Hyckleriet kring Krim

Resultatet i folkomröstningen i Krim kom inte som någon överraskning. 96,8 procent röstade för att ansluta den autonoma republiken Krim till Ryssland. Valdeltagandet uppges till 83,1 procent. Även om man räknar de som inte deltog som motståndare så står 80 procent av alla röstberättigade Krimbor bakom den segrande linjen.

Lika väntat som resultatet är de samstämmiga fördömandena från väst. Barack Obama, Carl Bildt och Carl Schultz, EU-parlamentets socialdemokratiske talman, säger alla att folkomröstningen är illegitim. Att den bryter mot Ukrainas konstitution. Att den sker efter utländsk invasion och påverkan.

Upprördheten må vara äkta, men argumentationen är minst sagt hycklande.

Verkligheten visar att USA och andra västländer inte har något principiellt emot att splittra stater och rita om gränser.

Att försöka ta kontroll genom att söndra och härska var exempelvis en framgångsrik taktik i Jugoslavien under 1990-talet. Här användes såväl konstitutionsvidriga folkomröstningar som utländsk militär inblandning som verktyg för att nå de imperialistiska målen.

Ett annat exempel är norra Irak, som efter Gulfkriget 1991 bröts loss från övriga landet. Delningen upprätthölls med vapenmakt av USA och vapenbröderna Storbritannien och Frankrike.

I södra Sudan understödde USA och Israel väpnade separatistiska rörelser vilket resulterade i Sydsudans bildande 2011. Innan utbrytningen hölls en folkomröstning där 98,8 procent av de blivande sydsudaneserna röstade för självständighet.

Fast då talade inga borgerliga kommentarer om ett valresultat som hämtat från ”kommunisttidens Sovjetunionen”, såsom Aftonbladets Wolfgang Hansson nu avfärdar Krimomröstningen.

Orsaken till att västvärlden inte accepterar att Krim går samma väg som andra utbrytare handlar om geopolitik.

Washington och Bryssel har under lång tid arbetat för att fullt ut införliva Ukraina i den västliga ekonomiska och militära sfären. Med statskuppen i Kiev 22 februari togs ett viktigt steg mot detta strategiska mål. Kanske skulle rentav George W Bushs plan om ett Nato fram till Rysslands gräns kunna förverkligas.

Att maktskiftet skedde i strid med konstitutionen och efter massiv utländsk inblandning är något som de styrande i väst inte låtsas om. Den US-amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland har erkänt att USA satsat fem miljarder dollar på Ukraina sedan 1991.

Att öppet Rysslandsfientliga och Natovänliga tagit makten upplevs naturligtvis som ett hot av Ryssland. Utan flottbasen i Sevastopol, och utan tillgången till de kommersiella hamnarna på Krimhalvön, skulle Rysslands ställning i Svarta havet och Medelhavsregionen dramatiskt försvagas.

Det är i detta perspektiv vi måste se Kremls stöd till de separatistiska strömningarna i Krim. Det handlar inte rysk expansion. Snarare om att bromsa västimperialismens marsch österut.

Allt som sker i Ukraina är inte geopolitik. Här finns en dynamik som inte låter sig styras utifrån.

Regeringen i Kiev, med fem ministrar från fascistpartiet Svoboda, har en folklig bas. Den finns främst i huvudstaden och i västra Ukraina. Men kuppmakarnas förhoppning om att snabbt få kontroll över övriga delar av landet har misslyckats.

I öster och söder, där många rysktalande bor, finns ett mycket starkt folkligt motstånd mot kuppstyret. Resultatet i omröstningen i Krim i är ett uttryck för denna folkliga opinion. Motståndet märks också i de återkommande massdemonstrationerna i denna del av Ukraina, som vänder sig mot Kievregeringen och dess allierade fascistiska våldsgrupper.

Opinionen mot kuppregeringen är i grunden något positivt. Samtidigt måste man erkänna att utvecklingen gått just den tragiska väg som de ukrainska kommunisterna varnat för. Istället för kamp för gemensamma klassintressen, oavsett hemvist och nationalitet, riskerar motsättningarna att främja nationalistisk splittring. I värsta fall väntar en jugoslavisk utveckling.

Vad det gäller den geopolitiska kraftmätningen mellan USA-EU och Ryssland framstår tongångarna för stunden som oförsonliga. Västländerna markerar med att belägga ryska ledare med reseförbud och sanktioner.

Det höga tonläget understöds av att Kiev-regeringen mobiliserar 60.000 reservister samtidigt som det paramilitära Högersektorn hotar med att sabotera de ryska gasledningarna genom Ukraina.

Vad Högersektorn och andra fascistiska grupper på högerkanten kan tänkas ta sig till vet vi inte. Men ett stopp för den ryska gasen skulle inte bara slå hårt mot den ryska ekonomin. Det skulle resultera i utkylda ukrainska hem och stillastående industrier. Också Tyskland och andra europeiska länder som är beroende av rysk gas skulle drabbas.

Kraftfulla sanktioner är ett lika tveeggat svärd som ett stopp för gasexporten.

Enligt den utrikespolitiska kommentatorn Pepe Escobar ville Carl Bildt att EU:s utrikesminister på toppmötet i måndags skulle införa ett vapenembargo mot Ryssland. Frankrike sa nej. Den franska regeringen har att ta hänsyn till det franska militärindustriella komplexet och dess lönsamma export till just Ryssland.

Samma motstånd hörs från de tyska storföretagen gällande ett ekonomiskt embargo. Handelsutbytet Tyskland-Ryssland är omfattande. I en artikel Der Spiegel återges oroliga tyska kapitaliströster. De varnar för att flera hundratusen jobb hotas om de ekonomiska banden till Ryssland kapas.

Med detta i åtanke är det troligaste att parterna med tiden kommer att nå någon form av kompromisslösning eller åtminstone pattställning. Som att den fortsatta ryska militära närvaron på Krim accepteras i utbyte mot ökat USA-EU-inflytande i Kiev.