Ledare: Attackerna på välfärden är medveten klasspolitik

Välfärden befinner sig i förfall. Skolan, vården, äldreomsorgen, ja i stort sett varje sektor av välfärden lider av nedskärningar och resursbrist.

Coronapandemin har varit en brutal påminnelse om läget i vården. Vårdcentraler läggs ned och sjukhussängarna blir färre. 1994 hade Sverige fem vårdplatser per tusen invånare. 2018 var antalet vårdplatser nere i två per tusen invånare, den lägsta siffran i EU.

Situationen var ansträngd redan innan pandemin. Nu är läget akut. Nedskärningarna är bokstavligt talat livsfarliga när patienter inte får den vård de behöver. Vårdanställda får nöja sig med applåder istället för drägliga arbetsförhållanden och högre löner.

Beredskapslager har lagts ned och apoteken privatiserats med sämre tillgång till vårdutrustning som resultat.

I äldrevården drabbas både vårdtagare och personal av försämringarna. Pressade undersköterskor har allt mindre tid för de äldre. 2017 hade 34 procent av de som är 80 år eller äldre hjälp av äldreomsorgen. 1980 var motsvarande siffra 62 procent.

Värdiga pensioner borde vara en självklar del av välfärden. Men 2019 hade Sverige 25.000 fattigpensionärer beroende av försörjningsstöd, nästan en fördubbling på 15 år.

Läget i skolan är inte bättre. Svenska grundskoleelevers resultat i internationella studier har försämrats de senaste 20 åren. Visserligen har resultaten vänt uppåt i de två senaste undersökningarna, men då har Sverige kunnat räkna bort nyanlända elever – de som oftast har sämst resultat och behöver störst insatser. 

Nästan 15 procent av eleverna går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Bland elever födda utomlands är siffran 35 procent. Skolsegregationen ökar och spär på utanförskapet i redan segregerade områden. 

Självklart ska den dystra bilden inte överdrivas. Med internationella mått mätt har Sverige fortfarande en relativt väl utbyggd välfärd. Men den har raserats i rekordtakt samtidigt som skattesänkningar, främst för de rika, minskat statens inkomster med 381 miljarder sedan 1990.

Resultatet är att klassklyftorna växer. Sverige slits sönder i en ond spiral där utanförskap också skapar kriminalitet och otrygghet.

I april 2017 presenterade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport som borde ha blivit förstasidesstoff. Det som står i rapporten är nämligen förkrossande i sin tydlighet. Privatiseringarna och avregleringarna har ökat kostnaderna för staten och medfört en rad ”negativa externa effekter”, så kallade ”marknadsmisslyckanden”.

Friskolorna och det fria skolvalet har skapat segregation, försämrat elevernas kunskaper och lett till betygsinflation. I sjukvården har vårdvalet lett till ökad antibiotikaförskrivning och ojämn fördelning av resurser. Premiepensionssystemet har lett till ökade administrationskostnader och sämre pensioner.

Utredarna frågar sig varför politikerna valde att införa reformerna när skolan, sjukvården och omsorgen ”fungerade i internationell jämförelse väl”. Men avvecklingen av välfärden är ingen felberäkning. Det är klasspolitik.

Det är kapitalisternas intresseföreningar, Svenskt Näringsliv och deras tankesmedjor som drivit på utvecklingen. Syftet är att öppna upp alla delar av samhället för kapitalisterna att göra vinst på.

Inte för att kapitalister är onda och giriga, utan för att kapitalismen inte kan överleva utan att ständigt expandera.

Att gå till val på försämrad välfärd vore såklart politiskt självmord. Bara enstaka extremistiska ungliberaler vågar öppet förespråka välfärdens avveckling. Inför valet 2022 kommer såväl liberaler som konservativa därför påstå sig vilja stärka välfärden.

För att dölja orsakerna till varför välfärden raserats och mörka privatiseringspolitikens roll kommer vissa att hitta alternativa förklaringar. Här kommer invandringsfrågan in. Sverigedemokraterna, och numera också Moderaterna, Kristdemokraterna och allt fler inom Liberalerna, pekar ut invandringen som själva huvudorsaken till den raserade välfärden.

Det är i linje med propagandan från näringslivets tankesmedjor, med nyliberala ideologer som Patrik Engellau i spetsen. Allt för att kapitalisternas intåg i välfärden inte ska ifrågasättas.

Enligt denna förklaringsmodell beror skolans problem inte på friskolesystemet och nedskärningarna. Vårdkrisen beror inte på vårdvalet och privatiseringarna. 

Bristen på resurser i välfärden beror överhuvudtaget inte på de massiva skattesänkningarna för de rika.

Nej, alla dessa försämringar beror på invandringen, menar Engellau, Sverigedemokraterna och snart resten av högern.

Socialdemokraterna har inte mycket att sätta emot denna taktik. Att anklaga högern för att ha raserat välfärden klingar falskt när de själva är medskyldiga.

Vänsterpartiets väg framåt är att blicka bakåt. Tillsammans med sosseekonomen Sandro Scocco vill V blåsa liv i reformismen och återbygga folkhemmet. Men efterkrigstidens folkhem byggde på klassamarbete med en kapitalistklass tillbakapressad av en stark internationell arbetarrörelse. En helt annan verklighet än idag.

Så vad göra, här och nu? I tidigare nämnda ESO-rapport föreslår utredarna ett antal konkreta åtgärder. Som att avskaffa det fria skolvalet och friskolorna, återförstatliga skolan, avskaffa premiepensionsystemet och ge landsting möjlighet att säga nej till privat vård och vårdval. 

Reaktionerna uteblev. Kanske för att inget parti skulle kunna genomföra den politiken idag utan att hamna i motsättning till kapitalet.

Men ska vi befria välfärden från kapitalismen krävs just detta. En rörelse som vågar gå utanför kapitalismens ramar. Som i kamp mot kapitalistklassen försvarar vanliga arbetande människors intressen.

Det är i denna kamp, klass mot klass, som fröet till ett nytt och bättre samhälle finns.