Pressat USA underblåser Venezuelavåld

Resultatet av två veckor av protester från den mest våldsamma delen av oppositionen är förödande. Myndighetsbyggnader har vandaliserats, bussar och bilar bränts upp, vägar spärrats av och säkerhetsstyrkor angripits med Molotov-cocktails.

I delstaten Tachira vid gränsen mot Colombia är situationen så allvarlig att den beskrivs som ett ”lågintensivt krig” med colombianska paramilitärer och kriminella gäng inblandade. Regeringssidan, inklusive Venezuelas kommunistiska parti, stämplar våldsverkarna som fascister.

Tretton personer rapporteras ha dödats till följd av våldet. Minst fem dödsfall har inträffat kring de protesterandes vägblockader. Två av offren är motorcyklister som kört in i smala stålvajrar som spänts upp tvärs över vägen. Det är en metod som en tidigare venezuelansk general uppmanat oppositionen att använda mot motorcykelburna regeringsanhängare.

Bland de misstänkta för våldet finns även officerare i säkerhetspolisen SEBIN, som anklagas för att skjutit mot en oppositionsdemonstration i Caracas 12 februari. Dessa är nu gripna och president Nicolás Maduro har förklarat att officerarna trotsat en direkt order om att inte gå ut på gatorna.

Med tanke destabiliseringens omfattning har de styrande agerat försiktigt och manat till fred och försoning, vilket oppositionen avvisat. Den bild som sprids av högermedier i Venezuela liksom i väst om att regeringssidan är ansvarig för och trappat upp våldet är inte sann.

Rent lögnaktig är också påståendet att statsmakten skulle utöva någon slags diktatorisk kontroll över medierna. Sanningen är snarare att de privata och starkt högervridna medierna i Venezuela – tv, radio och tidningar – fullständigt dominerar utbudet. Enligt aktuell statistik når de statliga tv-kanalerna mindre än 10 procent av tv-publiken.

I västmedia framställs protesterna som ett folkligt missnöje med inflation, varubrist och allt sämre levnadsförhållanden. Högerledaren och den tidigare presidentkandidaten Henrique Capriles hävdar att oroligheterna bland annat beror på att folk är hungriga och vill ha mat. Om det vore sant kan man fråga sig varför de regeringskritiska grupperna angripit och bränt ner massvis av lastbilar, marknadsplatser och kontor tillhörande statliga program som förser invånarna med billig mat.

Att Venezuela har ekonomiska problem är däremot sant. Det beror på ett medvetet sabotage från borgarklassen, men också på svårigheten att stärka den demokratiska kontrollen över ekonomin i kapitalistiskt land som är extremt beroende av handel med en kapitalistisk omvärld.

Men problemen till trots kvarstår att Venezuela är ett föredöme vad gäller fattigdomsbekämpning, satsning på gratis vård och utbildning och utökade rättigheter för arbetare. Därför har Nicolás Marudo ett starkt folkligt stöd, vilket åter visats genom den stora uppslutningen i den senaste veckans regeringsvänliga manifestationer.

Merparten av dem som gått ut på gatorna i oppositionens protester har helt andra intressen. Capriles och andra framträdande oppositionsledare tillhör själva några av Venezuelas rikaste familjer. För dem är målet att frånta folkflertalet den sociala välfärd som finansieras genom landets oljeinkomster.

USA har riktat hård kritik mot regeringen Maduro. Faktum är att Washingtons osynliga hand spelar en central roll i händelseförloppet. USA har ända sedan Hugo Chávez tillträdde som folkvald president 1999 agerat för att hjälpa högern i Venezuela att återta makten. Pengastöd till oppositionella har varit och är fortsatt ett centralt verktyg.

Men inblandningen i Venezuela har misslyckats. Lika negativ för USA är utvecklingen i Latinamerika i stort, som vänder sig mot den nyliberala kapitalismen och bryter sig loss från USA:s grepp.

Ett nytt steg i denna process manifesterades i Kubas huvudstad Havanna i slutet av januari. Då höll De latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap, CELAC, toppmöte. CELAC upprättades 2010 på initiativ Hugo Chávez för att stärka det regionala samarbetet och motverka USA-imperialismens historiska dominans.

CELAC utgör ett hårt slag mot USA. Efter att i femtio års tid ha försökt isolera det socialistiska Kuba så spelar detta land en central roll i ett samarbete som omfattar alla amerikanska och karibiska stater – utom USA och Kanada. Att Kubas president Raul Castro i sitt inledningstal lyfte fram folkens rättmätiga krav på social rättvisa och rätten till utbildning, vård, mat och anständigt boende gjorde knappast Vita huset gladare.

USA:s allt svagare ställning i Latinamerika är en viktig förklaring till utvecklingen i Venezuela. Våldsvågen utgör ett desperat försök att sabotera vad som saboteras kan i en tid när idéer om sociala rättvisa, latinamerikansk enighet och fredlig konfliktlösning vinner mark.