Facklig samling mot kapitalismens barbari

Stämningen är hög på Taek Kwon Do-stadion i Aten. Chilenska gruvarbetare och bulgariska offentliganställda går sida vid sida med franska livsmedelsarbetare, indiska bankanställda och många andra.

Vissa av deltagarna representerar stora landsorganisationer eller förbund. Andra kommer från lokala fackklubbar eller deltar som enskilda fackliga aktivister. Många är medlemmar i kommunistiska partier eller andra organisationer på vänsterkanten.
På läktarna sitter tusentals grekiska arbetare och studenter. Med applåder, jubel och slagord välkomnar de över 828 fackliga representanter från 101 länder. Fackliga världsfederationens sextonde kongress har inletts.

Att WFTU håller kongress i Grekland känns naturligt. Här har arbetarnas militanta front (PAME) genomfört en imponerande mobilisering av de grekiska arbetarna. Sedan slutet av 2009 har den radikala fackliga fronten organiserat strejker, demonstrationer och andra protestaktioner mot den arbetar- och folkfientliga politiken och för ett systemskifte. Mot sig har de inte bara storföretagen, EU, IMF och den socialdemokratiska regeringen, utan också de reformistiska fackföreningarna i Grekland.

Det märks under kongressdagarna att PAME:s stridbara agerande inspirerar världen över.

Men vissa får betala ett dyrt pris för sin stridbarhet. Som en av de första programpunkterna under invigningen ges ordet till Gloria Restrepo från Colombia, det land som toppar statistiken över mördade fackliga aktivister. Hon framför en hälsning från den colombianska arbetarklassen och utlyser en tyst minut för att hedra alla som under de gångna fem åren dödats på grund av sitt fackliga arbete.

I sin verksamhetsrapport, Atenpakten, skriver WFTU:s ledning att dagens globala ekonomiska kris är den värsta sedan depressionen 1929. Över hela världen drabbas de arbetande av massarbetslöshet, sänkta reallöner, otrygga anställningsförhållanden, höjd pensionsålder, sociala nedskärningar och privatiseringar. Många tvingas lämna sina hemländer för att hitta en försörjning.

Och detta sker samtidigt som staterna pumpar in pengar i krisande banker, miljardärerna ökar i antal och vapenhandeln slår rekord.

– Är det här utveckling eller är det en återgång till Medeltiden? Det är ett krig som förs mot arbetarklassen, sade WFTU:s generalsekreterare George Mavrikos i sin inledning till diskussionen om Atenpakten. George Mavrikos var tidigare ordförande för PAME och är sedan 2007 parlamentsledamot för Greklands kommunistiska parti.

WFTU:s generalsekreterare poängterade att samma politik förs oavsett om det sitter öppet nyliberala eller socialdemokratiska regeringar vid makten, något som grekerna är väl medvetna om. Krisen beror nämligen inte på nyliberalismen eller det ena eller andra politiska beslutet. Nej, den är ett resultat av kapitalismen i sig, och den enda lösningen är ett systemskifte.

För att få till stånd en förändring, för att ta strid för arbetarnas dagliga behov och mot kapitalismens barbari, behövs fackliga organisationer som företräder arbetarnas klassintressen. Till skillnad från de reformistiska, byråkratledda organisationer som försöker hindra att arbetarna sätta sin egen dagordning.

George Mavrikos pekade på viktiga framgångar för den internationella klassmedvetna arbetarrörelsen sedan femtonde kongressen i Havanna i december 2005. Fler organisationer har anslutit sig till WFTU, nya internationella branschorganisationer har bildats och den regionala samordningen av aktiviteterna har ökat.

Men generalsekreteraren lyfte också fram allvarliga brister och svagheter som måste dras fram i ljuset och åtgärdas.

Ett exempel är de internationella aktionsdagarna på temat att arbetarna inte ska betala kapitalismens kris. Å ena sidan var de framgångsrika då strejker eller demonstrationer genomfördes samtidigt i 49 länder 2009 respektive 56 länder 2010. Å andra sidan borde deltagarantalet ha varit mycket större, då WFTU har medlemsorganisationer i dubbelt så många länder.

George Mavrikos var skarp i sin kritik: Vad ska vi ha vår organisation till om vi inte följer gemensamt fattade beslut?

Som världsomspännande facklig sammanslutning spelar de internationella frågorna en framträdande roll, och särskilt i denna tid med ökande imperialistisk aggression. På kongressen framhölls solidariteten med palestinierna, med Kuba och med de revolterande folken i arabvärlden. Men lika starkt fördömdes imperialismens bombningar av Libyen.

– De säger att Gaddafi är en diktator, men alla västledarna har ju låtit sig fotograferas med honom, även Obama. Det är ett krig för oljan! utropade George Mavrikos och flera talare efter honom.

Parallellt med kongressförhandlingarna i plenisalen genomfördes flera mindre möten. Regionala träffar hölls för deltagarna från Asien, Latinamerika och Karibien samt Europa.

På det europeiska mötet talade Janne Strömqvist, spårvagnsreparatör och medlem i Kommunistiska Partiets arbetsplats-utskott, om privatiseringsvågen i Sverige efter EU-inträdet och den nya kollektivtrafiklagen. Inlägget blev väl mottaget av flera av de europeiska delegationerna, och det omnämndes i den dagliga kongresstidningen.

Något som WFTU:s ledning lyfte fram som särskilt viktigt var mötet för arbetande kvinnor. Detta var en fortsättning på de initiativ som tagits under kongressperioden för att stödja kvinnliga fackliga aktivister. På mötet var det många som vill tala och tiden räckte inte vill. Efteråt påpekades att det ska erbjudas möjligheter framöver att fortsätta diskussionerna.

En tredjedel av delegaterna på sextonde kongressen var kvinnor.

Att WFTU är en viktig och världsomspännande sammanslutning märktes på flera sätt. Den första officiella hälsningen som lästes upp kom från Kubas president Raul Castro. Andra hälsningar kom från bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, Cyperns president Dimitris Christofias och Syriens president Basher al-Assad.

Flera högt uppsatta politiker i Grekland, bland dem landets president och Atens borgmästare, såg sig tvungna att officiellt framföra hälsningar till WFTU:s sextonde kongress. Detta trots att de egentligen är bittra fiender till den kamplinje som PAME och WFTU står för.

Efter fyra dagar avslutades kongressen med Internationalen. Då hade 115 personer från Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Europa, Asien och Oceanien tagit plats i talarstolen, resolutioner antagits, stadgeförändringar röstats igenom och 828 delegater och observatörer – deras röster var rådgivande – valt en ledning för de kommande fem åren.

George Mavrikos återvaldes till generalsekretare och Muhammad Shaaban Azzouz från Syriens LO återvaldes till president. Men det blev både förändring och föryngring i det högsta ledande organet, presidentrådet. Av de 40 ledamöterna är 24 nya.

I den första summeringen konstaterar WFTU att den sextonde kongressen var historisk. Aldrig förr har så många deltagit på en WFTU-kongress, och trots den svåra situation som världens arbetare befinner sig i fanns en anda av optimism för framtiden.

I slutorden på kongressen stod den proletära internationalismen i fokus:

”Solidaritet med arbetarklassen i alla länder, med de som kämpar för sitt liv och sina rättigheter och för avskaffandet av exploateringen. Vi står på er sida och ni ska inte ge upp. Ni ska veta att denna kamp kommer att segra.”