Krönika: En debatt genomsyrad av postmodern idealism

Själva debatten kring Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens” tycks stärka hennes egen tes – att synen på kön, förtryck och identitet genomsyras av postmodern idealism. Istället för att diskutera och bemöta Ekmans syn på kön och genus ligger fokus på enskilda påstådda fel i Ekmans bok.

RFSL har rentav redan gett ut en debattbok (!) som heter ”100 fel i Om könets existens”. Kajsa Ekis Ekman har svarat på några av anklagelserna och ”felen” (som hon också påpekar främst handlar om åsikter, snarare än sakfel) i Aftonbladet.

Kritikerna är dock inte nöjda. På Twitter sitter användare och granskar Ekmans granskning av RFSL:s fel, i deras granskning av de påstådda felen i Om könets existens.

Källkritik är viktigt. Men fixeringen vid enskildheterna, vad enstaka forskningsrapporter säger, vad det korrekta citatet på Socialstyrelsens hemsida egentligen är eller hur Ekman tolkat en enskild debattör riskerar att helt dölja helheten, den övergripande tesen.

Det påminner om vad Kajsa Ekis Ekman själv skriver i Om könets existens, men även resonerar om i sin tio år gamla bok Varat och varan. Nämligen hur den samtida synen på kön och genus präglas av en postmodern, metafysisk idealism, där tingen och företeelserna görs till oföränderliga enskildheter.

Mot denna idealism ställer Ekman en marxistisk dialektisk materialism som undersöker hur enskildheterna hänger ihop, vilken riktning företeelserna har och hur de förhåller sig till varandra.

Ekman renodlar teser och resonemang, vilket till sin natur innebär att man ibland tvingas göra förenklingar och bortse från undantag. Det är ofta en helt nödvändig metod för att kunna se huvudtendensen.

Undantaget som bekräftar regeln, heter det som bekant. Inom traditionell vetenskap (och marxism) försöker man fokusera på regeln, på huvudtendensen. I den postmoderna identitetspolitiken fokuserar man istället på undantagen, menar Ekman i Varat och varan.

Den som vill förstå eller bemöta Ekmans resonemang måste alltså se till helheten. Men tyvärr verkar många inte ens vilja försöka förstå henne.

I kommentarsfält och på sociala medier är tonen mot henne mycket hård. Hon anklagas för att förneka transpersoners existens och för att genom enbart sina åsikter utgöra ett hot mot deras liv. Hon pekas ut som transfob och reaktionär.

Det är inte första gången. När Ekman 2018 skulle tala på en konferens om pornografi arrangerad av Roks (Riksnätverket för kvinnojourer och tjejjourer) blev hon avbokad eftersom hennes syn på kön inte var ”förenlig med Roks ideologi”.

Ekman hade en ”förtryckande ton”, menade kritiker. I Aftonbladet skrev Athena Farrokzhad att den syn Ekman ger uttryck för ”får våldsamma konsekvenser” för transpersoners liv.

I maj förra året skulle Kajsa Ekis Ekman tala om Latinamerika på ett digitalt möte med Vänsterpartiet Västmanland. Men Vänsterpartiet valde att avboka henne eftersom det ”fanns oro att människor skulle utebli” om hon deltog. Ekmans blotta – digitala – närvaro på ett möte om Latinamerika skulle alltså skrämma iväg deltagare!

Enligt Roks, Farrokzhad och Vänsterpartiet i Västmanland är åsikter och ord i sig så förtryckande och farliga att en person som uttalar dem ska bannlysas och bojkottas. Det är samma identitetspolitiska synsätt som går igen i andra debatter (från olika politiska håll), där ord och begrepp, men även klädesplagg och kulturfenomen i sig, anses vara det förtryckande och det som i sig påverkar det materiella.

Det är ett idealistiskt synsätt som inte har något med marxism att göra. Språk, kläder eller åsikter förtrycker inte människor – hur osympatiska uttrycken än kan vara.

Många människor har det svårt, diskrimineras eller utsätts för fördomar. Det gäller inte minst transpersoner.

Rasism, sexism och diskriminering är verkliga problem i samhället. Men den marxistiska synen på förtryck handlar inte om hur någon känner sig eller behandlas av andra människor. När marxister talar om förtryck handlar det om en grupps ställning i ett ekonomiskt system, inte om individers mående.

Mot detta står en idag utbredd liberal identitetspolitisk syn som går ut på att samhället består av en massa samverkande förtryck – främst mot minoriteter – som påverkar och förstärker varandra, genom diskriminering, fördomar och omgivningens uppfattning. Här är det den självupplevda identiteten som är avgörande – inte den faktiska ställningen i ett ekonomiskt system.

Har du en funktionsnedsättning är du förtryckt. Är du ”rasifierad” är du förtryckt. Är du transperson är du förtryckt. Prickar du in alla tre är du ännu mer förtryckt. Är du inget av detta är du istället ”privilegierad” och tillhör kanske rent av förtryckarna.

Idag präglas både den konservativa högern och den liberala vänstern av olika typer av identitetspolitik och idealism. För en antikapitalistisk arbetarrörelse som vill förändra samhället i grunden är det tvärtom helt nödvändigt med en materialistisk samhällssyn.

Kajsa Ekis Ekmans bok är ett viktigt och efterlängtat försök att återinföra ett sådant materialistiskt perspektiv i synen på kön och genus. Oavsett eventuellt tveksamma fotnoter.