Debatt: Kampen mot hedersförtrycket kräver politiska omprövningar

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Det är snart val, och nu tävlar partierna om att visa att de vill bekämpa det hedersrelaterade förtrycket. Men fortfarande är det mer tomma ord än konkret politik. 

Vi som agerat mot moralpolisernas växande makt i de svenska förorterna har blivit beskyllda för att svartmåla förorterna. Många feminister har varit tysta och låtit bli att ta ställning. Därför är det glädjande att se att flera ledande politiker, bland andra finansministern, nu är öppet självkritiska till att man inte i tid tog problemen på allvar. 

Centerns ledare ber om ursäkt för att ha släppt fram politiker som argumenterat för en lagstiftning där kvinnor ges en annan juridisk status än män. Inom Feministiskt Initiativ får partiledningen nu ta emot intern kritik för sina otydliga uttalanden om hedersförtryck.

Många väljer fortfarande att beskriva hedersförtrycket enbart som ett av många uttryck för mäns våld mot kvinnor. För att visa sin handlingskraft hänvisar man gärna till satsningar man gjort på kvinnojourerna. Men hedersförtrycket uttrycks inte alltid som fysiskt våld och vi kommer inte åt roten till problemet enbart genom att ge kvinnor det temporära skydd som kvinnojourerna kan erbjuda.

I enkäter i Göteborgs och Stockholms utsatta områden anger 82 respektive 78 procent av flickorna att de är kontrollerade och begränsade i sitt vardagsliv, detta enligt organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK). Enligt forskaren Astrid Schlytter kan uppemot 240.000 ungdomar leva under hedersförtryck i Sverige.

Nu krävs ökad kunskap och en helhetssyn där man blottlägger hederskulturens betydelse för att flickor inte tillåts delta i all skolundervisning, stängs ute från att idrotta, inte får välja partner och inte kan träffa vänner på fritiden.

Alla partier måste inse att kampen mot hedersrelaterat förtryck kommer att kräva politiska omprövningar. Det liberala kravet på ett fritt skolval har möjliggjort friskolor där barn med utländsk bakgrund fostras in i en syn på kvinnor som mindre värda. I religiösa skolor har flickor inte fått delta i undervisningen under sin mens, eftersom de anses ”orena”. Nu måste staten och kommunerna återta ansvaret för skolans verksamhet och religiösa skolor måste förbjudas.

Många politiker väljer att se hedersförtrycket som enbart en effekt av segregationen. Bostads- och arbetsmarknadssegregationen har också förvärrat situationen; arbete och bostad ger ju möjlighet till oberoende. Men den klanrätt som nyligen fick igenom en friande dom i ett misshandelsfall i Solna är inte ett utslag av svensk segregation. Klantänkande och sharia uppstod inte i Solna.

Socialisternas arbete för en ekonomisk utjämning i samhället måste gå hand i hand med en nolltolerans mot könskonservativa propagandister och organisationer som finansierade av skattemedel förnekar eller upprätthåller hedersnormerna.

Det är en politik som givit legitimitet till aggressiva islamistiska debattörer som angripit feminister med utländsk bakgrund som rasister eller ”husblattar”. Också många aktivister från majoritetssamhället skräms när de smutskastas av islamistiska fundamentalister, identitetspolitiker och kulturrelativister.

Sverige har förlorat många år i kampen mot hedersförtrycket. För många har problematiken varit svår att förstå. Men i grunden är den enkel: alla människor ska ha lika rättigheter. Kampen mot hedersförtrycket är en kamp för frigörelse.

Det är hoppfullt att fler ledande politiker och feminister vill ansluta sig till denna rörelse, men för att kampen ska ha trovärdighet gäller det att ta fram konkreta politiska åtgärder.

Det behövs handlingsplaner på olika nivåer. Vi har utredningar, kartläggningar, rapporter och forskning om hedersproblemets omfattning. Det vi saknar är utbildningsinsatser för politiker, socialarbetare, rättsväsendet, skolor, skolpersonal, föräldrar, universitet, gymnasium, SFI, med mera.

Stoppa skattemedel till samfund och föreningar som inte respekterar kvinnors rättigheter.

Stoppa religösa skolor.