaskus, inklusive stadens centrala delar.

Terrorbomben och offensiven måste ses som allvarliga bakslag för den syriska regeringen och armén. Men de svenska mediernas rapportering om en regering som förlorat både kontrollen och folkligt stöd, om ett land i fullständigt kaos, var och är inte en korrekt beskrivning av läget i Syrien.

Det har också de följande dagarna visat. Armén har återtagit kontrollen över Damaskus och de så kallade rebellerna har flytt till nya områden. Den syriska regeringen under ledning av president Bashar al-Assad arbetar vidare. Parlamentet har denna vecka samlats för att diskutera bekämpandet av terrorismen, men också förslag om hur den utbredda korruptionen ska motarbetas och de sociala klyftorna minskas.

Men ingen kan hävda annat än att situationen är allvarlig. Många syrier har dödats under konflikten. Många har drivits på flykt, framförallt inom landet.

Vad som är mest illavarslande är att den väpnade oppositionen och dess utländska uppbackare visar en total ovilja mot att finna en fredlig lösning. Ända sedan FN-medlaren Kofi Annans fredsplan trädde i kraft har de väpnade grupperna och dess politiska röst, Syriska nationella rådet (SNC), försökt skjuta den i sank. Och de kan göra det eftersom de får ihärdigt stöd utifrån.

Allt tyder på att USA-imperialismen och dess allierade i väst och arabvärlden arbetar för en upptrappad militär inblandning, eftersom det börjar bli allt mer uppenbart att det inte går att tvinga fram ett regimskifte på annat sätt.

Även medier i USA och andra västländer rapporterar nu om flödet av pengar, vapen och stridande från andra länder till de väpnade grupperna. Lika öppet skrivs om hur exempelvis amerikanska CIA finns på plats i Fria syriska arméns baser i Turkiet.

Utan stödet utifrån hade de senaste dagarnas våldsamma sammandrabbningar i Damaskus aldrig ägt rum.

Ett annat medel för att skjuta alla fredsförsök i sank är imperialismens ensidiga skuldbeläggande av regimen. Det sker även när det är uppenbart att det är oppositionella krafter som gjort sig skyldiga till massakrer, sprängattentat eller drivit civila på flykt.

Detta blev övertydligt i samband med förra veckans möte i FN:s säkerhetsråd. Efter att syriska regeringsmedlemmar sprängts i luften och rebellerna fört kriget till Damaskus bostadsområden drev USA mer ihärdigt än tidigare linjen att det är nödvändigt att anta en FN-resolution som sanktionerar militära medel mot den syriska regimen – om inte den slutar bruka våld.

Det är ett i sammanhanget absurt krav. Ska den stat som blir utsatt för ett väpnat angrepp och vars ministrar och invånare dödas inte få försvara sig mot angriparna?

Ryssland och Kina satte dock stopp för en sådan resolution. Återigen förmedlade medierna okritiskt de västliga makthavarnas lögnaktiga beskrivning av innebörden av vetot i FN:s säkerhetsråd. De talade om FN:s oförmåga att ingripa, om att Ryssland och Kina vägrar kompromissa och hindrar världssamfundet att ingripa mot våldet.

Sanningen är snarare den motsatta. Genom sina upprepade veton i säkerhetsrådet har Ryssland och Kina hindrat krigshetsarnas försök att sätta FN-flagg på ett kommande krig mot Syrien. Dessa länder har visat att de inte accepterar en upprepning av vad som hände i Libyen förra året.

Både Ryssland och Kina har upprepat ståndpunkten att lösningen på konflikten ligger i förhandlingar, och att det är det syriska folket som ska avgöra landets framtid. Båda staterna kritiserar västs vägran att stödja en fredlig utveckling samt dess försök att utifrån bestämma vilka som ska styra över Syrien.

För den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua vittnade en kinesisk FN-diplomat om västländernas agerande i säkerhetsrådet. Diplomaten beskriver deras representanter som oärliga, arroganta och ovilliga att ens lyssna på andra länders oro över vad en resolution mot Syrien skulle kunna innebära.

Rysslands FN-ambassadör Vitaly Churkin varnade i tv-kanalen Russia Today för att talet om en ”humanitär intervention”.

”Faktum är att varje militär intervention, oavsett skäl, oundvikligen skulle orsaka mer blodsutgjutelse. Och vi vet att dessa de största humanisterna i världen – USA och Storbritannien – exempelvis intervenerade i Irak, under alla möjliga ädla förevändningar, framför allt frågan om de icke existerande massförstörelsevapnen. Det orsakade 150.000 civila dödsoffer, för att inte tala om miljoner flyktingar, fördrivna personer och hela landet i kaos. Låt er inte luras av deras humanitära retorik. Deras Syrienpolitik handlar mycket mer om geopolitik än om humanism.”

Slutstriden om Damaskus blev ingen slutstrid, och regimens snabba fall kom av sig. Men kampanjen för att destabilisera Syrien samt installera en imperialistvänlig regim i Damaskus kommer att fortsätta.

Det bekräftas av att Arabförbundet anslutit sig till dem som kräver att Assad ska avgå. Det är dock ett uttalande som flera medlemsstater inte erkänner.

Medierna spelar en viktig roll i imperialismens drev mot Syrien. Bilderna av död och kaos, av en regim som är hänsynslös mot sin befolkning, är nödvändiga för att få folkopinionen i väst att kräva eller åtminstone acceptera någon form av ”humanitärt” militärt ingripande.

Men också det syriska folkets informationskällor och därmed den syriska opinionen måste kontrolleras. Försök har gjorts att ta över tv-frekvenser och blockera websidor. Den syriska statliga tv-kanalens Sana tillhör de som drabbats.

Det syriska informationsministeriet varnar för att syftet är att sprida falska meddelanden om att ”rebellerna” tagit makten eller om splittring i militären.

Mediekriget lär intensifieras. Ett gott råd är att också framöver förhålla sig kritiskt till allt som rapporteras från Syrien.