Försvara strejkrätten: Är det verkligen arbetsfred vi vill ha?

”Fredsplikt? Vad är det för något?”

De fackligt aktiva kommunisterna från Frankrike kunde knappt tro att det var sant när de hörde att ett kollektivavtal i Sverige innebär strejkförbud under avtalets giltighetstid. Den franska arbetsmarknadsmodellen skiljer sig rejält från den svenska.

Den omtalade svenska modellen innebär att löner och arbetslivsfrågor ska lösas av ”parterna” – arbetarnas och arbetsköparnas organisationer – genom förhandlingar. Men den svenska modellen sjösattes inte förrän arbetarklassens makt inskränkts.

För att förstå sammanhangen behöver vi resa tillbaka i tiden, till den unga kapitalismens Sverige.

När lagarna under 1800-talets mitt anpassades till den nya kapitalistiska verkligheten innebar det inte bara att arbetsköpare hade rätt att anställa – och avskeda – vem de ville. Det innebar också att arbetarna hade rätt att organisera sig i fackföreningar, föreningar som representerade arbetarkollektivet och förhandlande om deras villkor. Detta upplevdes av arbetsköparna som en inskränkning av det ”fria” och individuella anställningsavtalet.

Men från arbetarnas sida kunde man ju enkelt se att det ”fria” avtalet inte var särskilt fritt. Parterna var långt ifrån jämlika. För att jämna ut oddsen slöt man sig alltså samman i fackföreningar.

Motståndet från arbetsköparna mot fackföreningarna var förstås hårt. Under 1800- och 1900-talen rasade strejker och lockouter där båda sidor – arbetare och arbetsköpare – försökte begränsa den andres makt över arbetet.

Men delar av borgarklassen såg i fackföreningarna en möjlighet att ”uppfostra” arbetarklassen. Med lagstiftningen som hjälpmedel ville man omvandla fackföreningarna till att övervaka och tukta arbetarna. Detta blev verklighet 1928, när riksdagen klubbade igenom Kollektivavtalslagen.

Initiativet hade tagits redan av den socialdemokratiska Sandlerregeringen 1926, men röstades igenom under den frisinnade-liberala Ekmanregeringen 1928.

Vad innebar då Kollektivavtalslagen?

1928 års lag fastställde kollektivavtalet som ett juridiskt bindande fredspliktsdokument. Det blev med andra ord förbjudet att strejka under gällande avtal. Fackföreningar som bröt mot fredsplikten kunde dömas till böter, och enskilda arbetare riskerade bötesbelopp motsvarande en hel månadslön. Fackföreningarna fick till uppgift att hålla efter arbetarna.

För att se till att lagarna följdes, inrättades Arbetsdomstolen (AD).

AD bestod av en ordförande och sex ledamöter, varav fyra stycken ”lekmän”. Två av dessa utsågs av LO och två av SAF (Svenska arbetsgivareföreningen). De övriga tre var statliga ämbetsmän, varav två skulle vara domare och en ha särskild kunskap i arbetsförhållanden.

Var detta en ”opartisk” domstol, som svävade ovanför klasskonflikterna och dömde ”objektivt”? Knappast. Av de sju som var satta att döma, var alltså – i bästa fall – två av dem arbetare. Och vilka klassintressen företräder de juridiskt utbildade statliga ämbetsmännen?

AD:s beslut var dessutom omöjliga att överklaga.

Den nystiftade lagen innebar att krav som arbetsköparna länge önskat och kämpat för, nu hade infriats. Dessutom med Socialdemokraternas hjälp!

För Socialdemokraterna hade redan övergett sina ambitioner om ”socialisering”, och hade istället gett sig på att förvalta det kapitalistiska systemet. Man ansåg nu att löneökningar först kunde komma ifråga när kapitalisterna fått mer kapital att ”dela med sig” av.

Att Hjalmar Branting (partiordförande 1907-1925) redan under sent 1890-tal ställde sig positiv till en skiljedomstol visar hur långt bak i tiden socialdemokratins ideologiska urartning och klasslösa syn på staten har sina rötter.

När de många strejkerna mot 1920-talets lönenedpressningspolitik gav kraven på inskränkningar i strejkrätten, då var Socialdemokraterna redo att ”ta ansvar för landet”, för att använda ett Stefan Löfvenskt uttryck.

Självklart var partiets agerande inte okontroversiellt bland arbetare. Så snart innehållet i lagförslaget blev känt, formerades en proteströrelse. Närmare 2000 fackföreningar och arbetarorganisationer skrev uttalanden och protestbrev mot lagen, medan partiets ordförande Per-Albin Hansson (han med Folkhemmet) försvarade inskränkningarna i strejkrätten.

Krav på generalstrejk restes, något den ansvarstagande socialdemokratin absolut inte ville ha. För att lugna stämningen något utlyste man en proteststrejk mot antistrejklagen. Men den fick bara sträcka sig över tre eftermiddagstimmar, och bara om arbetsköparna gick med på det.

Trots allt blev det en mäktig kraftdemonstration. Den 22 maj 1928 demonstrerade 360.000 arbetare på över hundra platser i landet.

I augusti beslutade sig LO till slut för att ändå ställa sig bakom antistrejklagen. Men man bestämde sig för att inte offentliggöra sitt ställningstagande förrän efter riksdagsvalet i september.

Tio år senare, på Grand Hotell i det fashionabla Saltsjöbaden, undertecknades huvudavtalet mellan SAF och LO, helt enkelt kallat Saltsjöbadsavtalet. Bakom lyckta dörrar hade LO och SAF i två och ett halvt år diskuterat sig fram till den anda av samförstånd och försoning mellan arbete och kapital som sedan präglade stora delar av 1900-talet.

Ett avtal som visserligen fortfarande gäller i teorin, men som arbetsköparsidan under de senaste 40 åren alltmer bryskt struntat i. Och varför skulle de inte det? Samförståndet och den svenska modellen byggde ju på att arbetarrörelsen var stark och faktiskt kunde erbjuda kapitalet något (arbetsfred, en konsumerande arbetarklass med mera).

Idag ser vi en socialdemokrati som sedan decennier långsamt – men desperat – samarbetar sig mot sin egen död. Men sin uppgift att hålla arbetarklassen i koppel tar man fortfarande på allvar.

– Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att LO, i och med Saltsjöbadsavtalet, har tagit på sig rollen att hålla ordning på arbetarsidan, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä i Dagens Arbete (18/1 2018) och tillägger:

– Det ska vi värna om.