Venezuela inför valet – ”Vi har bestämt oss för att förbli fria”

Det är inte bara Venezuelas olja och gas utan även diamanter, kobolt och sötvatten, bland de största reserverna i världen, som imperialismen vill lägga beslag på. Men den nationalistiska politiken som den förre presidenten Hugo Chavez inledde och som efterträdaren Nicolas Maduro har fortsatt är ett hinder för de transnationella bolagen och USA:s mål att ta över Venezuela.

Den fascistiska högeroppositionen har från första början vägrat att delta i den dialog mellan regeringen och oppositionen som påven föreslagit. I stället har oppositionen eskalerat konflikten genom att genomföra en rättsvidrig folkomröstning den 16 juli, där var och en som ville kunde rösta under hela dagen.

Alla valregister, dokument och namnunderskrifter brändes samma kväll. En journalist från organisationen Venezuela Lucha tog med sig sin dolda kamera till fyra olika valkretsar och röstade sammanlagt sju gånger.
Oppositionen sa samma kväll att 7.535 259 personer hade röstat (och 98 procent av dem mot Maduro), vilket faktiskt var något färre än antalet röster Maduro fick i valet 2013.

Med det valresultatet som ”legitim” grund har oppositionen gått vidare. Den suspenderade nationalförsamlingen, som vägrar att underordna sig ett beslut från högsta domstolen, har utsett en ny högsta domstol och aviserat att den ska utse en provisorisk regering.

Alla dessa beslut har förkastats av såväl regeringen, rättsapparaten och de väpnade styrkorna. Oppositionen har inte väntat sig något annat svar. Ty den är samtidigt medveten om att den ensam inte är i kraft eller i stånd att störta regeringen Nicolas Maduro. Därför vänder sig oppositionen till grannen i norr där Trump erbjuder allt stöd.

USA hotar regeringen Maduro att om den inte avstår från söndagens val till en ny författningsskrivande församling får den stå för konsekvenserna. Bland de alternativ till sanktioner som har nämnts finns ett stopp för import av venezuelanskt bränsle till USA. År 2016 uppgick den till 741.000 fat per dag.

Såväl Maduro, miljoner chavister som landets väpnade styrkor förkastar försöket till utpressning och försäkrar att fosterlandet ska försvaras med alla medel.

Inför söndagens val mobiliserar båda sidor, opposition och regeringsanhängare. Oppositionens allierade utgörs av Donald Trump, avdankade latinamerikanska högerpresidenter och monopolens gemenskap EU.
Men de härskande klasserna i och utanför Venezuela har aldrig gett sitt gillande till en folkregering som den som valdes och leddes av Hugo Chavez 1999, eller av Salvador Allende 1970, Manuel Zelaya i Honduras eller Dilma Rousseff i Brasilien. Nu väntar den nationella och internationella reaktionen på att kasta sig över Venezuela.

Sedan 1811 fram till 1961 har över 30 nya författningar utarbetats i Venezuela. Men ingen av dessa har blivit skandal i utlandet, för de tog ingen notis om det vanliga arbetande folkets åsikter och behov. Det skedde inte förrän med Hugo Chavez författning 1999.

Så varför skapas det nu en global front mot Venezuela, med Trump, EU och den internationella högern hand i hand med den internationella socialdemokratin, för att Maduro ska stoppa valet på söndag?
Vad är det som gör dem beredda att intrigera för att skapa ett inbördeskrig i Venezuela för att stoppa utarbetandet av en ny författning?

Svaret, säger Julio Chavez, ledamot av den suspenderade nationalförsamlingen och kandidat till den författningsskrivande församling som ska väljas på söndag, är att såväl författningen från 1999 som den som Maduro nu föreslår ska utarbetas, drar in de verkliga folkmakterna i författningen, såsom fackföreningar, kvarterskommittéer, bönder, studenter, kvinnor, ursprungsbefolkningar och landets regioner med sina speciella problem och behov.

Maduros förslag till författning, till skillnad mot Chavez författning, riktar in sig på att skapa ett ”projekt för nationen”. Nu är den ekonomiska och politiska krisen mycket djupare och reaktionens angrepp mycket mer omfattande än 1999 och just därför krävs en ny författning som ger regeringen de legala maktmedel den behöver för att försvara de sociala, demokratiska reformer och erövringar som den bolivarianska revolutionen har inneburit.

Parlamentsledamoten Julio Chavez, som också tillhör ledningen för landets Förenade socialistparti, PSUV, säger till Proletären att händelserna under de senaste månaderna har visat att samhällets institutioner, så som de regleras enligt författningen från 1999, inte räcker till för att bekämpa krisen som till stor del har sin bakgrund i faktorer och aktörer i utlandet.

Det är därför som delar av den internationella högern ser faran med en ny författning och därav det ursinne med vilken den opererar mot regeringen Maduro. För reaktionen vet att detta är en av de sista möjligheterna den förfogar över för att stoppa den demokratiska och revolutionära processen i Venezuela och återta sina förlorade privilegier.

– De [imperialismen och den internationella högern] vet att vi har hittat vägen där subjektet är folket, huvudpersonen i en alternativ politisk modell som står mot den nyliberala kapitalismens modell. De vet nu av erfarenhet att vi har utövat en nationell suveränitet mot den tidigare utplundringen av våra naturresurser. Tidigare betalade de utländska oljebolagen som Exxon Mobil bara 1 procent i en regional skatt. Chavez höjde den ribban i ett slag till 33 procent, uppger Chavez.

Det är denna utplundring som USA och högeroppositionen vill återinföra. Därför är den nya författningen som ett rött skynke för USA och dess allierade.

– Vi anser att denna församling är det forum där debatten om landets problem bör diskuteras och hur dessa ska lösas. Men oppositionens mål är en statskupp, menar Julio Chavez.

Han nämner att medlen för att skapa förevändning för en statskupp och militär USA-intervention är terrorism och att skapa kaos för att begära en militär intervention.

– De bränner människor, de bränner ner barnsjukhus, förlossningsavdelningar och daghem. Men Venezuelas folk kommer att krossa alla försök att störta Venezuela i ett inbördeskrig.

Han menar att med den nya konstitutionen kan regeringen, med aktivt deltagande från de folkliga samhällsgrupperna i landet, inleda en verklig kamp mot spekulation, den gigantiska kapitalflykten och den ekonomiska krigföringen från det venezuelanska borgerskapet.

Chavez nämner kriget i Chaco 1932-1935. Ytligt sett var det en gränskonflikt mellan Bolivia och Paraguay, men det var oljemagnaten Rockefellers Standard Oil of New Jersey respektive brittiska Royal Dutch Shell som drev de bägge broderfolken i krig för att lägga beslag på de förmodade gas- och oljereserverna i Chacoöknen. Närmare 80.000 människor dödades.

Julio Chavez menar att en mäktig aktör bakom kriget mot Venezuela utgörs av oljebolaget Exxon Mobil.

– När kommendant Chavez kom till makten drev han bort Exxon Mobil [efter att de vägrat att förhandla om en rättvis kompensation eller ingå ett joinventureföretag för nationaliseringen av oljekällorna i Orinocobältet]. När Chavez skapade Petrocaribe förlorade Exxon Mobil en stor marknad i Karibien och Centralamerika, understryker Julio Chavez.

Han menar att i USA regerar inte Trump utan de stora transnationella företagen och det är de som står bakom aggressionerna. Till sitt stöd har de det militära Sydkommandots chef, amiral Kurt Walter Tidd, som förra året sa att under de kommande sex månaderna skulle Maduro störtas.

– Men det har inte hänt. I stället har det stärkt oss. Våra väpnade styrkor, med en antiimperialistisk och djupt bolivariansk-chavistisk karaktär, är i dag mer enade än någonsin. Till det ska vi lägga den bolivarianska milisen och kampbrigaderna där vi alla [i civilbefolkningen] utgör delar av armén, som svar på Tidds och Trumps oförskämda och oblyga hot mot Venezuela. För vi har bestämt oss för att förbli fria! Eller för att citera Chavez: ”Det 21:a seklet kommer vara seklet då vi slutligen krossar USA-imperialismen”!

En sak står dock klar: Venezuela är inte samma stat efter helgen.

Dick och Miriam Emanuelsson