Libyen tre år efter Natos ”befrielse”
När Nato avslutade Libyeninsatsen hösten 2011 förklarade krigsalliansens generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att den var ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”. Tre år senare präglas Libyen av strider, splittring och kaos.
Våldet i Libyen har förvärrats under de senaste månaderna. Landets FN-ambassadör varnade förra veckan för fullskaligt inbördeskrig.
Hundratals människor har dödats, och hundratusentals har flytt sina hem på grund av striderna. Explosioner, avrättningar och kidnappningar tillhör vardagen. Utländska diplomater och hjälparbetare har beordrats att lämna landet. Tiotusentals gästarbetare har valt arbetslöshet i hemlandet framför den växande otryggheten i Libyen.
Det libyska parlament som ”valdes” i juni i år av en minoritet av de röstberättigade har talat om att hålla möten ute till havs eftersom det inte finns någon säker plats på libysk mark…
Vad är det som ligger bakom det växande kaoset?
Det är en direkt följd av den ”framgångsrika” Natoinsatsen 2011. Sverige deltog aktivt i detta krig med åtta Jas-plan. Då beskrevs det som en humanitär insats för att skydda det libyska folket från den mordiske diktatorn Muammar Gaddafi.
Sanningen är att det var när Nato, Gulfstaterna och allierade som Sverige inledde bombkriget som dödssiffrorna sköt i höjden och våldet eskalerade.
Krigets egentliga syfte var snarare att etablera en mer västlojal ledning i landet och säkra kontrollen över några av Afrikas största oljekällor.
Det Nato-ledda angreppet samordnades med libyska ”rebeller” som hade sitt starkaste fäste i staden Benghazi i öster. Det var inte några förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter som USA, Qatar och Sverige understödde med flygbombningar, vapenleveranser och annan hjälp.
Bland de oppositionella fanns en och annan USA-medborgare som kunde föra sig inför den västerländska opinionen. Men de krafter som stärktes av krigföringen var främst lokala miliser och den islamistiska oppositionen.
Här finns tydliga paralleller till den utveckling vi sett i Syrien och Irak där Islamiska staten (IS) och andra religiösa extremister breder ut sig.
En del av de libyska rebeller som väst stödde 2011 hade tidigare stridit med al-Qaida och andra jihadistgrupper i krigshärdar som Afghanistan och Tjetjenien. Många av rebellerna hade deltagit i de av Muslimska brödraskapet ledda upproren mot Libyens regering på 1990-talet.
Natobombningarna gav snabbt resultat. När Gaddafis lösligt organiserade stats-makt föll samman våren 2011 var det inte förvånande att mer eller mindre extrema islamister tog stor plats i det nya styret.
Muslimska brödraskapet spelade en framträdande roll. Men också personer som USA och övriga västvärlden tidigare stämplat som terrorister på grund av deras band till al-Qaida accepterades som politiska vänner.
En av dessa var Abdulhakim Belhadj från Libyska islamiska kampgruppen (LIFG). 2004 torterades han av amerikanska CIA i ett av organisationens hemliga fängelser innan han skickades vidare till fängelse i Gaddafis Libyen. Sju år senare välkomnade de tidigare torterarna honom som revolutionshjälte.
När västvärldens ledare nu förfasar sig över att Libyen riskerar att hamna i extrema islamisters grepp så glömmer de att nämna sin egen roll i detta.
Natobombningarna gav varken demokrati eller stabilitet. Det är snarare så att i Libyen efter 2011 har makten utgått från gevärspiporna. Den militärt starkaste gruppen i ett område har också varit den som innehaft kontrollen.
Att de som stod enade mot Gaddafi hade motstridiga intressen visade sig tidigt. I mitten av november 2011, bara två veckor efter att Nato avslutat sin ”framgångsrika” insats, utbröt hårda strider i Tripoli mellan konkurrerande miliser under fyra dagars tid.
De väpnade konfrontationer vi nu ser i Libyen är en upptrappning av det våld som pågått från och till i tre års tid.
De extrema islamister, som spelade avgörande roll i att genomföra västvärlden agenda mot Gaddafi, har med tiden visat sig vara allt för svårkontrollerade.
Det är därför USA, Libyens grannland Egypten och flera andra stater nu agerar för att stärka de mer västvänliga krafterna bakom general Khalifa Haftar. Men i striderna är det inte Haftar utan islamistrebellerna i Libyens gryning som vinner mark.
Den tragiska utvecklingen, där folket offras till följd av imperialismens vilja att stärka sin kontroll över landet och dess olja, borde inte komma som någon överraskning.
Trots att krigsivrarna hade stöd från hela det politiska etablissemanget i västvärlden fanns många röster, inklusive Kommunistiska Partiet, som protesterade mot kriget och varnade för dess följder.
När Nato inledde attacken 2011 publicerade Proletären en intervju med den belgiske Mellanösternexperten Mohammed Hassan. Hans ord står sig än idag:
”Men effekterna av ett Natoingripande skulle bli katastrofala. Vi har sett vad som hände i Kosovo och Afghanistan. Dessutom skulle en aggression uppmuntra islamistiska grupper att ta sig in i Libyen och komma över stora vapengömmor där. al-Qaida skulle kunna infiltrera och göra Libyen till ett andra Irak. Det finns redan väpnade grupper i Niger som ingen kan kontrollera… Genom att förbereda ett militärt ingripande är imperialismen redo att öppna portarna till helvetet.”