Dolda avsikter bakom den syriska vapenvilan?
En ny syrisk vapenvila har trätt i kraft. Det är rätt att göra allt för att skapa fred i Syrien. Efter fem år av förödande krig är en hållbar fredsuppgörelse vad det syriska folket behöver mer än något annat. Men är de krafter som i alla år underblåst konflikten intresserade av fred?
Det har tagits flera fredsinitiativ och genomförts många vapenvilor sedan den väpnade konflikten i Syrien bröt ut våren 2011.
I april 2012 lade FN-medlaren Kofi Annan fram den första fredsplanen. Ryssland stödde aktivt FN-initiativet för en förhandlingslösning, en linje Vladimir Putin hållit fast vid sedan dess.
Men för västvärlden, Turkiet och Gulf-staterna gällde den kompromisslösa linjen ”Assad måste bort”. För dem var möjligheten att installera en mer följsam ledning i Damaskus och förändra maktbalansen i Mellanöstern viktigare än att få slut på dödandet och förstörelsen.
Följden blev att åtskilliga länder gav ett massivt stöd till det väpnade upproret och till dess politiska företrädare i den så kallade syriska oppositionen. Det skedde trots att USA:s militära underrättelsetjänst DIA redan 2012 varnade för att det var al-Qaida, Muslimska brödraskapet och liknande reaktionära extremistgrupper som dominerade det väpnade upproret.
Att västvärlden med USA i ledningen på senare år blivit mer öppna för en politisk förhandlingslösning har flera orsaker. En är att de terroristgrupper de direkt eller indirekt stött har blivit ett hot mot västliga intressen och liv.
En annan är Rysslands intåg i kriget på den syriska arméns sida hösten 2015. Det satte stopp för möjligheten att med militära medel störta Syriens president.
Men trots de vackra orden från USA:s utrikesminister John Kerry har planen att få bort Bashar al-Assad med våld aldrig fullt ut övergetts. Arbetet för ett väpnat regimskifte har fortgått parallellt med arbetet för en förhandlingslösning.
Det var tydligt under den förra vapenvilan som inleddes i februari i år. Den brittiska tidningen IHS Jane’s Defence Weekly avslöjade utifrån officiella dokument från USA:s regering att tusentals ton vapen och ammunition vid den tiden fraktats till Turkiet och Jordanien. Vapen och ammunition som med största sannolikhet skulle till väpnade grupper i Syrien.
Efter ett par månader bröt vapenvilan samman.
Att västs ekonomiska sanktioner mot Syriens regering kvarstår är också ett tecken på att regimskiftesplanen gäller. Dessa sanktioner slår hårt mot den majoritet av befolkningen som lever i regeringskontrollerade områden.
Sanktionerna försvagar också den syriska arméns förmåga att bekämpa IS, Jabhat al-Nusra och övriga al-Qaidainfluerade krafter. Det vill säga de krafter som USA officiellt stämplat som terrorister och säger sig bekämpa.
Det finns bland syrier i regeringsområdena en oro över att vapenvilan kommit till stånd för att den syriska armén på senare tid vunnit stora framgångar. En oro över att USA accepterat Rysslands plan för vapenvila bara för att ge de hårt pressade väpnade grupperna i östra Aleppo och andra delar av landet en möjlighet att återhämta sig.
Men låt oss anta att de styrande i Washington ärligt anser att någon form av politisk uppgörelse i Syrien vore bättre för USA än fortsatt krig och destabiliseringen av hela regionen.
Låt oss anta att Kerry menar allvar när han säger att de ”moderata rebellerna” måste bryta med al-Qaidaterrorister, oavsett om de kallar sig Jabhat al-Nusra eller något annat, och acceptera förhandlingar.
Skulle det då finnas möjlighet att som ett första steg få till stånd en hållbar vapenvila?
Hindren för det vore fortsatt många.
Redan har ett antal väpnade grupper som ingår i Fria syriska armén liksom andra grupper stödda av utländska makter deklarerat att de fördömer avtalet om vapenvila, eller åtminstone den del som stämplar Jabhat al-Nusra som terrorister. Dessa grupper tänker inte bryta samarbetet med al-Nusra.
Det är inte förvånande. Det är al-Nusra och liknande krafter som kontrollerar så kallade oppositionsområden.
al-Qaidaextremisternas roll i upproret har snarast förstärkts under de år som gått sedan USA:s militära underrättelsetjänst kom med sina varningar 2012.
Frågan är också vad det är för skillnad mellan ”terrorister”, som det enligt avtalet är tillåtet att bekämpa, och de som räknas till ”oppositionen”. En av de påstått ”moderata” grupper som med turkiskt och amerikanskt stöd gått in i staden Jarablus i norra Syrien är, enligt flera nyhetsbyråer, Nour al-Din al-Zinki. Det är den CIA-beväpnade grupp som i somras blev ökänd efter att ha skurit halsen av ett palestinskt barn. Är det sådana krafter som ska träda in i det syriska övergångsstyre som beskrivs som vägen till fred och demokrat?
Ett annat problem är att USA:s allierade har egna intressen och inte lyder varje vink från Washington. Det gäller stater som Saudiarabien och Israel. Det sistnämnda landet har på senare tid trappat upp sina bombningar på syrisk mark.
Det gäller också de många olika väpnade grupperna. Varför skulle de tiotusentals syriska och utländska stridande som krigar mot betalning lägga ner sina vapen? Varför skulle de religiösa extremister som vill krossa det sekulära Syrien och bygga ett kalifat ge upp innan målen är uppnådda?
Vi ska inte döma ut den aktuella vapenvilan i förväg, ett misslyckat försök är bättre än upptrappade strider. Men för att få slut på kriget är det nödvändigt att strypa allt stöd utifrån till de väpnade grupperna, och det oavsett om de kallar sig ”moderata rebeller” eller al-Qaida, och det är nödvändigt att arbeta för en politisk förhandlingslösning mellan alla syriska parter.
Det sista måste poängteras. Som fastslås i flera FN-resolutioner är det enbart det syriska folket och inte utländska makter som har rätt att forma Syriens framtid.